Kvinnor i bolagsstyrelser

Det finns inte lika många kvinnor som män på styrelseposter. Det kanske vi kan vara överens om. Ibland diskuterar vi hur det kan komma sig. Det tycker jag är väldigt intressant, och jag betvivlar starkt att det skulle gå att hitta en enda avgörande faktor till hur det kommer sig. Många olika faktorer, exempelvis bristen på kvinnliga förebilder, fördomar om andra och sig själv och starka normer påverkar det statistiska utslaget. Det är inte männens fel, och det är inte kvinnornas fel, utan en synnerligen komplex väv av samspel, normer och jämkningar. Jag tycker själv att jag är ganska öppen inför förslag och idéer och att jag åtminstone brukar försöka att på allvar beakta faktorer som jag kanske inte såg som självklara.

Men att det skulle finnas biologiska faktorer bakom snedfördelningen faller inom kategorin Mycket-ska-man-höra-innan-öronen-faller-av och är väldigt långt ifrån de där sakerna som faktiskt påverkar. Varför? Jo, till exempel därför att…

… kvinnor i de flesta av världens länder öppet diskrimineras när det gäller tillsättandet av toppositioner.

… det fortfarande i ett land som är så jämställt som Finland finns nätverkande elitklubbar dit kvinnor inte är tillåtna.

… kvinnor bara de senaste hundra åren har haft förvaltningsrätt till sin egendom, rättighet att ha ett eget bankkonto och tillgång till högre utbildning.

… pappor fortfarande bara tar ut 25% av föräldraledigheten (år 2011 var det totalt 2443 pappor i hela Finland som tog ut delar av föräldraledigheten) vilket betydligt försämrar kvinnors karriärmöjligheter – både för att de halkar efter och för att de är presumtiva risker.

… dagvård för barnen och därmed frigörelse av tid för de kvinnor som förväntas sköta barn är ett nytt påfund, och bristen på dagvård globalt fortfarande binder miljontals kvinnor till hemmet.

… det finns yrken där kvinnor inte tillåts, eller där de officiellt tillåts men där kollegorna tar avstånd.

… de flesta bolag finns inom sektorer som är traditionellt manligt kodade och där även kvinnor förväntas klä sig och bete sig som män för att passa in – inte för att det ger biologiska fördelar utan för att det är norm.

… män ses som teknikgenier och kvinnor som för ologiska för att förstå sig på komplicerat tänkande, inte för att det är biologiska sanningar utan för att det är en del av vårt kulturella arv.

… kvinnor inte har varit myndiga, och därmed inte ens har tillåtits sköta sina egna privata affärer, innan början av 1900-talet.

Så alltså, jag kan se frestelsen i att säga att eftersom män biologiskt sett tar för sig mer och tar fler risker är det också män som sitter på toppositioner, det gör jag. Men eftersom män och kvinnor genom århundraden av samhällelig utveckling inte har haft ens i närheten av samma möjligheter finns det helt enkelt inte fog för att påstå att det är biologi i grunden. Den (för en historiker) snabba utvecklingen av affärslivets jämställdhet sedan dörrarna öppnades för kvinnor talar också sitt tydliga språk, liksom en lång, lång historia av stolpskott satta på betydelsefulla positioner. Det finns inte ens nödvändigtvis en korrelation mellan topposition och lämplighet för positionen trots att det är en man. Till detta bör också läggas den fullkomliga bristen på respekt för sysslor som kvinnor alltid utfört och som kräver enorma mängder viljestyrka (potträna treåring), organisationsförmåga (laga inspirerad och varierad vardagsmat 14 gånger i veckan), uppfinningsförmåga (bästa leksaken gick sönder), riskkalkylering (fyra barn har spysjuka samtidigt) och dessutom tålamod (babyn upptäcker vad som händer när hen kastar en leksak i golvet) och envishet (barnen har gått och lagt sig men ska bara upp och kissa/snyta sig/fråga en sak/äta/gråta över random oförrätt). Till listan kan också fogas expertis i ledarskapsförmåga och resultatinriktad verksamhet.

Så nej. Någon biologiskt betingad snedfördelning finns inte, men synen på kvinnor som sämre än män verkar leva och frodas.

IT-ingenjör?

Entreprenör?

Gott om tid att satsa på karriären?

Mannen som krigaren

Som en uppföljning till inlägget om mannen som jägare kommer här ett om mannen som krigare. Krigarmannen är ytterligare en av de där positionerna som är hypermaskuliniserade – alltså väldigt starkt förknippade inte bara med män utan med själva manligheten. Argumenten för att krigande är karlagöra låter ungefär likadana nu som de gjorde för några hundra år sedan; mannen är starkast. Det bara är så. I dag tycks många debattörer också framhålla testosteronets inverkan på mannen som en anledning, tidigare talade man även om att kvinnan med sin vekare fysik och sitt bräckligare sinne inte var lämpad för varken styrkeprov eller blodstänk. Summa summarum: mannen är av naturen född till krigare.

