Det manliga privilegiet i praktiken

Det har varit spännande att ha pappa med på konferensen, inte bara för sällskapet utan för att jag på nära håll har fått det tvivelaktiga nöjet att uppleva det manliga privilegiet. Pappa behöver nämligen inte mer än visa sig på konferensen förrän folk förutsätter att han är en person att räkna med. En av professorerna cirklade runt honom för att försöka via hans namnskylt lista ut vem han är. Det viskades och funderades över om pappa var någon man borde veta vem det är, en som man borde se till att presenteras för. En av de unga studenterna försökte bortförklara sin egen okunnighet inför honom genom att påpeka att hen bara var i början av sina studier. Pappa kunde utan problem glida runt och kommentera diskussioner och automatiskt bli tagen på allvar, bara för att han är en medelålders man.

Jag har studerat och senare arbetat med historia på universitetsnivå i 8 år. Pappa är utbildad sjuksköterska. Ändå är det jag som måste bevisa att jag hör hemma i den akademiska världen, som måste arbeta för att bli tagen på allvar. Visst har vi kommit långt så till vida att det nuförtiden är möjligt för en ung kvinna som mig att arbeta mig uppåt, att få chansen att bevisa vad jag kan. Men aldrig att professorerna skulle cirkla runt mig för att ta reda på vem jag är. Inte heller skulle någon med aldrig så begränsad kunskap i historia ursäkta sin okunskap inför mig.

Och inte för att jag önskar att jag vore en medelålders man, det gör jag inte, men jag önskar att det faktum att jag är kvinna inte skulle få påverka synen på min akademiska potential. Under den här konferensen blev det skrämmande uppenbart att världen fortfarande fungerar så.

När kvinnan själv får välja – ett inlägg om drömmar, politik och ställningstagande

När jag skrev om drömmen om ett hus på landet var det många som hörde av sig och berättade att de kände igen sig. Längtan efter ett eget potatisland, äppelträd, en lugnare vardag, mer tid för barnen och möjligheten att kunna odla sin egen mat. Det är många som drömmer om det, många som känner en stark längtan till ett sådant sorts liv. Det kallas för en trend. Det är på modet nu. En nyck. Kvinnor är ju nyckfulla modeslavar. En del sätter det till och med i samband med den så kallade jämställdhetsparadoxen – att ju mer jämställt det blir desto mer vill kvinnor tillbaka till hemmafrulivet. För att downshifta och leva ekologiskt är kvinnligt kodat, trots att det är långt ifrån bara kvinnor som gör det. Men är det hela familjer som downshiftar blir de intervjuade i livsstilsmagasin för kvinnor eller så förs diskussionerna på bloggar drivna av kvinnor. Eftersom det ses som en livsstilstrend faller det så att säga inom kvinnornas område.

Så läser jag i en några år gammal Allt om trädgård en liten notis om en bok av Stefan Sundström. Den heter Stefans lilla gröna – en handbok i utanförskap och handlar om att Stefan nu vill leva självförsörjande, odla sin egen mat och dela med sig av recept. Först kändes det lite uppfriskande med en man som drömmer den där drömmen som blivit så tydligt kopplad till kvinnor. Men så ser jag skillnaden. Medan kvinnor drömmer rosaröda livet-på-landet-drömmar har Stefan Sundström gjort ett politiskt val. ”Här blir trädgård politik”. Det är en livsstil, ett ställningstagande.

Och så slår det mig att det här är ytterligare ett typiskt exempel på hur någonting som betraktas som kvinnligt nedvärderas. För längtan efter ett lugnare liv är ett politiskt val, det är ett ställningstagande långt bortom pelargonsticklingar, broderade kökshanddukar och cupcakes. Längtan efter ett lugnare liv handlar om ekologiskt, om närodlat, om mer vegetariskt, om förståelse för hur mat blir till och hur den fungerar, om kretslopp och om vår påverkan på naturen. Att män har ett betydligt större ekologiskt fotavtryck än kvinnor är välkänt. Män flyger mer och åker mer bil. En riktig man ska äta kött och tämja naturen att tjäna mannen. Den traditionella manliga livsstilen är ett stort hot mot miljön. Ändå ses kvinnors längtan efter något annat som trender, inte som de ställningstagande mot global uppvärmning, de rika ländernas klimatpåverkan och ohållbara påfrestning på miljön som denna längtan lika gärna skulle kunna vara.

