Vems sida av badkaret som har mest och fluffigast bubblor.
Vems fel det är att mamman aldrig mer kommer att ge dem något bubbelskum.
Mot vem som mammans kollektiva aldrig-mera-bubblor-straff är mest ondskefullt och orättvist.
När vi ändå pratar om det där med kvinnor och arbete
Den här bannern säger en hel del om hur kvinnor arbetar i dag, och om vilka skillnader som finns.
En del skillnader finns förstås delvis för att kvinnor själva väljer att ha det så. Många kvinnor kanske exempelvis vill arbeta deltid, och då ska de förstås inte klandras. Däremot kan det vara värt att fråga sig varför så många kvinnor i så fall vill arbeta deltid, och inte minst vad det gör för männens chans att dra ner på sina arbetstimmar, med kvinnors pension och med kvinnors beroende av ekonomiskt stöd.
Och så är det värt att titta extra på det där med styrelseposter. I Sverige sitter det alltså kvinnor på 22% av styrelseposterna. Jag vet inte exakt hur uträkningen har gjorts, men jag gissar att det är alla olika sorters styrelseposter ihopslagna som ger den procenten. Den är låg, och det är något som bör problematiseras. För det verkar finnas någon sorts utbredd uppfattning om att kvinnor inte når till chefspositioner för att kvinnor rent generellt inte vill bli chefer, för att kvinnor inte är lika framåt som män. Att skillnaden ligger i kvinnors respektive mäns inställning till chefspositionen. Men faktum är att kvinnor är hyggligt väl representerade som chefer när vi rör oss på en mellanchefsnivå. I USA är hälften av alla managers kvinnor. Men när det rör de allra högsta positionerna, som chairman, CEO, COO och så vidare, ligger kvinnors andel på endast 7%. Liknande tendenser finns i de nordiska länderna.
De här siffrorna kan inte förklaras med att kvinnor inte vill bli chefer (de är ju redan chefer på en lägre nivå), att kvinnor inte satsar på karriär (de har ju redan nått långt) eller att det skulle finnas ett underskott på kvalificerade kvinnor. Det forskning istället visar är att det rör sig om direkt eller indirekt diskriminering, där framförallt familjen spelar en stor roll. För kvinnor i karriären kanske inte ens själva vill prioritera familjen, men inskrivet i den kvinnliga rollen finns likväl hotet om mammaledighet, om VAB-dagar, om ändrade värden ”så fort hon får barn” och om att en kvinnas karriär alltid ska betraktas i relation till hennes mans karriär och till faktisk eller möjlig familj. Så här skriver Hoobler, Lemon and Wayne (2011):
”Our research suggests that one reason why women are not reaching the top jobs in U.S. companies is because their managers assume that their familiy responsibilities interfere with performance of their work roles [...]. Just being a woman signals family responsibilities, and puts women at odds with current perceptions of ‘the ideal worker’.”
Forskning visar alltså att det bortom en enskild kvinnas val finns bromsmekanismer som knyter samman kvinnor med hemmet och bilden av en problematisk anställd. När kvinnor inte når absoluta toppositioner blir det en ond spiral, eftersom en av förutsättningarna för att nå toppen är stöd från andra i toppositioner. Forskning visar att både bristen på kvinnliga förebilder som kan förändra såväl den egna som andras syn på kvinnliga chefer, samt inte minst bristen på kvinnliga mentorer som kan pusha för sina adepter betydligt minskar kvinnors chanser att bli befordrade. Diskriminering mot kvinnor när det gäller befordringar är förmodligen tydligast i branscher som domineras av män: finns det inte kvinnor med på toppen som kan bidra till en professionell syn på underordnade kvinnor kommer män att premieras. Som när Judy Calibuso fick höra från sin chef att han föredrog att ge den sortens konton hon ville ha till män. Eller som Hannah som gick på mammaledighet, fick se sitt jobb försvinna under tiden och sedan fick höra att hon ”borde veta hur det fungerar”. Listan skulle kunna göras oändligt lång.
Och även för dem som inte låter sig hämmas av familjelivet i sin karriär hänger stigmat kvar. Jag vet inte hur många gånger jag när jag varit på konferenser har fått förvånade utrop över att jag har barn och ”hur hinner du med allt” och ”är det inte svårt att åka på konferens då”. Hur många gånger min man fått höra sådana saker? Ganska exakt noll. Andra sidan av kvinnor-sköter-familjen-myntet är förstås trycket på män att inte vara hemma med barn, att inte prioritera familjen och att alltid sträva framåt och uppåt i karriären, vilket förstås binder många män vid en roll de inte vill ha.
Det första vi behöver göra är att acceptera att det fortfarande finns diskriminering mot kvinnor i arbetslivet, för först då kan vi öppet diskutera hur vi ska få bukt med det. Sedan ska kvinnor sluta känna sig som förrädare mot något sorts imaginärt kvinnokollektiv, oavsett om de vill satsa på familj och deltidsjobb eller på karriär. Kvinnor ska heller inte behöva be om ursäkt för att de tjänar mer än sina män, så som många kvinnor gör i dag. Samtidigt ska män beredas utrymme att ta den pappaledighet de har rätt till och att få spela så stor roll i sina barns liv som pappor i egenskap av hälften av föräldratotalet förtjänar. För det är genom att pappor och mammor tar lika stort ansvar för nästa generation som pappor och mammor kan börja göra karriär på samma premisser. Just nu, är det sannerligen inte jämställt.
Förlåt. Jag trodde det var Draculaura.
Tilda: ”Mamma TRO NU! Jag kan mycket mer om Monster High än vad du kan och min kompis har filmen. Tro nu bara att det är som jag säger. Hon heter Lakulaura!”
