Grannfruns baby skriker så fönsterrutorna skallrar. Med ömmande rygg står hon böjd över vagnen och vyssjar och försöker övertala babyn om att sova. Babyn å andra sidan är, ni vet, så där just på gränsen till att ha lyckats arbeta upp sig själv till hysteri. Jag känner igen ljudet, hör den bekanta tilltagande stressen i mammans milda vyssjande och vet av erfarenhet att det här är sekunderna innan babyn förvandlas från gullig, men trött, till Damien med alla helvetes krafter till sitt förfogande.
Och allt jag kan tänka på medan jag väntar på att kaffet ska droppa färdigt är ”härremingud så skönt att det inte är min baby”.
Uppe på mitt barnskriksfria kontor skiner solen in genom fönstret och en liten bukett rosor och pepparmynta från trädgården ger luften en doft av sensommar. Det slår nattvakande och bajsblöjor any day.
