I en tid inte alltför långt borta, på en plats nära dig.

Ibland undrar jag om sånna som ser slöjor som uteslutande patriarkalt förtryck och kulturell tillbakagång på riktigt förstår hur nära i tiden det där med att täcka sitt hår var standard även i väst och att det tillhör de flesta nordiska folkdräkter att kvinnan täcker sitt hår (åtminstone om hon är gift). Att en slöja eller annan huvudduk kan vara status och mode och att det tveklöst är en viktig del av vårt kulturarv.

Gissa vem som inte gift sig än.

Och täckt hår hörde inte bara till folkdräkten, utan till den fria flärdfulla kvinnan. Eller vill någon komma och argumentera för att Audrey Hepburn är sinnebilden av en förtryckt, kulturellt efterbliven kvinna?

 

Eller den här?

Det var bara det jag tänkte på. Det där att ett historiskt perspektiv inte alltid behöver vara mer än några decennier för att vara viktigt.

Att problematisera mannen

Just nu är det mycket inomfeministisk debatt om hur man ska se på kvinnan. Kvinnor som inte är vit medelklass kräver utrymme i diskussionen, och en diskussion som inte utgår från kvinnan som vit, hetero och medelklass. En diskurs som tillkännager att det inte bara finns en sorts kvinna och en sorts kvinnlig upplevelse. Historiskt sett är liknande krav relativt nya (det vill säga, de hör till de senaste 30 åren) och av allt att döma väldigt betydelsefulla. Kvinnligheten lyfts bort från biologin och blir kontextuell – från kön till genus. För mannen blev detta gjort redan i de allra tidigast historiska källorna vi har. Platon, Aristoteles och grabbarna talade om olika sorters män med förbluffande mycket intersektionalitet i sina diskussioner. Det fanns många olika slags män. De såg olika ut, betedde sig inte likadant och kom inte från samma ställe. De var män på olika sätt. Under medeltiden blev det ännu tydligare med monasticismen: somliga supermanliga män levde i celibat och hade tonsur – andra supermanliga män var krigare och hade brynja. Olika manlig ideal som uppmärksammades och diskuterades. I ett av vår tids mest välkända citat menade Thomas Jefferson att ”all men are created equal” och försökte  därmed ena alla män (som var vita invandrare i USA) i tron att de var lika – vilket visar att den tron inte var alldeles självklar (ens för ”vita invandrare i USA”).

Kvinnor å andra sidan, har konsekvent beskrivits som ”de andra”, en tämligen homogen massa av folk som inte var män. Diskussionen bland svenska feminister just nu är därför toppen. Den behövs, om vi säger så.

Men, med risk för att låta som någon av de-där-ni-vet-vilka, är det i diskussionen om de olika kvinnligheterna oerhört viktigt att inte positionera den diversifierade gruppen kvinnor mot en homogen grupp män. Det vill säga; vi får inte glömma bort att det finns lika många olika sorters män som det finns olika sorters kvinnor, att klass och etnicitet samverkar med genus oavsett kön. För i de feministiska diskussionerna finns det alltför ofta bara en sorts man; den vita, kränkta medel/överklass, kvinnoförtryckaren. Och jag misstänker att det är i den diskursen väldigt många ganska vanliga människor, inklusive jag själv, inte längre känner igen upplevelserna och beskrivningarna och verkligen inte känner att feminismen kan föra deras talan.

Ta det inte personligt!

I den fantastiska världen av uppmaningar folk ger varandra när de diskuterar är ”ta det inte personligt” bland dem som kniper flest poäng på min fuck-you-right-back-lista. För det första: om man diskuterar med någon och den får anledning att ta det personligt när man egentligen menade att fenomenet snarast kunnat iakttas i en numer utrotad stam amöbor från inre Borneo har man förmodligen uttryckt sig klumpigt. Talar man generellt eller ur ett visst perspektiv kan det vara klyftigt att göra det öppet. Det är en jättestor skillnad på att säga att homosexuella är jävligt jobbiga och att säga att en bekant, som btw också är homo, är jävligt jobbig.

Och som ni vet kommer det ju hit en hel del diskussionsivrare som inte tycker som jag. Det är helt i sin ordning. Men när jag tog mig själv som exempel på en av många kvinnor som inte valt och vrakat bland män för att hitta den med högst status utan försökt få det att funka med den man som är far till ett oväntat barn fick jag höra att jag minsann kunde ha förhindrat graviditet om jag inte ville det egentligen. Att jag drar flest timmar hushållsarbete hänger inte ihop med samhälleliga strukturer utan med att jag som historiker har ett jobb som snarast är en hobby. Att jag är konstig när jag tar med min (mycket historieintresserade) far på konferens är en större grej än att alla på konferensen trodde att han var professor. De där grejerna är inget personligt mot mig. Det är bara mot det jag gör. Mot det jag säger. Mot det jag står för.

