Ni vet hur man säger att det ibland växer så det knakar? Den här bilden är tagen idag kl 12.52:
Och den här kl 13.05:
Följande kl 13.12:
Och så den här kl 13.25:
Och så här såg det ut på barnens bord i går kväll. Men där fanns det ingenting att fotografera några minuter senare.
I går var vi äntligen friska nog att kunna fira Tildas kalas. Tilda hade bjudit några vänner från dagis först, och därefter bjöd vi alla föräldrar på kaffe och tårta, och sedan kom släktingar, grannar och andra sorters vänner (alltså sådana som för ett tag sedan passerat 5-åringstadiet – åtminstone på en biologisk skala). Tilda var väldigt noga med vad för sorts tårta det skulle vara, och ännu mer noga med att vi minsann inte talar tårta i singular när det gäller hennes kalas. Nej, det skulle vara en chokladtårta som inte skulle vara täckt och som skulle ha vitt längs kanten, en Monster High tårta som skulle vara randig som en tiger, prickig, väldigt stor och ha en docka på. Sedan skulle det också finnas cupcakes ”och sånt”.
Och eftersom jag fullkomligt kan relatera till hennes inställning till kalas i allmänhet och godsaker i synnerhet var det naturligtvis bara att följa order. Ett härligt kalas blev det! Bästa dagen nånsin, suckade ungarna nöjt innan de somnade på kvällen.
Monster High-tårta med docka på (och den skulle sitta ovanpå, just så här, enligt beställaren). Den lila marsipanen var otroligt snygg och dugligt god, men fruktansvärt svårarbetad. Det ljusrosa är sockermassa. Tårtan är fylld med vaniljkräm (recept kommer senare!), jordgubbar och extra mycket grädde. Så Operetta ska kunna sitta mjukt där uppe. Det är inte så lätt med så benig rumpa.
Vanliga vaniljcupcakes med vitchokladfrosting, och en blåsippa i marsipan.
Chokladtårta fylld med kolagrädde (smält toffeechoklad blandad med färskost och vispad grädde) och toppad med chokladsmörkräm (smör, smält mörk choklad, kakao, florsocker, några droppar kaffe och lite varmt vatten). Tilda har faktiskt alldeles själv gjort blommorna på!
Min högt vördade, älskade make bakade korvmonster – en enkel bröddeg snurrad runt korv och dekorerad med ögon och små tassar. Förvånansvärt gott!
Katt hittade en ny kompis. Eller. Alltså han hittade ett barn som han tolererade, främst för att barnet i fråga var väldigt nöjt med att bara vara nära, inte på.
På kvällen städade några av oss. Katten på bilden har inget med städinsatsen att göra.
Så vi har, i likhet med de flesta andra, firat påsk under helgen. Istället för att sitta inne framför datorn har jag suttit ute i solen, vi har bakat, ätit, bakat lite till, gett bort det, bakat igen och ätit mer. Och så har vi målat påskägg, klippt fruktansvärda mängder med sticklingar av allt vi har hittat, varit på två fantastiska släktmiddagar och annars bara liksom slappat. ”Bästa påsken NÅNSIN!” tjoade Tilda glatt och slog ut med armarna. Jag kan inte annat än hålla med.
Jordnötssmörsfyllda Whoopie Pies. Jisses vad gott!
Vi har sticklingar i nästan alla glas. Ska man dricka får man ta en mugg.
Barnen fick helt enligt eget tycke dekorera (kockerera, som Tilda säger) påsktårtan och sällan har den väl varit vackrare!
Whoopie Pies med jordnötssmörsfyllning
Vispa
175 gr rumsvarmt smör (eller smält smöret. Orka vänta liksom) med
1,25 dl råsocker och kläck i
1 ägg
I en annan bunke, blanda
3 dl mjöl
1 dl kakaopulver
1,5 tsk bakpulver
en nypa salt
1 tsk vaniljsocker
Vispa ner mjölblandningen i smörröran. Häll i
1,5 dl mjölk
och vispa tills blandningen gått ihop. Klicka eller spritsa ut rundingar (ca 4 cm i diameter) på baklplåtspapper och grädda i nedre delen av ugnen i ca 10 min på 180 grader. Låt svalna på galler. Tänk på att de flyter ut en hel del i ugnen så håll ett avstånd på ca 4 cm.
För fyllningen, rör
2 dl jordnötssmör (med bitar),
50 gr smält smör
1,5 dl florsocker och
175 gr Philadelphia
(en liten droppe gul pastafärg)
Spritsa eller klicka ut fyllningen (och snåla inte, ingen blir glad av sånt) på hälften av pajerna och lägg ihop dem med den oklickade hälften. Done!