Att det genom historien varit flest män som krigat råder det knappast något tvivel om. Att det kan finnas biologiska förklaringar till det verkar troligt. Men ändå (ni visste att det skulle komma, va?) så finns det tre viktiga aspekter av bilden av krigarmannen som är värda att ta i beaktande när man talar om biologiska betingelser och mannen som krigare.

För det första så finns det genom historien en mängd kvinnor som gjort karriär som krigare.

Jean d’Arc på 1400-talet ledde den franska kungliga armén i flera avgörande slag under det Hundraåriga kriget mot England. Hon avbildas ofta i krigarmundering och blev helgonförklarad (av fransmannen, engelsmännen brände henne på bål som häxa).

Hua Mulan i 200-talets Kina tjänade i den kejserliga armén och även om det är svårt att avgöra hur mycket som är mytologi av berättelserna om henne ses hon som en historisk person.

I Sverige försvarade fruar slott och herresäten och anvisade trupper när det behövdes. Detta var förstås inte unikt för Sverige, utan var något som kvinnor över hela Europa gjorde när det behövdes, ibland i flera år. Det visar inte att kvinnor i allmänhet krigade, och det är svårt att veta i hur stor utsträckning de faktiskt deltog i själva slagen, men det visar med all önskvärd tydlighet att kvinnor var tillräckligt insatta i krigets omständigheter för att leda trupper. Här ser vi Johanna av Navarra på slutet av 1200-talet (bilden är mycket senare) kväsa hertigen av Bar när han försökte starta uppror mot henne.

Flera medeltida krigarordnar tog upp kvinnor, bland andra Tempelriddarna, Tyska orden och Order of the Garter, men förmodligen hade kvinnorna inte roller i armén utan runt om. Det fanns också ordnar bara för kvinnor, så som Order of the Hatchet som skapades efter att kvinnor hade spelat en avgörande roll i försvaret av staden Tortosa – de hade klätt sig i manskläder och kämpat med vapen i hand – på 1100-talet. I Order of the Glorious Saint Mary, skapad i Bologna på 1200-talet, kallades de kvinnliga riddarna militissa vilket indikerar att de också deltog i strid. Samma språkliga förändring skedde på andra håll i Europa, där man började skilja på chevaleresses (kvinnor som assisterade) och chevaliers (kvinnor som slogs). (Se bland annat Handbook to Life in the Medieval World, avsnittet om ”Women’s Arms” för sammanfattningar.)

Det hände alltså att kvinnor drog på sig rustning och gav sig ut i slag som ledare för ansenliga trupper. Till och med i tidsåldrar när rustningarna vägde 30 kg och kvinnor inte alltid sågs som myndiga.

För det andra har kvinnor fram till 1800-talet spelat väldigt stor roll i krig, inte bara på själva slagfältet utan också runt om, även om de inte gjort karriär. Nu var det långt ifrån så att kvinnor bara lagade mat och särade på benen för att glädja soldaterna, kvinnor var med och plundrade för att samla förnödenheter – ett synnerligen blodigt, fysiskt tungt och förmodligen också mentalt påfrestande uppdrag – bland annat i Europa under 1500- och 1600-talets krig. Men kvinnor har i andra samhällen spelat roll också på slagfältet. I Dahomey (nuvarande Benin) var kärnan av armén kvinnor i slutet av 1800-talet.

Av de folk som hade kvinnliga krigare (och det fanns många) innan kolonisation och ”modernisering” förändrade levnadsmönstren var det många som blev misstolkade av de vita män som beskrev dem. När vita upptäcktsresande kom till byar som styrdes av kvinnor sökte de upp och intervjuade de män som de antog hade makten, men fick en beskrivning speglad av det västerländska patriarkatet snarare än av de verkliga samhällen de skulle beskriva.

Men kvinnor har kämpat i strid både långt efter kolonisationen och i västerländska samhällen. I 1980-talets Zimbabwe utkämpades frihetskrig till vilka kvinnor till och med fick officiell militärutbildning. Kvinnor utgjorde förmodligen så mycket som en fjärdedel av soldaterna i Zimbabwe African National Liberation Army (om detta kan man läsa mer i Tanya Lyons Guns and Guerilla Girls). Även i Amerikanska likväl som i den Franska revolutionen deltog kvinnor aktivt i stridigheterna, men till skillnad från medeltidens kvinnor var dessa oftast inte ur de högre samhällsklasserna och därför inte namngivna. De kunde heller inte göra karriär inom det militära. Redan under medeltiden deltog dock även fattigare kvinnor i revolutionära stridigheter, så som i den stora Bonderevolten i England på 1300-talet.

Kvinnor kanske således inte deltog i samma utsträckning som män, men deras insatser i krigföringen var av avgörande betydelse ändå, genom vad som ibland kallas markservice. Dessutom finns det gott om kvinnor som faktiskt deltagit som soldater, eller på annat sätt medelst vapen hjälpt till i krig.