Ok. Om jag tar mig själv som exempel är det klart att jag gör det personligt, det gör jag, och det är klart att man kan ha synpunkter på det. Men det som gör mig arg är när det kommer sådana som ska rätta mina upplevelser (så kan det inte ha varit för så fungerar inte världen lilla du) och berätta hur jag borde ha gjort i stället (gjort abort/förstå att jag gifter mig uppåt/skaffa ett riktigt jobb/tjäna mer pengar/sluta vara konstig). Och så ska jag inte ta det personligt!? Vad är jag om inte mina handlingar, mina ord och mina åsikter? När någon gång på gång på gång, helt oberoende av vilken vinkel jag anlägger menar att jag har fel, fel, fel, hur är det inte personligt? När det inte går att ta som tips, råd eller konstruktiv kritik – då är det personligt. Jag vet inte om det är skärmarna som gör det, som skapar den där distansen som gör att folk på allvar tror att den på andra sidan inte kommer att ta personliga påhopp personligt, men här finns ett problem. Det behöver inte gå så långt som till rent hatiska kommentarer, men även många av dessa avfärdas på samma sätt, med samma ”ta det inte personligt”. Som när Julia fick ett ”jag hoppas att du dör din jävla hora” och någon tycker att hon ju är rätt känslig om hon tolkade det som menat mot henne personligen. Det var ju liksom mer allmänt. Mot hennes åsikter liksom. Vi är så vana vid att driva debatter och argumentera emot att vi med någon sorts tvång måste göra det och inbillar oss att så länge vi gör det mot åsikter, tankar och idéer så är det legitimt. Uppbyggande. Samhällsnyttigt. Inte personligt.

Men om man tänker så har man missuppfattat vad som är uppbyggande och samhällsnyttigt, och framförallt vad en person är – komplett med åsikter, tankar och idéer som är avgörande delar av vem man är. Det får man ta personligt.

Dagens genuskodade barn

För några dagar sedan diskuterade jag och maken könsstereotypa barnsaker, och hur det är ett nytt problem. I dag lever vi i en tid som är nästan besatt av att könsbestämma, och därmed även avgöra karaktärsdrag, även hos riktigt små barn. Visst, ett barns framtid avgjordes av könet även på medeltiden, men anpassningen efter vad som förväntades av en flicka eller en pojke började inte i vaggan. Små barn var helt enkelt bara barn. De hjälpte till där de kunde, följde med föräldrar, släktingar och tjänare de första åren. Barn sågs inte som små vuxna – och inte heller finns det några belägg för att föräldrar inte älskade, uppskattade och vårdade sina barn – och hade i allmänhet inte samma sorts krav på sig. Först sedan den så att säga neutrala barndomen var över (åldern varierade men ofta var den första fasen till 7 år) följde barnen den genusspecifika väg som utstakades av kön. I dag ska barnet redan innan födseln (”vi ville veta vad det blir så vi vet vad vi ska köpa”) slussas in i genusspecifika kategorier. Det är inte så det alltid har varit. Och ingen ska inbilla sig att det är ”den naturliga vägen”.

The Daily Mail skriver intressant om Let Toys Be Toys projekt att jämföra leksaker från 1970-talet med dem från i dag, där man kommer fram till att allt i dag är färgkodat. Och så är det ju. Till och med vad som brukar kallas för vitvaror blir rosa i de färgkodade leksakernas värld. Och vad man gör genom att färgkoda är att förutbestämma konsumentgrupp, något som barn (och deras betalande vuxna) glatt anammar om ingen ger dem alternativ. Inte för att vi egentligen är korkade, utan för att vi inbillar oss att det är så det ska vara. Det finns ingen neutral fas i barndomen i dag.

Och jag tror att dagens otroliga prylkonsumtion har med det att göra också. Vi konsumerar genus på ett sätt som under tidigare århundraden inte varit möjligt (och inte bara för att rosa plast är en ny uppfinning). Vi köper och köper, istället för att ärva och tillverka. Inte ens cyklar eller skor kan skickas från storebror till lillasyster för det är fel färg och form. Inte för att små pojkar och flickor skiljer sig från varandra, utan för att det är stor och märkbar skillnad på sakerna och för att vi prioriterar rätt sorts prylar framom exempelvis bra mat. Den som letar efter genusneutrala saker får ofta räkna med att betala betydligt mer än den som nöjer sig vad industrin tycker är lämpligt. Att tillverka saker själv blir dessutom ofta drastiskt dyrare än att köpa det färdigt – en oerhört sorglig utveckling som sakta men säkert dödar både fantasin och miljön.