(Receptet är en mycket fri tolkning härifrån!)
För att fira att det bara är ett par månader kvar tills snön har smält bort bakade jag blåbärsmuffins igår. Egentligen är det inte min favorit. Alls. Det är i allmänhet för lite choklad och för mycket blåbär i blåbärsmuffins nämligen. Men så igår slog inspirationen till och följande recept såg dagens ljus. Enkelt, gott och nyttigt! Eller. Enkelt och gott i alla fall!
Smält
75 gr bra smör (använd inte margarin. Nånsin.)
och vispa ihop det med
1,5 dl råsocker
Vispa därefter ner
3 ägg, ett i taget
I en annan skål, blanda
2,5 dl vetemjöl och
1,5 tsk bakpulver
Vänd ner mjölet i äggsmeten och fortsätt vända (lyft smeten från kanten in till mitten med en slickepott, utan att vispa och utan att slicka på slickepotten) tills smeten är så gott som klumpfri. Häll smeten i 12 muffinsformar, placerade i en sån där ugnsform för muffins.
Klicka sedan ner
1 tsk vaniljkvarg per muffin, totalt nästan 1 dl (bor man inte Finland och nickar förstående när någon säger vaniljkvarg kan man ta 1 dl kesella och blanda med 2 tsk vaniljsocker)
Fördela
1 dl (frysta) blåbär i kvargklicket
Grädda muffinsarna i ugnen i ca 15 min på 200 grader. Oftast brukar jag äta upp det mesta direkt när det kommit ut ur ugnen bara för att jag kan och för att nygräddat is da shit, men de här muffinsarna var om möjligt ännu godare morgonen efter.
Det är någonting med den där lukten av vår i luften som gör att jag får helt okontrollerbar lust att baka pastellfärgade tårtor med glada band och kul prickar.
Jag ska börja med några tillkännagivanden som är av sådan art att jag för all framtid kommer att ha dödat mina möjligheter till finskt medborgarskap. Jag gillar inte direkt Runeberg. Inte ens i tårtformat. Och då gillar jag i princip alla tårtor och har en förkärlek för poetiskt lagda män med polisonger. Jag kan inte den finska nationalsången och jag fixar bara inte Fänrik Stål. I går, på Runebergsdagen, satt jag så med ungarna vid middagsbordet och fick den förhatliga frågan ”mamma, vem är Runeberg?” och kände att det vore fel att svara ”tja du, han levde efter medeltiden”. Tack och lov ville Vilho gärna berätta eftersom han hade sett en pjäs om Runeberg på skolan under dagen. Tilda var mest intresserad av vem som hade spelat tårtan. För att kompensera mina bristande Runebergs-kunskaper ägnade vi oss åt saker jag är bättre på; att baka. Eftersom jag inte riktigt gillar vanliga Runebergare för att de är torra och tråkiga och måste doppas i sprit för att kunna ätas (och ursäkta mig nu, men det finns någonting mycket ironiskt i just dessa aspekter av den finska nationalbakelsen) vanställde vi receptet till en mjuk, saftig och ljuvligt god bakelse med samma smaktoner och liknande utseende. Till och med maken (som ironiskt nog inte gillar sötsaker speciellt) tyckte att de var de godaste han någonsin smakat. Lätta var de också, en klar fördel när barnen ”hjälper till”.
Här är recept (grundreceptet jag våldförde mig på kom från Bakpappa)!
Runebergstårtor (blir 4 st, men är enkelt att omvandla)
Vispa
100 gram rumsvarmt bra smör och
1 dl socker
så vitt och fluffigt som det låter sig göras. Vispa därefter i
1 ägg
Blanda i en annan bunke
0,5 dl ströbröd (skorpmjöl kallas det här)
1 dl mald, oskalad mandel (kallas mandelpulver här, shit you not)
1 dl vetemjöl
0,5 tsk bakpulver
0,5 tsk kardemumma
3 st krossade pepparkakor
Blanda ner de torra ingredienserna i smörblandningen och tillsätt
1,5 msk god apelsinjuice
Det blir inte någon fluffig smet utan snarare någon sorts deghybrid. Klicka/dunsa ut degen i fyra formar. Jag körde dem i Jamie Olivers muffinsformar av silikon, för de har ungefär rätt form. Med ett mjölat finger, jämna till degen och tryck ett litet (inte för djupt) hål i mitten. Klicka i
totalt ca 2 msk sylt (hallon är väl tradition, vi körde drottningsylt – lite bara för att vi kan och lite för att det var det enda vi hade)
Grädda i nedre delen av ugnen i ca 20-25 min på 175 grader. För att se om de är färdiga kan man skaka lite lätt på formen. De ska då inte reagera som en aladåb. Låt bakelserna svalna helt innan de tas ur formen. Sedan är det dags att dekorera. Vill man kan man använda färdig glasyr förstås. Jag lät Vilho, som älskar köksexperiment, prova sig fram med blodapelsinjuice och florsocker tills han hade en lagom fast, snyggt ljusrosa glasyr. Därefter klickade vi en extra klott sylt på bakelserna, mest för syns skull (den andra sjunker nämligen in en hel del) och sedan fick barnen ringla på glasyren. Riktigt, riktigt gott!