För det tredje är det väldigt oklart hur kopplingen mellan biologi och en lyckad krigarkarriär ser ut. Det vill säga, om biologi är vad som avgör vem som blir krigare eller inte måste krigets form vara sådant att män konsekvent är mer lämpade. Vi har inte tillräckligt mycket information om krigföring från ett så långt tidsperspektiv att det går att avgöra krigets relation till genetisk utveckling. Jag ifrågasätter inte att män i allmänhet är starkare än kvinnor och att det därför, som sagt, finns en koppling, men jag ifrågasätter om den alltid har varit avgörande och hävdar att krigande åtminstone i västvärlden under de senaste två tusen åren är ett manligt ideal snarare än en biologisk betingelse. För kvinnorna i Dahomey var inte fysiskt starkare än sina manliga samtida, och det finns ingenting som tyder på att deras testosteronnivåer skulle ha avvikit från andras. Kvinnorna i Dahomey blev krigare av socialt grundade faktorer, inte biologiska. Det finns alltså samhällen med andra kulturella värderingar där kvinnor är de ultimata krigarna. Västvärldens oerhört starka ideologiska koppling mellan manlighet och krigföring är exemplifierad i utvecklingen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet då krigsteknologiska framsteg förändrade krigföring. Teoretiskt sett skulle teknologin ha kunnat överbrygga den biologiskt betingade svagheten hos kvinnor. Kvinnor hade kunnat bli piloter, tankförare eller ansvariga för biologisk krigföring, men istället sågs den teknologiska utveckling som för komplicerad för den svaga kvinnan att bemästra. Visst var det kvinnor som tillverkade teknologin i fabriker och industrier, men att använda den, det var att gå för långt.

Ytterligare en faktor som talar för att krigarmannen är en ideologi snarare än en biologisk nödvändighet är homosexuella i armén. Frågan om huruvida homosexuella ska tillåtas i armén har varit stor på många håll, men fullkomligt enorm i USA. Det finns nämligen många som menar att homosexuella män inte platsar i armén, trots att det enda som skiljer en homosexuell man från en heterosexuell man är vem de tänder på. Om vi återvänder till krigarstaten Sparta var homosexualitet allmänt accepterat i armén, och det faktum att en man ville ha sex med en annan man ansågs inte negativt påverka krigarförmågan – vilket det rent genetiskt heller inte borde.

Även om män är fysiskt starkare är det alltså inte självklart att män är mer lämpade för krig, eller att männen alltid är krigarna. Och det som många framhåller i dag, både i den nutida armén och i diskussionerna kring krigarmannens biologiska drifter, behöver nyanseras. Det är ett hypermaskuliniserat ideal, den där idén om den starke krigarmannen, men det idealet är historiskt och kulturellt betingat – inte biologiskt.

Det här tänkte jag på när jag fick en länk till bilder av en av de där stammarna i Peru som aldrig haft kontakt med den yttre världen, och där männen krigar och kvinnorna tar skydd. Bilden såg ut så här:

Och jag vet inte varifrån de har fått informationen om vem som gör vad på den här bilden, om nu ingen någonsin varit i kontakt med stammen. Kanske det har funnits någon kontakt, kanske det någonstans finns bättre bilder än de här, men att utifrån de här bilderna dra slutsatsen att alla med vapen är män, det är ganska vanskligt. Om vi säger så.

Mer sex än uni. Om vi säger så.

Emilie på En blommig tekopp försöker köpa en unisexskjorta från American Apparel. Men även om det är samma praktiska och snygga skjortor till män och kvinnor är det beklämmande stor skillnad på hur skjortorna förväntas användas. Männen kan till exempel ha på sig skjortan som en del av sin klädsel när de står och snackar med sina kompisar på en solig balkong, så där som män gör. Kvinnorna kan ha den uppknäppt, nerhasad över axlarna och löst knuten i midjan när de kryper runt utan byxor på ett bord, så där som kvinnor gör.

Hade jag varit en bättre kvinna och inte så himla pryd att jag nästan dagligen hade på mig trosor och oftast också byxor eller kjol hade jag kanske köpt en skjorta därifrån. Nu när jag inte lever för att män ska vilja sätta på mig tror jag nog att jag avstår.

Kuriosa: Jag hade gärna lagt in några bilder. Men jag vill inte behöva förklara för mina barn som ibland ser bloggen varför den där flickan leker katt och visar rumpan.

 

Identitet, motgångar och könsmarkörer

Jag tror att den allra största skillnaden mellan dem som brukar kallas för feminister och dem som tar väldigt starkt avstånd från termen (och här räknar jag in mig själv i den förra gruppen) är synen på hur könsidentitet skapas och om genus finns. Det är härifrån som de största konflikterna verkar härstamma. Och jag har läst psykologi på universitetet (bland annat utvecklingspsykologi) och tycker att det är riktigt, riktigt spännande. Jag är alltså inte principiellt motståndare till sådan forskning på något vis. Absolut inte.