När debatten om att vi i dag försöker utplåna könsskillnader går het brukar jag tänka på sådana här saker, att vi har kommit långt i jämställdheten men att könsskillnaderna framhålls mer än någonsin – och framförallt från betydligt yngre åldrar.

En medeltidshistorikers syn på det naturliga i våldtäkt

Jag har alltid trott att jag varit en sån där som förespråkat så många olika perspektiv som möjligt. På allt. Alltid. Men den trend som nu finns med att förklara allt mänskligt beteende med evolutionen, utgående från grundtesen att människan är ett djur och en skapelse av evolution, den klarar jag mig bättre utan. Varför?

För att jag hittills inte läst en enda sådan teori som inte gör anspråk på att 1) vara ultimat sanning och 2) vara feminismens motsats. Och om vi säger så här, att all forskning som vill positionera sig själv som motsats till en politisk ideologi istället för, säg, som komplement till andra forskningsdiscipliner, förlorar direkt i trovärdighet.

Jo, vi är skapelser av evolutionen, och jo, vi har biologiska drifter. Men det som gör mänskligt beteende så spännande är att vi oberoende av tid och rum – över kronologiska och geografiska gränser – fortsätter att forma och upprätthålla ideal som inte gynnar reproduktionen och går emot våra drifter. Det första en medeltidshistoriker kommer att tänka på är säkert klosterväsendet, när människor över hela Europa valde att ingå äktenskap med Gud och tjäna honom hela livet. De enorma donationer klostren mottog och den makt de hade talar tydligt för att även de som inte själva gick i kloster stödde idén och att det fanns en genuin tro på att man genom att ägna sitt liv endast åt Gud de facto gynnade mänskligheten. Människans otroliga förmåga att skapa immateriella band och filosofiska tankekomplex är helt avgörande för det mänskliga beteendet, och det enda generella man kan säga om denna förmåga är att den inte följer några biologiskt givna mönster. Våra regler och lagar är skapade av kultur och tankar, inte enkom av behov och naturlig logik (fast människor själva ofta hänvisade till naturlagarna). Detsamma gäller normer och genus.

Har ni hört om boken A Natural History of Rape: Biological Bases of Sexual Coercion? Den kan förstås inte klassas om vedertagen på något vis, för den har blivit kritiserad från alla håll, men ändå är det just sådan populistisk, anti-feminismforskning som ofta plockas upp av dem som inte tror på genus. I A Natural History of Rape argumenterar biologen Thornhill och antropologen Palmer för att våldtäkt är en adaption, alltså en anpassning, som vuxit fram hos män i syfte att öka deras chanser till avkomma. Väldigt kortfattat är alltså våldtäkt en naturlig manlig strategi.

Ta en stund och WTF-a den slutsatsen. Det behövs.

Det finns redan forskare som tagit upp sådana saker som våldtäkt mot barn och åldringar (som inte är reproduktiva), mord i samband med våldtäkt (som är ganska korkat om man vill öka sina chanser till avkomma) och våldtäkt av män (vilket man förstås inte kan räkna med om man vill argumentera för att våldtäkt har att göra med sex och reproduktion snarare än säg makt och förnedring). Den mesta grundläggande sågningen finns här, tack till @planckskonstant.

Som medeltidshistoriker tänker jag också på hur själva konceptet våldtäkt påvisar att det rör sig om någonting helt annat än en manlig reproduktionsstrategi. Det började som latinets raptus och kunde lika gärna innebära att en kvinna helt sonika blivit bortförd som att någon våldfört sig på henne. Hiram Kümper, bland andra, har visat att brottet raptus åtminstone fram till 1200-talet inte hade någonting med kvinnans samtycke att göra. Brottet raptus var inte beroende av ifall kvinnan hade gått med på att föras bort, eller sagt nej till annat, och svarande i raptusmål var heller inte kvinnan utan hennes närmaste manliga släktingar eller hennes målsman. Att våldta på 1100-talet var alltså, som koncept, att ta en kvinna från hennes familj och hennes rätta plats i samhället och var i vissa lagar straffbart med halshuggning. Däremot var det inte raptus om en man med våld såg till att hans fru uppfyllde sina hustruliga förpliktelser. Den medeltida synen på våldtäkt har alltså förvånansvärt lite med samtyckt sex att göra, och desto mer med de där immateriella banden och filosofiska tankekomplexen att göra.