Längtan om ett lugnare liv handlar också om att få större bestämmanderätt över sin egen tid, att få se barnen växa upp, att delta, uppskatta och vårda när den psykiska ohälsan växer och ekorrhjulen snurrar allt snabbare. Ändå ses kvinnors vilja att disponera sin egen tid som en tillbakagång till 50-talets instängda hemmafru, som att det där med att disponera sin egen tid automatiskt skulle innebära att passa upp på sin man. Det ses inte som politiska protester mot hårdare arbetsklimat, längre arbetsdagar, högre pensionsålder och en närmast sjuklig dragning till att ständigt tjäna mer pengar, trots att det ofta är faktorer som påverkar valet.

Längtan om ett lugnare liv handlar dessutom om att tillverka egna saker, att reparera gamla möbler, lappa kläder, lägga in konserver och göra storkok. Det kallas för husmorsideal för att kläder och mat var kvinnornas områden och i dag ses det som pittoreskt om man förstår sig på det, som om husmorskunskaper är kuriosa. Varför är inte det kunnande som nu väcks till liv igen istället att betrakta som revolt mot konsumtionshysterin och mot slit-och-släng-kulturen?

Ett av de allra största problemen är att jämställdhet fortfarande ofta räknas i hur många kvinnor som gör traditionella mansgrejer. Och alldeles enkelt är det inte. Jag ser en jättestor risk i att downshifting innebär att kvinnor får mer tid för barn och hushåll medan männen måste arbeta hårdare för att kunna försörja dem. Dels är det inte en rättvis fördelning, dels skapar det ett starkt beroende där kvinnan om något skulle hända hamnar i en väldigt utsatt position med begränsad arbetslivserfarenhet, sämre pension och sämre tillgång till ersättningar. Så behöver det dock inte vara så om man bara är medveten om riskerna. Man kan (som någon föreslog) pensionsspara tillsammans om den ena vill förvärvsarbeta mer, man kan skriva äktenskapsförord och skydda huslån mot att den som tjänar mest blir arbetsoförmögen. Någon sorts ekonomiskt oberoende måste vara en grundbult. Därefter tycker jag att vi kan skita i de traditionella mansgrejerna. Skit i förvärvsarbete, hög inkomst, köra bil och äta kött. Det finns mängder av män, kvinnor och familjer som redan bevisat att det går. På Lundagård har man gjort buisness på det. Underbara Clara har skapat sig en synnerligen intressant och betydande karriär på det. Listan skulle kunna göras lång.

Och så ska alla de kvinnor som får höra att de minsann bara följer livsstilstrender förstå att livsstil är politik och ställningstagande, de ska stå upp för sina val och de ska göra det med stolthet. Ingen ska få komma och säga att valen inte är viktiga bara för att det är kvinnor som gör dem.

Uppdatering: Jag hann inte mer än koka en kopp kaffe förrän jag ramlade över det här inlägget om hur kvinnor kan vara snygga och arbeta hårt ändå. Förstås. Läs det!

Könsneutrala omklädningsrum och att hetsa upp sig över ingenting

Nyheten framför andra i dag verkar vara att en skola i Sverige planerar att införa ett könsneutralt omklädningsrum. Och alla anti-det-mesta-men-framförallt-genus-människor håller på att implodera av upphetsning. Ett könsneutralt omklädningsrum! Härrimingud! Så befängt! Hur kan man!? Typiskt Sverige att försöka utplåna naturliga könsskillnader!

Men vad som är intressant är att de som protesterar allra mest just nu inte direkt är de samma som talar sig varma för starkare statlig styrning utan snarare de samma som menar att naturen och demokratin måste få ha sin gilla gång. Och ja. Alltså. Här om någonstans har vi ju demokrati eftersom det är eleverna – de berörda i fallet – som själva lobbat för ett könsneutralt omklädningsrum. Dessutom vill man ju inte alls ta bort de könssegregerande omklädningsrummen, kalla alla för hen och låta dessa unga henar klä om samtidigt i ett enda stort regnbågsfärgat henrum. Det enda man vill är att tillföra valmöjlighet för dem som inte är bekväma med att byta om tillsammans med andra av samma biologiska kön.