Men jag tror också att det här, precis som i de flesta forskningsgrenar, finns ett oroväckande stort glapp mellan forskning och samhälle. För att kunna tolka forskningsresultat krävs det helt enkelt utbildning i ämnet, det krävs förståelse för kontexter och att tolkaren är insatt i forskningsfältet bortom enskilda artiklar. Det här är förstås inte specifikt för den naturvetenskapliga forskningen utan gäller all forskning. Kanske beror det på de allt högre kraven på snabb publicering inom media och kanske handlar det också om att fler forskar och fler utanför akademien är intresserade av att ta del av resultaten, men det där glappet är väldigt stort i dag. Forskning gör sig helt enkelt inte särskilt bra i snippet-format, eftersom forskningsresultaten alltid är en del av något större, ett sammanhang, orsaker och konsekvenser.

Det är sånt här jag brukar tänka på när jag diskuterar genus  med de där som tycker att skillnader på män och kvinnor nästan alltid har sin grund i biologi. Som en av de senaste kommentarerna på ett gammalt inlägg om kvinnosyn och hotness, där Ninni skriver om att det är illa om könsmarkörerna (typ klänning, slips och så vidare) försvinner eftersom vi är biologiskt virade för att känna igen och uttrycka könsmarkörer. Och visst är könstillhörighet en av de allra första grupptillhörigheter som barn uppfattar, men det är långt ifrån klarlagt att könstillhörighet endast är biologiskt betingat. Det vill säga, det kan finnas en biologisk komponent men den måste inte vara den avgörande faktorn. Tittar man på olika kulturer över olika tidsepoker blir det ganska klart.

Under medeltiden var sexuell avhållsamhet och ett slags neutralt genus (det kallas ibland för ett tredje genus) idealet. Att så många människor skulle ha en biologiskt betingad drift till detta neutrala genus är synnerligen osannolikt, dels eftersom det inte finns kvar i dag och dels eftersom det inte fanns ens i samtida kulturer. En (anti)könsidentitet skapad av samhället, uttryckt genom ceremonier och särskilda kläder.

Beträffande könsidentitet är det svårt att komma bort ifrån att den är nära kopplad till sexuell identitet. Många verkar dessutom tycka att den största könsmarkören är sexuell identitet – män gillar kvinnor, kvinnor gillar män. Så enkelt är det dock aldrig, och har aldrig heller varit. I det som i dag ofta ses som supermanliga Sparta, där krigaridealet överskuggade allt annat och alla män tillbringade större delen av sina liv i baracker för att härdas, var homosexualitet helt normalt. Det var nämligen bättre att soldaterna roade sig med varandra än gick runt och var sexuellt frustrerade. I dagens armé är homosexualitet långt ifrån accepterat. Hur ska man kunna förklara spartanernas sexuella identitet med endast biologiska förklaringar? Hur påverkar den sexuella identiteten könsidentiteten?

Ninni, och många med henne, menar att det är jämställdhetens baksida att man inte längre ska använda lika tydliga könsmarkörer trots att kön är ”den kanske viktigaste personliga identiteten”. Men kön är en viktig identitet bara för att vi förbinder kön med en massa förbehåll, förbehåll som blir viktiga när identitet, självuppfattning och samhälle krockar. Så länge man föds som den som samhället är skapat för och man passar in i kontexten förstår jag om det känns om en biologiskt betingad identitet, som att man födde sån, men för alla dem som inte passar in i de förutbestämda sociala mallarna är uppluckrade könsmarkörer förmodligen av enorm betydelse. För spartanerna var homosexuell inte en identitet. För många av dagens homosexuella är det en av de viktigaste aspekterna av deras identitet. Ett närliggande exempel är hudfärg. Jag tänker aldrig på att jag är vit. Min vithet är inte identitet för mig för min vithet är norm i min kontext. Hade jag däremot varit född i Nigeria hade min vithet garanterat varit en mycket betydelsefull beståndsdel i min identitet. Och jo, hudfärgen är biologiskt betingad – men hudfärgen som identitetsskapare är det inte. Det samma gäller kön och sexuell läggning. De är bestämda av biologi, men deras identitetsskapande funktion är etsad i samhället.

Det är här som forskningsglappet kan bli stort. Det finns inga tvivel om att vi påverkas av vår biologi, men det finns inga klara bevis för i vilken utsträckning, eller ens att människor med liknande genetisk uppsättning påverkas lika mycket av sina gener. De undersökningar som gjorts har en bra dag underlag i tusental, men oftast i hundratal, och vi är flera miljarder människor på jorden. Att tala om vikten av könsmarkörer som ett biologiskt faktum för att människan är ett gruppdjur i behov av identitet funkar bara till en viss gräns, särskilt om man beaktar de enorma skillnaderna i uttryck för kön som funnits över tid, och det faktum att uppdelningen i bara två kön (eller genus) inte går att applicera på ett enda samhälle. Diskussioner måste vara generaliserande och det måste finnas förståelse för att forskningsresultat indikerar, inte bevisar.