För hur ska man se på våldtäkt? Som historiker är jag benägen att svara att det är ett fenomen som måste betraktas utifrån en specifik kontext. Det går inte att förutsätta att raptus i 1100-talets rättsprotokoll innebär sex, ändå var det vad samtiden klassade som våldtäkt- vad samtiden ansåg gjorde våldtäktsskada. Dessutom är det nästintill omöjligt för oss i dag att bedöma i vilken utsträckning våldtäkt inom äktenskapet förekom eftersom hustrun skulle uppfylla sina plikter. Det kunde alltså vara våldtäkt att föra bort en aldrig så villig jungfru som mannen sedan sjöng romantiska ballader för och plockade blommor till, men inte våldtäkt att tvinga sig på sin hustru. Det förstnämnda, som man riskerade halshuggning för, kunde förvisso betraktas som en manlig strategi men knappast gynnad av evolutionen. Beträffande det sistnämnda är det svårt att tänka sig att det i någon större utsträckning skulle gynna mannen. Kanske det blir några bebisar fler än utan tvång? Kanske det går på plus minus noll för att sexuellt våld avbrutit andra graviditeter?  Men eftersom grundtesen i A Natural History of Rape är att våldtäkt också är kopplat till männens behov av att sprida sin säd kan det där med att våldföra sig på sin fru (vilket inte var straffbart i Finland före 1994, det vill säga ytterligare sisådär 800 år från det ovan diskuterade) knappast betraktas som en särdeles effektiv strategi. Om han inte våldtar andra kvinnor ibland också då förstås.

Att lyfta bort våldtäkter från den sociala och historiska kontexten går inte, och även om tanken är motbjudande för oss i dag har det tidigare varit fullkomligt självklart att det är en stor skillnad på om mannen hade rätt till kvinnan eller inte – en rättighet given av andra än kvinnan själv. Även om det inte är det sociala brott det var under medeltiden är det fortfarande ett brott som går långt bortom sexualitet och reproduktion, och också handlar om makt, om kvinnors plats i samhället och om kulturellt betingade uppfattningar om vad som är okej och inte. Det finns något universellt över våldtäkter, men det finns inget naturligt med dem. Och framförallt, ingen man ska någonsin få tro att evolutionen gett dem våldtäkt som en strategi, som en Plan B för att sprida sina gener. Män som våldtar är avvikelser, inte adaptioner.

Jag skulle vilja avsluta med ett citat från förordet till A Natural History of Rape:

”Rape is horrific for women. The mere thought of rape arouses anxiety, revulsion, and anger, so it is not suprising that women are very ambivalent about subjecting rape to scientific scrutiny. [...] The authors [...] are familiar with various expressions of such ambivalence, and they understand why women are so anxious. As scientists, they value knowledge and assume that trying to understand everything about why rape occurs is far more beneficial for women in the long term even if the scientific inquiry inspires anxiety and revulsion. [...] Thornhill and Palmer are doubly handicapped by the topic and by their theoretical approach since most people have no relevant background in evolutionary biology.”

När ”kvinnor” ställs mot ”forskare” och måste få förklarat för sig varför de förmodligen inte kommer att förstå utan bara gå på känsla är inte min första reaktion alls oro, utan hederlig, okvinnlig, antievolutionär vill-slå-någon-på-käften-ilska. Hade jag ändå varit man så hade jag kanske kunnat vetenskapligt resonera kring våldtäkt!

Kuriosa: Jo, jag vet att män kan bli våldtagna också. Så behöver den som kände att det bara måste inflikas inte inflika det utan att tänka  konstruktivt.

Fortfarande inte feminist

Jag fortsätter att läsa tankar och idéer från vad som måste betecknas som framstående svenska feminister, och… Tja… Jag fortsätter att känna att det inte är min sorts feminism, inte min sorts jämställdhet, inte mitt sorts tänkande. För så länge det dyker om saker som det här:

Hej du kvinna i heterosexuell relation: din pojkvän är en förtryckare!

— Fanny Åström (@sinoes) 5 juni 2013

 

så vill jag inte vara med. Det här får inte mig att vakna upp och se att härrimingud vi har problem som kan kopplas till en patriarkal struktur och som gör att jag tog ut 95% av föräldraledigheten. Det får mig att gå in i försvarsställning. För patriarkala strukturer upprätthålls inte bara av män utan av män och kvinnor tillsammans, och det är ett välkänt faktum att även kvinnor tjänar på vissa patriarkala strukturer. Men viktigast av allt, de där patriarkala strukturerna som sägs automatiskt förtrycka mig för att jag är kvinna, som tveklöst var en del i att jag blev huvudföräldern, de drabbar min make också. Så när någon säger att han, som jobbar så hårt, som är medveten och som gör sitt bästa, är en förtryckare så blir jag mest förbannad. Han är ett offer för omständigheterna och en avgörande länk i förändringsprocessen, precis som jag är.