Fler valmöjligheter efter demokratiska förhandlingar i enlighet med de inblandades vilja. Det är väl knappast något vi kan få för mycket av?

Att spela patriarkatets spel 1500-tals versionen

Jag beklagar att jag inte har hunnit svara på alla kommentarerna under inlägget om att spela patriarkatets spel. Samtidigt vill jag passa på att tacka för att ni höll en så trevlig ton när ni diskuterade. Det är ju inte alldeles självklart alltid, verkar det som.

Och så tänkte jag förklara vad jag menar när jag talar om att spela med i patriarkatet. Vi börjar i tidigt 1500-tal, för jag är historiker och det blir så då. Fru Filippa Månsdotter blev änka år 1505 när hennes make Bengt Ryning gick bort. Bengt hade under sin livstid ordnat beskydd för fru Filippa och hade avtalat med Svante Nilsson (som vid tiden var regent i Sverige) att Svante skulle beskydda och se efter Filippa efter Bengts bortgång. Osäker på om Svante skulle hålla sitt ord skrev Filippas svåger, Sten Kristiernsson, ett brev till Svante för att försäkra sig om att Filippa (och alla hennes tillgångar) skulle vara trygga. Svante svarade att Ture inte hade något att frukta: Filippa hade redan skickat en budbärare till slottet och fått Svantes beskydd säkrat. Filippa skulle få behålla de förläningar och jordegendomar hennes make hade haft.

Några år senare visade det sig varför ett sådant beskydd kunde vara viktigt. Pavel Kyle skrev till Svante Nilsson med en anekdot och en begäran. Filippas svåger, Sten Kristiernsson, hade övertygat Pavel om att det skulle vara helt tryggt att lämna sin gård obevakad för den korta tid Sten hade tänkt vara borta. Vi rör oss här alltså i en mycket orolig tid med konstanta inre konflikter och titt som tätt regelrätta slag mot Danmark. Kalmarunionen håller på att falla samman och de politiska striderna är väpnade. Stens återkomst tog så betydligt längre tid än vad som var tänkt och under den tiden vandaliserades Pavels gård. Som kompensation för den förstörda gården krävde Pavel en av Filippas gårdar.

Ok. Så det känns kanske som ett ganska stort logisk hopp att hon ska plikta för något som Sten gjorde och i dag kan vi bara spekulera kring logiken. Det nämns specifikt i brevet att Pavel är ute efter en gård som Filippa hade efter sin avlidne make, så en kvalificerad gissning skulle vara att det i huvudsak var Sten som skötte om Bengts gamla gårdar även om de officiellt tillhörde Filippa och därför såg sig Pavel ha rätt till kompensation den vägen. På ytan har vi här alltså en kvinna i rikets toppskick som ärvde sin make, satt trygg på sitt enorma godskomplex och inte ens behövde befatta sig med de inrikespolitiska striderna för att göra det. Ett ganska glidit liv. Men vad vi egentligen har är en kvinna med försörjningsansvar för små barn och som är fullkomligt utlämnad till männen i hennes närhet.

Och Fiippa var långt ifrån den enda kvinnan i en liknande situation. I takt med att männen dog på slagfältet tvingades änkorna anpassa sig efter ett mycket strikt patriarkalt system där beskydd från en mäktig man var en livsviktig strategi. Filippa protesterade aldrig mot systemet. Ingen av kvinnorna (eller männen för den delen) protesterade mot systemet. Istället var de mycket medvetna om hur de skulle få ut mesta möjliga av det. När Filippa vänder sig Svante för att söka hjälp beskriver hon sig själv som ”fattig, värdelös kvinna” och beklagar sig över hur hon nu ska kunna ”sörja för dessa fattiga faderlösa barn”. Ekonomiskt sett var Filippa inte direkt fattig, om vi säger så, och med tanke på att hon efter makens död till och med var snabbare än svågern Sten att försäkra sig om Svantes beskydd och dessutom av allt att döma sedan levde rätt bra resten av livet skulle hon kanske inte heller beskrivas som värdelös. Vad Filippa gjorde när hon beskrev sig själv som fattig och värdelös var att anpassa sig till den tidens retorik, den tidens patriarkala spel.