Jag är rätt van vid att det höjs upprörda röster över saker jag skriver – det hör liksom till när man bloggar om genus – men det ramaskri som följde på att jag nämnde Godaste Chokladtårtan utan att ha bifogat ett recept var brutalt. Så, jag ber ödmjukast om ursäkt och erbjuder er härmed receptet (ordentligt manipulerat från Leilas Kärleksmums) på
Godaste Chokladtårtan
I en bunke, blanda
2,5 dl mjöl
1,5 tsk bakpulver
1 nypa salt och
3 msk kakao
I en annan bunke, vispa
3 ägg och
2 dl socker riktigt fluffigt
Smält
150 g riktigt bra smör
och blanda med
1 dl kaffe (exempelvis hett vatten med en tsk pulverkaffe)
Rör ner (vispa inte!) kaffeblandningen i äggfluffet. Vänd sedan ner mjölblandningen och vrid smeten med en slickepott tills klumparna försvunnit. Häll smeten i en ugnsform (min var 26*20 cm) klädd med bakplåtspapper.
Strö över
100 g hackad mörk choklad
Grädda i mitten av ugnen i 15-18 minuter (prova med en sticka) på 200 grader.
Till fyllningen, vispa
200 g färskost (typ Philadelphia) och
2 dl florsocker
Till toppingen, vispa
2 dl grädde
Vispa sedan ner
100 g smält vit choklad (det går att smälta chokladen, bruten i små bitar, i en mugg i mikron, men kör inte för länge åt gången (totalt ca 45 sek och rör ofta))
Tårtbottnen är fantastiskt god men väldigt bräcklig, beroende på hur stora chokladbitarna var. När den svalnat (gärna i kylskåp för att bli lättare att skära) delar man den i två delar, brer fyllningen emellan och försöker låta bli att svära när man försöker lyfta på locket igen. Ska tårtan serveras nästa dag måste den plastas innan den ställs in i kylen. Några timmar innan servering kan man bre på toppingen och eventuellt riva över lite mörk choklad. Förutom att tårtan är en liten bit av himmelriket har den den stora fördelen att man enkelt kan skära den i två tårtor (innan toppingen) och spara den ena till senare (as if) och att ingen märker om det exempelvis skulle saknas ett par centimeter någonstans så länge man skär rakt.
Av överblivna äggvitor är det lätt att göra maränger. För varje äggvita går det åt ungefär 0,7 dl socker, så att man på tre äggvitor landar på 2 dl socker. Exakta mått är inte livsviktiga när man gör maräng, eftersom storleken på äggvitorna kan variera. Var noga med att inte få med någon som helst äggula i blandningen bara, för då blir det svårvispat!
Vispa
1 äggvita
ca 0,35 dl socker (alltså halva den totala mängden) och
några droppar ättika (gör smeten styvare) riktigt hårt.
Bunken ska gå att vända upp och ner utan att man får äggvispet i ögonen. Vänd därefter ner resten av sockret (ca 0,35 dl) i smeten. Man ska alltså inte vispa längre, utan bara försiktigt vrida ner sockret. Vill man ha en lätt och snabb variant kan man sedan ta en sked och klicka ut marängerna på bakplåtspapper i lagom stora klottar. Men vill man ha något lite extra kan man istället droppa i ett par droppar karamellfärg, eller exempelvis en tesked kakaopulver, i smeten. Genom att sedan bara försiktig dra några tag med en kniv genom smeten får man ett snyggt mönster. Därefter häller man försiktigt smeten i en spritspåse och spritsar på bakplåtspapper. Extra fina blir de om man gör dem riktigt små, kanske bara ett par centimeter i diameter. Grädda marängerna i ugnen (gärna varmluft) på 100 grader ett tag. Jag brukar passa på att titta på ett avsnitt av någon bra TV-serie medan jag väntar, så 47 minuter någonting om det är utan reklam. Marängerna ska lossna från pappret helt utan våld när de är färdiga.