Ninni, och igen många med henne, menar också att ”[e]tt misstag jag upplever man gör i dagens genusfråge-iver är att glömma bort att ‘vi lär oss av det svåra i livet’. Jag skulle inte vilja vara utan det sätt intolerans påverkat mig och format mig till den jag är. Ju allvarligare socialt brott ens normbrott/avvikelse anses vara i den kultur man lever i, ju mer skinn på näsan får man. Inget är bara av ondo.” Jag håller helt med om att motgångar hjälper en. Jag hörde till och med någon argumentera för att utan motgångar hade det aldrig funnits några genier. Men det är en himmelsvid skillnad på motgångar och motgångar. De motgångar jag möter som vit, hetero kvinna i Norden är förvisso satans tunga ibland, men ändå knappast jämförbara med motgångar den som på riktigt bryter mot normer stöter på. Som när den sexuella identiteten tillåts agera könsmarkör och heteronormativiteten får sätta gränser för människors identitet. Självmordsstatistiken för unga hbtq-personer (och framförallt unga hbtq-män) talar sitt tydliga språk.

Är det så här man ska befria kvinnor vill jag inte vara med

På Elämyslahjat satsar man inför Mors dag. Där kan man köpa upplevelser till kvinnor för att ”befria mamma från disken” (se bild 1). När pappa och son ger mamma en upplevelsepresent utanför köket och några pussar på kinden blir mamma glad och nöjd (se bild 2).

Man kan också ge upplevelsepresenter till män. Män tycker om aktiva utmaningar, som att ta av sig kläderna och klättra berg. Kvinnor tycker om att bli bortskämda och ligga välsminkade under rosenblad och filosofera. Jag tror att Elämyslahjat tycker att de har tänkt till. Att de gjort något roligt och kanske rent av något viktigt. Men hela idén med att kvinnlig frigörelse kan reduceras till en upplevelsepresent är så bisarr att reklamkampanjen omedelbart borde tas bort. Vad ska mamma göra efter sin bortskämda dag under rosenblad? Spendera resten av årets 364 dagar i köket? Att de i bildtexten skriver att det finns upplevelsepresenter för män som gillar att slappa och kvinnor som gillar utmaningar likvideras av det traditionella bildvalet och inte minst av uppdelningen mellan män och kvinnor. Om både män och kvinnor kan gillar utmaningar och avslappning, varför ens göra skilda kategorier?

Bilden av kvinnan i köket kombinerat med den när hennes pojkar ger henne en fridag i present är nedlåtande och förstärker stereotyper. Ändå är det en liten detalj som gör mig allra mest förbannad. Som presentförslag på en upplevelse till den trötta mamman i köket föreslås nämligen en hobby. En jävla hobby! En hobby är inte en passande upplevelsepresent som en slutkörd mamma kan få när mannen i sin godhet befriat henne en dag från disken. En hobby är något som varje kvinna har rätt till så ofta hon själv vill, något som är en del av henne, något hon älskar att göra, något som kanske ger henne själafrid eller svettdroppar eller både och. Något hon kan ägna sig åt hälften av kvällarna i veckan, då mannen diskar.

Det här är inte att befria kvinnor. Det här är att trycka ner dem.

När kvinnan själv får välja – ett inlägg om drömmar, politik och ställningstagande

När jag skrev om drömmen om ett hus på landet var det många som hörde av sig och berättade att de kände igen sig. Längtan efter ett eget potatisland, äppelträd, en lugnare vardag, mer tid för barnen och möjligheten att kunna odla sin egen mat. Det är många som drömmer om det, många som känner en stark längtan till ett sådant sorts liv. Det kallas för en trend. Det är på modet nu. En nyck. Kvinnor är ju nyckfulla modeslavar. En del sätter det till och med i samband med den så kallade jämställdhetsparadoxen – att ju mer jämställt det blir desto mer vill kvinnor tillbaka till hemmafrulivet. För att downshifta och leva ekologiskt är kvinnligt kodat, trots att det är långt ifrån bara kvinnor som gör det. Men är det hela familjer som downshiftar blir de intervjuade i livsstilsmagasin för kvinnor eller så förs diskussionerna på bloggar drivna av kvinnor. Eftersom det ses som en livsstilstrend faller det så att säga inom kvinnornas område.

Så läser jag i en några år gammal Allt om trädgård en liten notis om en bok av Stefan Sundström. Den heter Stefans lilla gröna – en handbok i utanförskap och handlar om att Stefan nu vill leva självförsörjande, odla sin egen mat och dela med sig av recept. Först kändes det lite uppfriskande med en man som drömmer den där drömmen som blivit så tydligt kopplad till kvinnor. Men så ser jag skillnaden. Medan kvinnor drömmer rosaröda livet-på-landet-drömmar har Stefan Sundström gjort ett politiskt val. ”Här blir trädgård politik”. Det är en livsstil, ett ställningstagande.

Och så slår det mig att det här är ytterligare ett typiskt exempel på hur någonting som betraktas som kvinnligt nedvärderas. För längtan efter ett lugnare liv är ett politiskt val, det är ett ställningstagande långt bortom pelargonsticklingar, broderade kökshanddukar och cupcakes. Längtan efter ett lugnare liv handlar om ekologiskt, om närodlat, om mer vegetariskt, om förståelse för hur mat blir till och hur den fungerar, om kretslopp och om vår påverkan på naturen. Att män har ett betydligt större ekologiskt fotavtryck än kvinnor är välkänt. Män flyger mer och åker mer bil. En riktig man ska äta kött och tämja naturen att tjäna mannen. Den traditionella manliga livsstilen är ett stort hot mot miljön. Ändå ses kvinnors längtan efter något annat som trender, inte som de ställningstagande mot global uppvärmning, de rika ländernas klimatpåverkan och ohållbara påfrestning på miljön som denna längtan lika gärna skulle kunna vara.