I slutet av 1800-talet började kvinnor för första gången protestera mot systemet. De slogs ned och fängslades för protesterna och samhället – upprätthållet av både män och kvinnor – gjorde sitt bästa för att tysta dem. Så fick kvinnor tillgång till utbildning, plats på arbetsmarknaden, rätt att äga sin egendom, rätt att myndigförklaras trots att de var gifta. Samhället började förändras för att ge plats för kvinnor på samma villkor som för män. Det har gått lite drygt hundra år och även om det ibland känns som att det är bedrövligt långt kvar har vi ändå kommit en god bit på väg. Men att tro att de föregående hundratals åren av patriarkat, av sök-skydd-hos-en-man-för-du-har-inga-rättigheter, inte skulle påverka vår tid i dag är ganska blåögt. För om vi tittar på den retoriken som användes i början av 1500-talet ser vi tendenser som är oroväckande lika dem man hör i dag. När kvinnor bad om saker på 1500-talet gjorde de som Filippa och talade om sin svaghet, fattigdom, de stackars barnen och sin egen okunskap. Men när Pavel och de andra männen bad om saker gjorde de det med att påpeka sina rättigheter, sin långa tjänst för riket, hur mycket i pisset världen skulle vara om Pavel och de andra inte fick vad de ville ha.

Vårt samhälle i dag premierar dem som tar för sig, dem som uppfyller traditionella manliga egenskaper – samma sorts egenskaper som Svante Nilsson premierade för 500 år sedan. Dagens jämställdhet består av att man inte måste vara man för att uppfylla kravet på manliga egenskaper, men det är fortfarande manliga egenskaper. Män tros besitta dem genom biologi (”män är bara mer framåt av naturen”) och kvinnor kan arbeta sig upp till dem (”kvinnor måste lära sig att ta för sig”). Precis som Filippa spelade patriarkatets spel kan vi kvinnor av i dag välja att göra det. Genom att exempelvis anpassa vårt utseende efter vad män vill ha, istället för efter vad vi själva känner oss bekväma med, och genom att förklara att glastaket bara är hittepå och kvinnor får skylla sig själva för lägre löner, våldtäktsstatisk och familjemord bidrar vi till att upprätthålla strukturerna.

Visst, kvinnor ska lika lite som andra få sitta på sina vackra rumpor och bli serverade. Klart det finns skäl att lära sig att ta för sig och att tro på sig själv. Men framförallt måste vi som samhällsinvånare  lära oss att värdera egenskaper på ett annat sätt. Traditionellt kvinnliga egenskaper som omvårdnad, kompromissande och hänsyn måste få ett högre värde. Att bidra till samhället, att kunna ”tjäna riket” får inte vara manligt kodat som det är nu när alla ska vara chefer, ha hög inkomst, wear the pants och man up. För då fortsätter vi att spela patriarkatets spel, även om vi inte har ett patriarkaliskt samhälle längre.

Min man talar klarspråk

Han: I really admire your intellect. As weird as it might sound.

Jomen tack då.

Att spela patriarkatets spel

Medan jag var sjuk och låg och slösurfade hamnade jag på en artikel av Samanta Brick som om möjligt gjorde mig ännu mer illamående än vad jag redan var. Den handlar om hur kvinnor ska banta varje dag, hela livet, eftersom alla  kvinnor som respekterar sig själva vill vara smala och för att vara smal måste man gå på diet. Alltså, visst finns det all anledning i världen att se över vad man äter, lära sig lyssna på kroppen och sluta äta när man är mätt, vara försiktig med halvfabrikat, äta mer vegetariskt och sånt. Det gör det. Absolut.

Men utgångspunkten i den här artikeln är att alla kvinnor ska vara smala av utseendeskäl. ”Övervikt är aldrig någonsin vackert”. Det här knyts sedan samman med någon sorts snedvriden kvinnor-kan-attityd eftersom Joan Collins som har bantat hela sitt liv och nu är 79 år minsann har varit attraktiv på arbetsmarknaden även på äldre dar. De manliga cheferna kommer att ge toppjobben till de snygga kvinnorna snarare än till dem som ser ut som säckar. Så länge man håller sig snygg har man ett jobb och en pojkvän. Kopplingen till Blondinbellas slutsats att kvinnor inte lyckas för att kvinnor inte tar för sig är tydlig. Samma idé har Henry Laasanen när han menar att kvinnor som tatuerar sig sänker sitt marknadsvärde, och samma tankar genomsyrar många av kommentarerna på den här bloggen. Kvinnor måste anpassa sig till Verkligheten och till Kraven på arbetsmarknaden för att berättiga sin plats där.