Rum, röster och att stänga folk ute – ett inlägg om tolkningsföreträde

Det pågår någon sorts kamp på Twitter om vem som har rätten att tycka och vem som borde lära sig att hålla käft. Det övergripande ämnet är feminism och hudfärg och började med en metadebatt angående huruvida Beyoncé är feminist, feministisk eller egentligen motsatsen. Lisa Magnusson skrev att hon inte förstår varför Beyoncé hyllas som feminist och att just det där med henne feministiska varande kanske inte är det viktigaste, Sara Yazdanfar skrev att ”vita medelklassfeminister förminskar Beyoncé” och Lisa svarade att Sara dras med fördomar om Lisas klasstillhörighet. Och jag inser att den här korta beskrivningen får det att låta ganska mycket som en sandlåda. Ni får läsa inläggen i sin helhet och sedan avgöra vem som kastat den första spaden.

Debatten togs sedan vidare ut på Twitter och andra bloggar. Falskheten skrev om vita, kränkta kvinnor och att vi som är vita kvinnor inte alltid har tolkningsföreträde när det gäller feminism. Pk-maffian skrev ett till inlägg om vad som händer när man höjer en röst i vita rum och om hur det är att inte ha de där egna trygga forumen att vara på, att alltid tvingas förhålla sig till andras hudfärg. Lady Dahmer och Cissi Wallin menar att man kan råka ut för rasistiska påhopp även om man inte är helt mörkhyad och att de upplevelserna måste få vara lika verkliga och viktiga.

Ex: har skrivit om hur jag kallades ”polackhora” under uppväxten. Då kommer reaktioner som: ”Buhu, stackars vita dig då!”

— Cissi Wallin (@cissiwallin) 4 juni 2013

Eller när @ladydahmer pratar om hur hon som halvgrek/same kallades ”svartskalle”. Ingen ska ta ifrån en den upplevelsen/rätten till berätta. — Cissi Wallin (@cissiwallin) 4 juni 2013

Och nu börjar vi komma till pudelns kärna, så att säga. Vem har rätten att uttala sig om förtryck? Vem har rätten att känna sig utanför och förfördelad? I Pk-maffians nya inlägg citerar hen den kommentar jag och JemyM fick riktade mot oss och som jag redan skrivit om. Den som menade att JemyM och jag borde ”[f]uck off till ngt universitet sluta besudla den här heliga platsen som e ca enda stället jag verkligen känner pratar om/med mig.” Till saken hör att varken jag eller Jemym var där och kommenterade i annat ärende än att hylla inlägget och hålla med. Dessutom tycker jag att kommentaren som sådan, och i förlängningen det att Pk-maffian blir ”så effing rörd” av kommentaren och tycker att kommentaren visar att hen lyckats med sitt mission att skapa rum, verkligen visar på problemet och vad den här kampen handlar om. Kanske vet alla redan vem JemyM är, och jag är den enda som missat något, men kommentaren på Pk-maffians blogg om att JemyM besudlar den heliga platsen förminskar JemyMs rätt att uttala sig trots att JemyM är anonym. Endast på grund av JemyMs språk förnekas hen alltså rätten att uttala sig i en fråga som rör hudfärg och, ironiskt nog, rätt att uttala sig. På samma sätt ska Lady Dahmer och Cissi Wallin lära sig att hålla käft; eftersom de inte är mörkhyade diskvalificeras den rasism de utsätts för. Skulle det samma månne gälla alla de svenskspråkiga finländare som får mordhot? Skulle det gälla mig, när jag på stan blir ombedd att åka hem för att jag inte har här att göra? Jo, det måste till nya röster och nya rum och feminismen får inte kapas av vita medelklasskvinnor (för let’s face it, så ser det ut nu). Men vad händer när man höjer sina röster som ett sätt att tysta andra? Jo, då kan det se ut så här:

Står fast vid att alla män bidrar till det patriarkala förtrycket och drar fördelar av det.

— Fanny Åström (@sinoes) 5 juni 2013

Ni som har hängt här ett tag vet att det här inte är min grej. Oftast brukar jag inte ens ta i det, för jag ser det som ett av de där rummen där jag inte hör hemma. Men det väcker frågor. Främst funderar jag på hur det är med transmän. Bidrar de också till det patriarkala förtrycket och drar fördelar av det? Och hur är det med homosexuella män? Är de också en del av det patriarkala förtrycket och får fördelar jämte kvinnor? Och hur är det egentligen med transkvinnor? När slutar de att dra fördel av patriarkatet?