Längtan om ett lugnare liv handlar också om att få större bestämmanderätt över sin egen tid, att få se barnen växa upp, att delta, uppskatta och vårda när den psykiska ohälsan växer och ekorrhjulen snurrar allt snabbare. Ändå ses kvinnors vilja att disponera sin egen tid som en tillbakagång till 50-talets instängda hemmafru, som att det där med att disponera sin egen tid automatiskt skulle innebära att passa upp på sin man. Det ses inte som politiska protester mot hårdare arbetsklimat, längre arbetsdagar, högre pensionsålder och en närmast sjuklig dragning till att ständigt tjäna mer pengar, trots att det ofta är faktorer som påverkar valet.

Längtan om ett lugnare liv handlar dessutom om att tillverka egna saker, att reparera gamla möbler, lappa kläder, lägga in konserver och göra storkok. Det kallas för husmorsideal för att kläder och mat var kvinnornas områden och i dag ses det som pittoreskt om man förstår sig på det, som om husmorskunskaper är kuriosa. Varför är inte det kunnande som nu väcks till liv igen istället att betrakta som revolt mot konsumtionshysterin och mot slit-och-släng-kulturen?

Ett av de allra största problemen är att jämställdhet fortfarande ofta räknas i hur många kvinnor som gör traditionella mansgrejer. Och alldeles enkelt är det inte. Jag ser en jättestor risk i att downshifting innebär att kvinnor får mer tid för barn och hushåll medan männen måste arbeta hårdare för att kunna försörja dem. Dels är det inte en rättvis fördelning, dels skapar det ett starkt beroende där kvinnan om något skulle hända hamnar i en väldigt utsatt position med begränsad arbetslivserfarenhet, sämre pension och sämre tillgång till ersättningar. Så behöver det dock inte vara så om man bara är medveten om riskerna. Man kan (som någon föreslog) pensionsspara tillsammans om den ena vill förvärvsarbeta mer, man kan skriva äktenskapsförord och skydda huslån mot att den som tjänar mest blir arbetsoförmögen. Någon sorts ekonomiskt oberoende måste vara en grundbult. Därefter tycker jag att vi kan skita i de traditionella mansgrejerna. Skit i förvärvsarbete, hög inkomst, köra bil och äta kött. Det finns mängder av män, kvinnor och familjer som redan bevisat att det går. På Lundagård har man gjort buisness på det. Underbara Clara har skapat sig en synnerligen intressant och betydande karriär på det. Listan skulle kunna göras lång.

Och så ska alla de kvinnor som får höra att de minsann bara följer livsstilstrender förstå att livsstil är politik och ställningstagande, de ska stå upp för sina val och de ska göra det med stolthet. Ingen ska få komma och säga att valen inte är viktiga bara för att det är kvinnor som gör dem.

Uppdatering: Jag hann inte mer än koka en kopp kaffe förrän jag ramlade över det här inlägget om hur kvinnor kan vara snygga och arbeta hårt ändå. Förstås. Läs det!

Könsneutrala omklädningsrum och att hetsa upp sig över ingenting

Nyheten framför andra i dag verkar vara att en skola i Sverige planerar att införa ett könsneutralt omklädningsrum. Och alla anti-det-mesta-men-framförallt-genus-människor håller på att implodera av upphetsning. Ett könsneutralt omklädningsrum! Härrimingud! Så befängt! Hur kan man!? Typiskt Sverige att försöka utplåna naturliga könsskillnader!

Men vad som är intressant är att de som protesterar allra mest just nu inte direkt är de samma som talar sig varma för starkare statlig styrning utan snarare de samma som menar att naturen och demokratin måste få ha sin gilla gång. Och ja. Alltså. Här om någonstans har vi ju demokrati eftersom det är eleverna – de berörda i fallet – som själva lobbat för ett könsneutralt omklädningsrum. Dessutom vill man ju inte alls ta bort de könssegregerande omklädningsrummen, kalla alla för hen och låta dessa unga henar klä om samtidigt i ett enda stort regnbågsfärgat henrum. Det enda man vill är att tillföra valmöjlighet för dem som inte är bekväma med att byta om tillsammans med andra av samma biologiska kön.

Fler valmöjligheter efter demokratiska förhandlingar i enlighet med de inblandades vilja. Det är väl knappast något vi kan få för mycket av?

Att spela patriarkatets spel

Medan jag var sjuk och låg och slösurfade hamnade jag på en artikel av Samanta Brick som om möjligt gjorde mig ännu mer illamående än vad jag redan var. Den handlar om hur kvinnor ska banta varje dag, hela livet, eftersom alla  kvinnor som respekterar sig själva vill vara smala och för att vara smal måste man gå på diet. Alltså, visst finns det all anledning i världen att se över vad man äter, lära sig lyssna på kroppen och sluta äta när man är mätt, vara försiktig med halvfabrikat, äta mer vegetariskt och sånt. Det gör det. Absolut.