Ni som har haft det tvivelaktiga nöjet att umgås med mig de senaste veckorna har redan blivit fullproppade med försöksfudge. Men nu så här två kilo socker senare, nu har jag äntligen lyckats experimentera mig fram till ett recept jag gillar. Bloggen presenterar
Jordgubbsfudge
I en bredbottnad kastrull, koka upp
2 dl grädde
50 gr bra smör
4 dl socker
Ju bredare botten kastrullen har, desto snabbare går det, men runt 10-15 minuter kan man räkna med. Blandningen ska koka ganska hårt och kommer att bli ljusbrun. När den är nästan färdig, blanda i
1/2 dl osötad jordgubbspuré (jag mixade tinade jordgubbar)
Blandningen har kokat färdigt när den klarar kulprovet, det vill säga när man kan droppa en droppe i ett glas med vatten och rulla en liten kula av den. Har man en termometer ska den visa 120 grader (men det är ju inte lika spännande). När blandningen kokat färdigt ska man först tillsätta
1 ordentlig tsk vaniljsocker
och sedan ska blandningen vispas för hand tills den inte längre är lika glansig. Det tar kanske en minut eller två. Därefter häller man fudgen i en värmetålig form som man har klätt med bakplåtspapper. Jag sparade lite fudge i kastrullen, blandade i
1 tsk kakao
och bredde sedan den mörkare blandningen på den ljusare för att få en roligare färg. Fudgen får sedan svalna i rumstemperatur i någon timme, och därefter i kylen. När den väl svalnat helt går den att skära i små tärningar och förvara i rumstemperatur. Eller i stora tärningar och stoppa dem rakt in i munnen.
När Vilho var yngre bakade jag de här bullarna ganska ofta, för de var så vansinnigt praktiska att ha med sig på utflykter och som muta på bussen hem från dagis. Förra veckan bakade jag dem tillsammans med barnen och de var fortfarande en stor favorit! Genom att minska på sockret, öka på fibrerna och tillsätta Keso får man en bulle som är härligt mjuk och god men ändå steget nyttigare än vanliga bullar.
Mellisbullar
Blanda
50 g jäst
3 dl fingervarm mjölk
100 g smält bra smör och
1 nypa salt
i en bunke. Blanda tills all jäst lösts upp. Tillsätt därefter
knappt 1/2 dl socker
200 gr Keso och
2 dl havregren
Blanda på nytt. Blanda därefter i mjöl i ungefär deciliteromgångar tills degen släpper bunkens kant. Det går åt mellan
7 och 9 dl vetemjöl
Det gör inget om degen är lite kladdig, för det är betydligt lättare att blanda i mer mjöl efter första jäsningen än vad det är att ta bort mjöl. Om vi säger så. Låt sedan degen jäsa i en bunke täckt med bakduk i ca 45 min. Jästiden är väldigt beroende av hur varmt man har det hemma, så det lättaste är att titta på degen och se att den vuxit ordentligt – till dubbel storlek brukar vara en bra måttstock. Ta sedan upp degen på ett mjölat bakbord. Här går det åt ytterligare kanske
ett par dl vetemjöl
Knåda inte degen mer än vad som behövs för att trycka ut luftbubblor. I det här stadiet är det kärlek som gäller, inte dominans. Tänk Nigella, liksom. Dela degen i lagom stora delar för att bli bullar. Jag hade kunnat försöka berätta hur stora de delarna ska vara, men med tanke på vilka monstruöst stora bullar, fullkomligt utan respekt för storleken på bullformen i papper de placerades i, som vi fick vet jag inte om jag borde. Men det ska bli minst 15 bullar i alla fall. Så kan vi säga. Lägg dem sedan i bullformar i papper eller på bakplåtspapper, täck dem med bakduk och ställ dem att jäsa i 30 min. Därefter ska de penslas med
ett vispat ägg och så strör man över
litet strösocker
Grädda bullarna på 225 grader i 10 min.
Tips: Man kan med fördel använda mjölk som passerat bäst före-datum och råsocker istället för det vanliga. Jag har provat göra bullarna även med vanlig raejuusto här i Finland, men tycker att det blir små hårda klumpar av den. Arlas Keso fungerar bäst!