Och här är det något i mitt historikerhjärta som skriker av vanmakt. Samantha Brick verkar tro att det rör sig om en modern tidsanda när kvinnor förväntas se ut på ett visst sätt och borde anpassa sig till det för då lyckas kvinnor med både jobb och män. Blondinbella verkar tro att världen nu är jämställd och har öppnats för kvinnor så att det bara är att ta för sig. Och jag ser hur de kan komma till den slutsatsen. Den kvinna som bantar hela livet och som vet att ta för sig på rätt sätt har en god chans att lyckas. Det vill säga, hon kommer att vara smal och klassas som attraktiv. Men det finns något så tidslöst och samtidigt så oerhört sjukt i hela tanken på att kvinnan ska anpassa sig till Kraven, att den Verkligheten som presenteras skulle vara den enda riktiga. Att tillväxt och affärslivet och skönhetsideal är vad som ska få styra. Att acceptans från män är att ha lyckats. Det här är inte nymodigheter utan en röd tråd genom århundradena.

Jag vet. Det sitter många nu och tänker att det är så typiskt jävla feminister att sitta och tro att världen ska anpassa sig efter kvinnor istället för att kvinnor ska arbeta sig uppåt precis som alla andra (det vill säga som männen). Men samhället är i sin tur anpassat efter vad som ses som manliga kvaliteter: framåtanda, kreativitet, vinnarskalle. Manligt kodade ideal. Så när Samantha Brick och Blondinbella och andra smala, snygga blonda kvinnor talar om att det är kvinnors eget fel om de inte anpassar sig är det långt ifrån moderna och jämställda åsikter de står för. Det är nämligen precis samma åsiktsvärld som hållit kvinnor nere under de senaste typ 500 åren. Det är exakt samma mönster som jag ser i mina källor från medeltiden, och som ibland kallas för ”the patriarchal bargain”. Så länge kvinnor går med på att anpassa sig kan de genom att spela med i patriarkatets spel klara sig riktigt bra. Men kvinnorna kommer inte att sätta upp reglerna och så fort de bryter mot reglerna och hotar ordningen – så fort de inte rättar sig efter Verkligheten och Kraven – plockas de ner. Att ha jämställdhet handlar om att kvinnor och män har likvärdiga möjligheter att sätta upp och följa samhällets regler, både skrivna och oskrivna. Så länge det som är traditionellt manligt värderas högre än det som är traditionellt kvinnligt kommer det inte att hända. Och så länge kvinnor (0ch män för den delen) tror att bristande jämställdhet är kvinnors fel för att kvinnor inte anpassar sig rör vi oss i samma mentala komplex som stängde ute kvinnor från utbildning, från politisk medverkan och från äganderätt. För kvinnor kunde få utbildning, politiskt inflytande (det är ett ämne jag själv håller på med för tillfället, fast i senmedeltida kontext) och de kunde ha äganderätt även innan det blev samhälleligt sanktionerat om de bara anpassade sig tillräckligt mycket. Om de spelade efter patriarkatets regler.

Det kan låta stort och abstrakt, men tack och lov har vi Samantha Brick som kan visa oss hur det ser ut på individnivå. Hon hyllar nämligen sin man som håller koll på hennes figur och därmed hjälper henne att hålla sig smal. Han skulle aldrig tolerera en fet fru, och har förklarat att han skulle lämna henne om hon gick upp i vikt. ”Vad mer motivation kan man behöva?” Ska vi för tillfället lämna hälsoaspekten åt sidan (det är inte hälsosamt att kontinuerligt äta under 1000 kcal/dag och om man fyra gånger per år äter så lite att bieffekten är att man inte klarar av att arbeta har man problem) och tänka lite längre. Att hennes man vaktar på hennes vikt är inte en hjälpande hand från en helylle-kille som bara vill hennes bästa, utan ett sätt för honom att utöva makt över henne. Att hota med skilsmässa om hon inte lever upp till hans krav på hur hon ska se ut för att passa vid hans sida är inte motivation utan utpressning. Det är inte girlpower att hon klarar av att leva efter det. Det är ett bakslag för hela 2000-talet att hon låter det vara meningen med sitt liv.