Dagens vackraste sigill
För tillfället sitter jag och sorterar de bilder jag tog i Linköpings Stiftsarkiv förra året. Och man kan ju kalla medeltiden mörk och trist och bakåt-hell-hole hur mycket man vill, men även uppe i mörkaste Norden, i lilla sketna Skänninge, hade man de mest underbart vackra sigill. Som det här, som år 1413 sattes på ett dokument utfärdat av priorn Hans Benekesson och konventet i Skänninge när konventet utarrenderade två kålgårdar till Skänninges borgmästare, Harald Jönsson.
Att sminka sitt barn
Igår skulle Tilda på femårskalas hos en av sina många bästa vänner. Tilda hade redan flera dagar i förväg planerat att hon skulle ha den långa blåa Askungenklänningen och de nya glittriga ”kluck-skorna” (som låter kluck, kluck när man går eftersom de har klack). Dagen innan kalaset målade hon naglarna (verbet för detta är att ”nackla”) och lade fram alla sina saker i prydliga högar. Årets fest, liksom. Enda gången någonsin hennes bästis har femårskalas. Det är stort!
Och så frågade hon mig om jag kunde sminka henne till festen.
Jag är nästan alltid osminkad, men om vi ska bort på fest någonstans brukar jag dra på ordentligt. Inte för att jag tycker att jag måste, utan för att jag tycker att det är kul. Det är en del av det där pirriga förberedandet inför något som man längtar efter; att få träffa sina kompisar, dansa hela natten, glömma den gråa vardagen en stund. Men jag skulle ljuga om det inte också låg en del fåfänga i mitt sminkande. När jag sminkar mig, tar på mig festklänningen, snörar på höga dansskorna med de rosa sidenbanden (oh yeees!) och duttar parfym ger det mig en känsla av att vara redo, att vara förberedd och en attityd där jag är Världens Drottning. Kanske är det ytligt? Kanske är det mänskligt? Jag vet iallafall att jag inte skulle vilja vara utan den där känslan och den där attityden – det där glamorösa jaget. Det är inte samma jag som sitter osminkad, iförd tofflor och gårdagens (okej, okej, jag är inne på dag tre med samma) outfit framför en skärm och skriver medeltida rättshistoria, och det är inte heller ett bättre jag, men det är ett jag som kan komplettera, lätta upp och skapa en större substans.
Allt det här funderade jag på när min dotter med förväntansfulla min, stora blå ögon och sina älskade kluck-skor nonchalant dinglande från pekfingret frågade mig om jag kunde sminka henne. Varför vill hon ha smink? För att vara vacker och värnlös inför pojkar? På ett femårskalas för bara flickor. Knappast. Nej, hon vill ha den där känslan – den där attityden – av att vara helt förberedd på att ta över världen, att träffa sina kompisar och dansa hela natten (eller till kl 19.30 då, i det här fallet). Sminket är en del av det jag som ska på kalas, en del av den ritualen som visar att det inte är vilken dag som helst. Det är den sista delen av hennes prinsessutstyrsel.
Sminket är för henne inte att underkasta sig skönhetsideal. Det är hon för ung för att förstå och smink har aldrig använts som ett nödvändigt ont i hennes närhet. För det är ju så att normer och värden inte är medfödda utan något som vi som vuxna överför till våra barn, ofta som svar på oskyldiga frågor om förhållandena i världen. Hon vet inte vad smink symboliserar förrän någon upplyser henne om det. Och vet ni vad? Jag hade nog inte kunnat svara på frågan varför hon inte skulle få sminka sig.
”Det passar sig inte med smink på små barn” är en lögn. Jag har sminkat dem till katter, tigrar, möss och ninjor otaliga gånger. Så varför inte till prinsessa?
”Du är så vacker ändå, så du behöver inget smink.” Till skillnad från mig själv då, som glatt sminkar mig inför fester?
Det är möjligt att jag är en förkastlig genusmamma, men jag tycker faktiskt inte att det gör något att hon sminkar sig när hon ska på kalas. Om det skickar fel signaler till andra vuxna är det fel på de andra vuxna, för min dotter är samma vilda unge oavsett om hon har smink eller inte och förtjänar lika lite som andra barn att dömas efter ytan. Om det fördärvar henne att hon får leka prinsessa en kväll undrar jag om det hade fördärvat henne lika mycket om hon klätt ut sig till Spindelmannen eller Byggare Bob – om fördärvet kommer av att hon vill föreställa en kvinnlig stereotyp. Och om problemet är att hon härmar vuxna kvinnor skulle jag väldigt gärna vilja veta vad det är för fel på att vara vuxen kvinna. Med största sannolikhet är det ju ändå vuxen kvinna hon är på väg mot att bli. Nej, barn ska inte sminka sig som en del av vardagen och barn ska inte sminkas på föräldrarnas initiativ, men barn som vill klä ut sig till prinsessor med läppstift och kajal är inte sämre än barn som vill klä ut sig till Hulken och bli målade gröna. Vi får inte applicera vår negativa bild av stereotypa kvinnliga uttryck på barn, för då kommer vi aldrig att förändra den negativa bilden.
Så jag sminkade henne. Och så frågade jag om jag fick ta en bild. Men det fick jag inte, för den här outfiten, den var bara till för henne och hennes polare. Bra så.
Han har förmodligen alldeles rätt
Vilho: ”Mamma, jag bara säger det, att på vårfesten, då kommer du garanterat att gråta helt massor. Det är så vackert!”
Bloggen på Twitter
Bloggen ger sig nu också ut på Twitter. För bara en blogg är inte nog distraherande när man skriver avhandling.
Följ mig där (också) på @FruCharlotte!