Som jag ser det är det här en del av samma härva och samma oerhört problematiska exkluderande feminism. Feminismen har blivit ett begränsande singular som inte bereder rum för andra röster och erfarenheter, som talar om förtryck samtidigt som den stänger ute. Många talar om tolkningsföreträde, det har blivit något sorts inneord, och om man inte tillhör en viss grupp har man inget tolkningsföreträde. Ok. Visst. Jag ser poängen med det. Förutom; vem bestämmer om man tillhör gruppen eller inte? Hur mörk är mörkhyad? Hur vit är vit? För i JemyMs fall så handlade det inte om hudfärg alls, utan om språk. Hen levde inte upp till en förutbestämd idé av hur man ska vara för att tillhöra gruppen. Och det här kan låta provocerande, men är det bara jag som tänker Judith Butler och performativity? SOm tänker att det där med att tillhöra en viss grupp och erkännas tolkningsrätt har att göra mer med performance än med biologiska betingelser? På samma sätt ställer jag mig frågande till Fanny Åströms tanke att alla män är en del av det patriarkala förtrycket. För vad är egentligen en man? Måste det till snopp? Och varför ska inte den som föds med snopp få ha samma rätt till sina upplevelser av förtryck som den inte gör det? Och vad är en mörkhyad? Hur mörk måste man vara? Ska vi ta till imperialismens castas för att avgöra hur mycket tolkningsföreträde man ska ges?

Och så kommer vi till det jag tycker är allra viktigast här, nämligen av vilken anledning man vill kunna ha dessa rum och röster. Är det för att kunna hitta varandra, dela tankar och erfarenheter? Fine, då gör Pk-maffian helt rätt som fröjdas över ett lyckat mission och det måste få vara bra så. Dit behöver inte dem som inte delar erfarenheterna söka sig och det forumet kan fylla en funktion ändå. Personligen tycker jag dock att det är synd, för genom att stänga ute folk med andra erfarenheter kommer man inte att kunna lära sig av varandra, och genom att stänga ute dem som är privilegierade (vare sig vi talar hudfärg eller genus) kommer dessa privilegierade inte att på riktigt förstå sin egen position. Jag gillade Pk-maffians förra inlägg och jag har full förståelse för det senaste också. Men då rör det inte längre mig och det får jag helt enkelt acceptera. Det är inte min diskussion, men det kommer inte heller att bli min sak. Det samma gäller för att få män intresserade av jämställdhet och feminism (om man nu tycker att just den delen är viktig). Jag förstår den man som ser Fanny Åströms uttalande och tänker ”fuck that, det där är inget som rör mig”. Jag reagerade likadant på Pk-maffians inlägg. Rum som exkluderar och röster som tystnar. Kanske det är ok ibland?

Akademiskt språk, intersektionalitet och kvinnliga erfarenheter

Inne på PK-maffian finns ett fantastiskt bra inlägg om intersektionalitet och om hur dagens feminism är den vita kvinnans kamp. Läs det!

Någon som jag inte vet vem det är men som kallar sig Jemym hade kommenterat om hur feminismen utvecklats och måste utvecklats.

”Äldre feminism har lutat sig på konfliktsperspektiv där kategorier ställs mot varandra där du antas gynnas av att vara på rätt sida om gränsen.

Men intersektionalism hanterar ju kulturellt förpackade stereotyper. Här är hemmafru, modell och genusvetare tre genuskodade stereotyper med olika verkligheter och med kontextspecifika maktaxlar men vardera tre stereotyper rymmer individer som formas och påverkas av stereotypen i sig lika mycket som de styr stereotypen.

När något presenteras som “feminism” utan att ha tagit till sig detta så riskerar den att bli vit, västerländsk, heteronormativ, heterosexuell, puritan och en rörelse för äkta kvinnor där de med högst socialt kapital definierar äkta. Nu kör vi, the fuck behöver körkort.”

I enlighet med min princip att ge uppmuntrande kommentarer till sådant jag gillar på nätet, för att liksom motarbeta all skit som sprids, passade jag på att skriva att jag tyckte att det var en väldigt, väldigt bra kommentar. På Twitter skriver Jack Werner så här:

jag tror mig fatta feminismen men inför vissa analyser känner jag bara ”yeah I know some of those words”: twitter.com/kwasbeb/status…

— Jack Werner (@kwasbeb) 2 juni 2013

Och på bloggen, som svar till mig och till Jemym skrev någon som kallar sig Lol:

”Men gud skojar du lr, onanin över akademiskt språk e.. Lugn m alla svåra ord. Poängen med den här bloggen e sylvassa analyser som e skrivna på sätt som e lätt å ta till sig. Så kommer ni här å ba ÄLsKaR motsatsen? Fuck off till ngt universitet sluta besudla den här heliga platsen som e ca enda stället jag verkligen känner pratar om/med mig

Töntar”

Tre saker: För det första är det inte så lite korkat att under ett inlägg om exkludering be folk att dra trots att de håller med om hur viktigt det är.