Och det är vansinnigt sorgligt att utgångspunkten fortfarande är att kvinnor ska anpassa sig, utan att få vara med och sätta standarden.

Lästips: HanaPees kommentar till Blondinbella och självklart Ugglans inlägg om hur kvinnor lär sig att anpassa sig.

Av svenska översättningsfel i Finland tar det här nog priset

I Plantagens katalog har man valt det inte alldeles svenska ordet ”dininggrupp” för finskans ”ruokailuryhmä”. Kanske lite okonventionellt, men ok.

Men hur tänkte man när man översatte Helsinki med Helsingborg? Inte särskilt långt, vore en kvalificerad gissning.

Fria val och guldmedaljer

I helgen har Vilho varit på sin första judotävling. Han fullkomligt sopade mattan med motståndarna. Alltså bokstavligen. Han vann alla sina matcher och när guldmedaljen hängdes på sin rättmätiga plats runt hans hals konstaterade han att han aldrig varit så lycklig i hela sitt liv. Det är häftigt när de blir så där stora en dag att man ser dem vägas in inför tävlingarna, ser dem stå där på mattan och buga sig inför motståndaren, dyka på varandra och kasta varandra i golvet och få sin guldmedalj för att de verkligen har förtjänat den. Det här är väl första gången som jag inte har kunna hjälpa till, inte har petat och påverkat. Vilho har själv förtjänat sin medalj. Det är han som har tränat, han som lärt sig, han som gjort. Det är stort. Han är stor.

På morgonen talade vi om hans hår. Det är långt, som ni vet, och han får Samsons förhållande till hår att framstå som avslappnat. Trots att vi inte har haft några traumatiska mamma-klippte-fel-och-nu-måste-allt-bort-incidenter så får jag inte röra hans hår. Han vill ha det långt och hängande i ögonen. Det bara är så. Eller alltså. För mig så är det så enkelt; vill han ha långt hår så får han ha långt hår. Men för många andra är det långtifrån så enkelt. På diskussionsforum för föräldrar diskuteras det ivrigt om hur långt hår på söner som egentligen är ok. Passar det sig verkligen att pojkar har så långt hår att de misstas för flickor? Alla föräldrar tror jag vid något tillfälle oroar sig för att barnen inte ska passa in och det är helt naturligt, men alltför många oroar sig öppet inför barnen – ”nej, du kan bli retad om du har flicktröja” – utan att ta steget vidare och reflektera över hur mycket den oron bidrar till att skapa fördomar hos barnen. Dessutom finns det massor av vuxna som är emot det ”könslösa samhället” och hela ”den där hen-debatten” och som ”inte tycker att det är något fel på att visa om man är flicka eller pojke”. Sånna vuxna som brukar säga att ”det är klart att alla ska få göra som de vill” men man behöver inte gå runt och tjata om det liksom. Det ska bara få bli av sig självt, det där fria valet.

Så när jag sitter med min underbare son och diskuterar hår över en kopp te på morgonen så funderar jag över det fria valet som de där föräldrarna tror kommer av sig självt bara för att det kallas fritt. Visst, sedan mina ungar själva har börjat säga till vad de vill ha (det vill säga sedan de lärde sig tala i ettårsåldern) är valet mycket enklare. De får ha vad de tycker är fint och jag lägger mig inte i om det inte finns konflikt mellan exempelvis väderlek och klädval. Men barn är oerhört känsliga för vad omgivningen kan tänkas tycka om dem för barn är skapade för att försöka passa in. Barn söker sina roller och en av de rollerna kan vara en könsroll. Barn ser sig om och identifierar sig med andra som de själva tycker att de liknar och en av de första identifierarna vi lär barnen är att skilja på pojkar och flickor, på pappor och mammor och det är här som en liten gnutta genustänk göra väldigt mycket nytta. För genom att bryta de traditionella könsrollerna visar vi barnen att det finns andra grupper att identifiera sig med och vi kan ge dem ett större spektra att välja från. De kan identifiera sig med pappa för de tycker om att laga mat, de kan identifiera sig med grannungen för de tycker om att leka med dockor och de kan vilja träna judo för i den gruppen finns det både pojkar och flickor och alla sorters barn får vara med. Att aktivt bryta ner könsrollerna genom att våga tänka utanför lådan är att ge barnen större möjligheter att växa upp och bli trygga i sig själva, som den de är. Att ge dem större möjligheter att kunna identifiera sig med nyttiga och konstruktiva förebilder som passar just dem.