Men utgångspunkten i den här artikeln är att alla kvinnor ska vara smala av utseendeskäl. ”Övervikt är aldrig någonsin vackert”. Det här knyts sedan samman med någon sorts snedvriden kvinnor-kan-attityd eftersom Joan Collins som har bantat hela sitt liv och nu är 79 år minsann har varit attraktiv på arbetsmarknaden även på äldre dar. De manliga cheferna kommer att ge toppjobben till de snygga kvinnorna snarare än till dem som ser ut som säckar. Så länge man håller sig snygg har man ett jobb och en pojkvän. Kopplingen till Blondinbellas slutsats att kvinnor inte lyckas för att kvinnor inte tar för sig är tydlig. Samma idé har Henry Laasanen när han menar att kvinnor som tatuerar sig sänker sitt marknadsvärde, och samma tankar genomsyrar många av kommentarerna på den här bloggen. Kvinnor måste anpassa sig till Verkligheten och till Kraven på arbetsmarknaden för att berättiga sin plats där.

Och här är det något i mitt historikerhjärta som skriker av vanmakt. Samantha Brick verkar tro att det rör sig om en modern tidsanda när kvinnor förväntas se ut på ett visst sätt och borde anpassa sig till det för då lyckas kvinnor med både jobb och män. Blondinbella verkar tro att världen nu är jämställd och har öppnats för kvinnor så att det bara är att ta för sig. Och jag ser hur de kan komma till den slutsatsen. Den kvinna som bantar hela livet och som vet att ta för sig på rätt sätt har en god chans att lyckas. Det vill säga, hon kommer att vara smal och klassas som attraktiv. Men det finns något så tidslöst och samtidigt så oerhört sjukt i hela tanken på att kvinnan ska anpassa sig till Kraven, att den Verkligheten som presenteras skulle vara den enda riktiga. Att tillväxt och affärslivet och skönhetsideal är vad som ska få styra. Att acceptans från män är att ha lyckats. Det här är inte nymodigheter utan en röd tråd genom århundradena.

Jag vet. Det sitter många nu och tänker att det är så typiskt jävla feminister att sitta och tro att världen ska anpassa sig efter kvinnor istället för att kvinnor ska arbeta sig uppåt precis som alla andra (det vill säga som männen). Men samhället är i sin tur anpassat efter vad som ses som manliga kvaliteter: framåtanda, kreativitet, vinnarskalle. Manligt kodade ideal. Så när Samantha Brick och Blondinbella och andra smala, snygga blonda kvinnor talar om att det är kvinnors eget fel om de inte anpassar sig är det långt ifrån moderna och jämställda åsikter de står för. Det är nämligen precis samma åsiktsvärld som hållit kvinnor nere under de senaste typ 500 åren. Det är exakt samma mönster som jag ser i mina källor från medeltiden, och som ibland kallas för ”the patriarchal bargain”. Så länge kvinnor går med på att anpassa sig kan de genom att spela med i patriarkatets spel klara sig riktigt bra. Men kvinnorna kommer inte att sätta upp reglerna och så fort de bryter mot reglerna och hotar ordningen – så fort de inte rättar sig efter Verkligheten och Kraven – plockas de ner. Att ha jämställdhet handlar om att kvinnor och män har likvärdiga möjligheter att sätta upp och följa samhällets regler, både skrivna och oskrivna. Så länge det som är traditionellt manligt värderas högre än det som är traditionellt kvinnligt kommer det inte att hända. Och så länge kvinnor (0ch män för den delen) tror att bristande jämställdhet är kvinnors fel för att kvinnor inte anpassar sig rör vi oss i samma mentala komplex som stängde ute kvinnor från utbildning, från politisk medverkan och från äganderätt. För kvinnor kunde få utbildning, politiskt inflytande (det är ett ämne jag själv håller på med för tillfället, fast i senmedeltida kontext) och de kunde ha äganderätt även innan det blev samhälleligt sanktionerat om de bara anpassade sig tillräckligt mycket. Om de spelade efter patriarkatets regler.

Det kan låta stort och abstrakt, men tack och lov har vi Samantha Brick som kan visa oss hur det ser ut på individnivå. Hon hyllar nämligen sin man som håller koll på hennes figur och därmed hjälper henne att hålla sig smal. Han skulle aldrig tolerera en fet fru, och har förklarat att han skulle lämna henne om hon gick upp i vikt. ”Vad mer motivation kan man behöva?” Ska vi för tillfället lämna hälsoaspekten åt sidan (det är inte hälsosamt att kontinuerligt äta under 1000 kcal/dag och om man fyra gånger per år äter så lite att bieffekten är att man inte klarar av att arbeta har man problem) och tänka lite längre. Att hennes man vaktar på hennes vikt är inte en hjälpande hand från en helylle-kille som bara vill hennes bästa, utan ett sätt för honom att utöva makt över henne. Att hota med skilsmässa om hon inte lever upp till hans krav på hur hon ska se ut för att passa vid hans sida är inte motivation utan utpressning. Det är inte girlpower att hon klarar av att leva efter det. Det är ett bakslag för hela 2000-talet att hon låter det vara meningen med sitt liv.