För det andra är det exakt samma fegisar som söker makt och utrymme bakom sin anonymitet som slänger ur sig sådana här kommentarer som dem som är rent ut hatiska. Sånt här borde man liksom nip in the bud, eller be att folk står med sitt eget namn bakom dem.

För det tredje, och det var det här jag tänkte vi skulle tala mer om i dag, är det väldigt intressant med reaktionen mot det akademiska språket. Faktum är att jag inte ens reagerade på att Jemyms kommentar kunde klassas som komplicerad innan Jack Werners kommentar dock upp i mitt Twitterflöde. Jag tyckte Jemym var helt right on – kort och koncist. Men när jag sedan läste den igen och funderade över hur den kanske låter för sånna som inte är lika insnöade som somliga andra (no names), så ser jag ju att den är… ganska akademisk. Det är svårt med akademiskt språk. Riktigt svårt. Och inte bara att läsa det utan också att skriva det. När man skriver vetenskapligt måste språket vara definierande och beskrivande så att det inte kan finnas utrymme för alltför vidlyftiga tolkningar. Det vill säga, det ska inte bara vara klarspråk, det ska också vara ett exakt språk. För den som inte är insatt i terminologin kan det därför bli rätt tungt att läsa, för alla de där termerna är till för att skapa exaktheten, vara definitionerna.

Jag har nu på heltid spenderat två år med att undersöka målsmanskapet i förhållande till gifta kvinnors juridiska handlingsutrymme under medeltiden. Två år på ett ganska snävt ämne. Innan jag är färdig kommer tiden att ha fördubblats. Resultatet ska bli 250 sidor text. 250 sidor avskalad, exakt text utan någonting extra, ingen kuriosa, inga kul anekdoter, inget ”det var jag, en katt och en tvättmaskin”. Fyra års arbete ska genom språk formuleras på 250 sidor. Och när någon frågar mig vad jag skriver om är det gynnsamt för det sociala samspelet om jag kan förklara det i några meningar, trots att jag inte är säker på att jag skulle få med allt jag skulle vilja berätta om ens på en hel termins föreläsningsserie. Språket måste vara exakt.

Det var det här som jag uppskattade i Jemyms kommentar, att hen fångade problematiken med äldre feminism som ser på världen i motsatser (som i Hirdmans dikotomier, som vi ju talat om) istället för kategorier, beroende av sin kontext och via skalor. Jemym får också med samspelet mellan skapandet av stereotyper och individen – hur individ och stereotyp skapar varandra. Om man inte betraktar alla dessa saker, utan tror (som tidig feminism) att det finns något sorts globalt systraskap där kvinnor av alla sorter delar erfarenheter enkom för att de är kvinnor kommer man att få just den exkluderande feminism som PK-maffian skriver om. Som exempel kan vi ta en hemmafru i dagens Finland. Hon går helt enkelt inte att jämföra med en hemmafru i 1850-talets Finland, eller för den delen med en hemmafru i dagens Nigeria. De har inte gemensamma referensrammar, inte gemensamma erfarenheter och kan inte förväntas prioritera och vilja samma saker. Deras sätt att definiera sig själva kommer inte vara lika, och ska inte heller vara det.

Och här kommer vi tillbaka till det akademiska språket. När man skriver om feminism inom genushistoria är det nämligen ganska så självklart i dagens forskning att det inte finns något globalt systraskap och att feminismen i sin nuvarande form är skapad av och för den vita medelklasskvinnan. Genom tron på systraskapet förväntas även andra kvinnor hålla med om och kämpa för feminismen, trots att den inte är deras. Som de muslimska kvinnorna i Frankrike som slåss för sin rätt att bära burka, samtidigt som många feminister menar att de flesta former av slöja är patriarkala symboler som måste bekämpas.

Att genussystem är nära kopplat till andra sorters maktsystem, såsom klass och etnicitet, är fullkomligt självklart. Särskilt tydligt blir det med kolonialismen i Amerika i vilken ingår inte bara klass och etnicitet utan också exempelvis sexualisering av mörkhyade (som sågs som osedvanligt sexuella och okontrollerbara – en syn som lever kvar än i dag). År 1772 kommenterade den västindiske plantageägaren Edward Long att ”the lower class of women in England are remarkably fond of the blacks”. I relation till detta skriver Merry E. Wiesner-Hanks i sin underbara ”Gender in History – Global Perspectives” (s. 208) att

”Long’s brief comment manages to bring together sex, gender, race and class, and he was far from alone in his thinking. [...] Racial hierarchies became linked with those of sexual virtue, especially for women, with white women representing purity and nonwhite women lasciviousness [lustfylldhet].”