Det finns säkert föräldrar som ser min långhåriga son och tänker att jag är en sån där rabiat genusmamma som låter min son se ut som en flicka, som tror att jag använder min son för att styrka min egen övertygelse att barn ska få växa upp utan krav på att passa in i en könsroll som om hans hår vore ett yttre tecken på en kamp som jag vill föra. I själva verket är frisyren en effekt av något som han själv har valt. Och jag kan försäkra de där anti-genus-föräldrarna om att de knappast behöver vara rädda för att barn ska växa upp och inte veta om de är pojkar eller flickor och att deras misstro mot genustänk frodas i samhället. Det är bara det att det inte är föräldrar som jag själv som drabbas av det, utan barn. Till exempel en liten kille som väldigt gärna vill ha långt hår och som får utstå hån och retande för det. På träningen inför tävlingen var det några pojkar som hade skrattat åt Vilho, som kallat honom för flicka och sagt att han inte kunde, och det är verkligen inte första gången. Så jag och Vilho talade om hur det inte har någon betydelse hur man ser ut, och om hur de där pojkarna som retas verkar tro att flickor inte kan. Och tja. Vilho har ju en guldmedalj runt halsen så skrattar bäst som skrattar sist liksom.

Men det där fria valet som man förväntas kunna göra och stå för, hur lätt är det egentligen när man sedan blir retad för det? Hur många vuxna hade gett upp och klippt sig? Jag hade det säkert. Men Vilho gör det inte. Och när jag frågar honom hur han känner inför att vara långhårig och bli retad skakar han på axlarna och säger att det struntar väl han i. Han är sju år gammal och starkare än de flesta. Det finns inte guldmedaljer nog i hela världen för att belöna honom för det.

 

Standardkvinnan från olika länder

Då var det bevisat! Helt oberoende av land är standardkvinnan en normalviktig lätt leende skönhet med perfekt hy och suddiga konturer.

Grattis liksom.

Nämen, jag tycker att vi börjar kalla alla människor för bara iskor istället.

Genom min underbara Facebook-feed ramlade jag återigen in på Hanna Kjellbergs fantastiska blogg och ett inlägg om vad feminism är. Läs det. Det är bra.

Som ni vet är jag ju väldigt tveksam till att kalla mig själv för feminist (även om jag ramlar närmare och närmare varenda gång någon kommer in på den här bloggen och skriker ”typiskt jävla feministmiffon)”. Men förutom mina genomgripande aversioner mot kategoriseringar, som alltså inte specifikt rör feminismen, är det en sak med själva ordet feminism som jag bara inte förstår mig på: kritiken om att man hör på ordet att det inte är riktig jämställdhet, att det bara rör kvinnor. Hela det där feminin – kvinna – feminist – antimän – rantet. Om det nu inte är så att de som protesterar mot ordet feminism faktiskt är emot ord som exkluderar det ena könet, för då skulle det ha lite mer trovärdighet och då skulle jag förstå kritiken.

Men (och rätta mig om jag har fel här nu) det är inte direkt samma personer som tycker att man inte kan vara feminist och tro på riktig jämställdhet för att ordet feminism bara inkluderar kvinnor som också vill ställa sig på barrikaderna och protestera mot ordet människa för att det bara inkluderar män (jämför med franskans ‘homme’, engelskan ‘man’). Ska vi tala historiskt bagage och språklig förändring? Feminismen startade som en rörelse för kvinnors emancipation och utvecklades till en rörelse för jämställdhet. Definitionen av människan utvecklades (även ur ett rent medicin- och biologihistoriskt hänseende) från att ha sett mannen som ursprunget och kvinnan antingen skapad av Gud genom mannen eller som en biologisk avvikelse med inverterade organ till att ses som skapad av samma evolution.

Så upp på barrikaderna bara! Genom en annan ism kan alla iskor få lika rättigheter!

Ja, eller så kan vi bara acceptera att ord lever i språket och samhället och kan omdefinieras.