Och det är vansinnigt sorgligt att utgångspunkten fortfarande är att kvinnor ska anpassa sig, utan att få vara med och sätta standarden.

Lästips: HanaPees kommentar till Blondinbella och självklart Ugglans inlägg om hur kvinnor lär sig att anpassa sig.

Standardkvinnan från olika länder

Då var det bevisat! Helt oberoende av land är standardkvinnan en normalviktig lätt leende skönhet med perfekt hy och suddiga konturer.

Grattis liksom.

Problemen i skolan löses inte genom att man ger upp

I Finland diskuteras nu hur man ska kunna disciplinera eleverna i skolan sedan en lärare blivit avskedad efter att ha knuffat en elev som del i ett sätt att få den störande eleven ut ur matsalen. Och sånna här grejer är så himla svåra. Hur ska man kunna skapa en arbetsro för alla de elever som sköter sig utan att stänga ute dem som inte gör det? Så nu talar man om att det kunde vara dags att införa relegering i den finska skolan så att de värsta bråkstakarna kan skickas hem. Lite som att gå från skolplikt till skolprivilegium.

Självklart är det inte bara barn från trasiga hem som beter sig illa i skolan, det är det inte, men det är barnen från trasiga hem som med ett sådant system kommer att råka mest illa ut. För många barn är nämligen skolan den enda fasta punkten. Visst skriker man åt lärarna, visst stör man och visst testar man alla gränser, men det är också den enda platsen i världen där det finns vuxna närvarande, där det gör något att man stör och där någon sätter gränser – allt det där som barn behöver. För alla barn behöver vuxna, behöver få känna att de kan kontrollera sin omgivning (en del genom att störa och få skäll, andra genom att uppföra sig och få beröm) och alla barn behöver gränser. Om vi skickar hem de barnen som behöver skolans trygghet mest, vad händer med dem då? Att skicka hem barnen förutsätter ju ändå att de kan få den där vuxna närvaron, uppmärksamheten och gränserna hemma. Att den dubbelarbetande pappan kan ta ledigt och vara hemma med sin relegerade illbatting för att barnet inte istället ska tillbringa sin tid på stan – rätt nöjd med att slippa skolan. Att den alkoholiserade mamman kan ge uppmärksamheten och sätta gränserna för det barnet som skolan frånsagts sig ansvaret för – när det brukar vara knepigt nog att ens se till att det blir mat på en daglig basis.

Det finns en grundläggande fråga i vem som ska ta ansvaret för barnet när det relegeras. Men det finns en ännu viktigare fråga i vem som har rätt att frånsäga sig ansvaret för barnet. Är det någonting jag lärt mig sedan jag fick egna barn så är det att de små monstren somliga dagar gör sitt allra bästa för att jag ska vilja frånsäga mig ansvaret, stänga dem ute och säga att de inte får vara med längre. Så kryper de upp i famnen och frågar om jag fortfarande tycker om dem. Och jag svarar att jag alltid älskar dem mer än något annat i hela världen, fast de är små monster, fast man inte får måla på trappen, tömma tvål över golvet eller leka åskväder med askan från öppna spisen. Det är den viktigaste gränsen jag som förälder kan sätta: jag ger aldrig upp. Hur mycket mina barn än försöker jävlas, kommer jag aldrig att ge upp.

Att relegera ett barn är att ge upp, att ge barnet rätt i sin rädsla över att misslyckas och att inte vara viktig.

Vi ska inte tolerera att barn beter sig hur som helst. Eleverna i skolan ska ha arbetsro och de få som missköter sig ska inte få förstöra för alla andra – de ska inte få sätta gränserna. Därför behöver lärare kunna känna sig trygga i sin roll som auktoriteter. Det betyder att det borde ingå saker som konflikthantering i lärarutbildningen och att lärarna måste ha rätten att även fysiskt hjälpa elever ut (genom dörrar, inte fönster), att ställa sig i vägen, att leda i armen och så vidare. Det tabu på att lägga sig i hur andra sköter sina barn som vi har här i Finland och i Sverige måste bort så att lärarna och andra vuxna i barnens närhet får säga ifrån och hjälpa till att sätta gränserna.

Och framförallt så måste det finnas tillräckligt många vuxna på plats i skolan. I en grupp med 30 elever har en lärare inte en chans om ett par av dem börjar bråka. I en grupp på 18 elever är chanserna redan betydligt bättre – både att det inte blir bråk från början och att läraren kan reda upp det. Dessutom ska de vuxna på plats inte vara väktare, som en del föreslår, utan utbildad skolpersonal; lärare, kuratorer, psykologer, assistenter till exempel. Och ingen, ingen, på skolan har rätt att knuffa någon annan.