Inte ens på ett väldigt generellt plan är synen på den vita kvinnan jämförbar med synen på den mörka kvinnan, inbyggt i genussystemet finns alltid klass och etnicitet. Ändå förväntas färgade kvinnor i dag sluta upp i den vita medelklasskvinnans kamp mot patriarkatet, trots att dessa olika kvinnor kanske inte definierar sig själva eller sin plats i samhället utgående från samma kriterier. Inom genushistoria är detta viktigt och dessutom i postkolonialismens spår rätt väl utforskat. Därför tyckte jag att Jemyms kommentar var en bra sammanfattning av vad vi i dag har att tampas med. I hens exakta språk låg kärnan – vikten av att definiera, att inkludera, att specificera. Bara på så vis kan vi ge röst åt och utrymme för alla olika erfarenheter. Så man ska inte bli skrämd av det akademiska språket, eller falla i fällan att känna sig dum när det inte är självklart vad insnöade, pedantiska akademiker som sysslat med samma lilla aspekt i många år faktiskt menar. Man ska fråga. Det finns knappast någon akademiker som inte gärna utvecklar vad hen menar.

Mörka parker och rätten att bli trodd

En av de där sakerna som kommer upp rätt ofta när man talar om varför feminism behövs eller varför det är så åt helvete med patriarkat är att kvinnor ska kunna röra sig fritt, var de vill och i vilka sorts kläder (eller för den delen utan) som de vill utan att vara rädda. Som kvinna ska man kunna gå igenom en mörk park på väg hem från en sen fest utan att behöva krama nycklarna hårt i handen som ett eventuellt vapen, ständigt titta sig om över axeln, känna hjärtat rusa. Det är väl inget man kan argumentera emot. Kvinnor ska inte behöva vara rädda.

Men det ska inte män heller. Och när vi pratar om våldsdåd sena kvällar är män minst lika utsatta som kvinnor, även män vet att undvika vissa platser vissa tider och särskild klädda i vissa sorters kläder, och även män känner rädsla inför den överhängande risken att råka ut för våld. Därför är det något i mig som gör att jag liksom skruvar på mig, och inte känner mig riktigt bekväm när det kommer (huvudsakligen) kvinnor och kräver att kvinnor inte ska behöva känna sig rädda på väg hem sena kvällar. Statistiskt sett är det nämligen minst lika farligt att vara man. Att bara tala om kvinnors rättigheter att inte känna sig rädda blir därför lätt att falla i den traditionella tonen där män inte kan få vara rädda, inte få vara offer – eller det minst lika olyckliga att låta det faktum att de flesta förövarna är män återspeglas i synen på det manliga offret.

Nej, när det gäller att vara trygg i mörka parker och gränder finns det ingen anledning att tala om bara kvinnors rättigheter.

Den stora skillnaden kommer först efter att någonting har hänt. Visst, de flesta offer anklagar säkert sig själva vare sig de är män eller kvinnor, men när det gäller våldtäktsbrott (som är vad kvinnor oftast utsätts för) finns det en tendens att anklaga offret även från samhällets sida – från dem som borde ta offret i försvar. Om risken för män att bli misshandlade är minst stor som för kvinnor att bli våldtagna finns det knappast någon polis som skulle ifrågasätta mannens berättelse, anteckna vad för kläder offret hade i stället för hur förövaren var klädd eller ta i beaktande hur tydligt mannen visade att han inte ville bli nedslagen just då trots att han på skoj knuffat till en kompis tidigare. Och visst kan man försöka argumentera för att trovärdigheten inte beror på om det är en man eller kvinna utan snarare är beroende av brottets karaktär, och möjligen ligger det något i det, men när brotten är så tydligt könskodade utvecklas det till misstro mot kvinnors berättelser om våld. Däri ligger problemet, enligt mig: i misstron mot kvinnors berättelser om det våld de har blivit utsatta för. Rädslan för att bli utsatt är allmänmänsklig. Risken att inte bli trodd är könsspecifik.

Länkar och hänvisningar

Det är spännande hur petiga folk brukar vara med att man ska hänvisa till varifrån man tar sina påståenden. För samtidigt som jag nästan inte kan skriva ett endaste inlägg utan att någon dyker på mig med krav om hänvisningar är det i den text jag skrev om feminina länder, en text som hade fem länkar till forskning och artiklar, endast länken till storyn med en man som suttit inspärrad i en bur i 10 år som dragit trafik.