Hej IKEA, och tack för mejlet!

I motsats till vad både min högt vördade make och ni tycks tro har jag faktiskt ganska bra koll på vad jag köpte senast jag besökte ert varuhus, så den färgglada, bildförsedda listan över saker jag inte bara har kvitto på utan också (och det här kan min make intyga) burit med mig hem är således lite overkill. Och det är inte så att jag inte tycker att det är snällt tänkt, eller att jag misstänker att något annat än omtanke om mina behov styr, men det är verkligen inte nödvändigt att skicka mig varken mejl eller SMS för att upplysa om nya fynd som skulle kunna matcha vad jag köpte förra gången. Om jag vill köpa några fler av era grejer kommer ni att vara de första att få veta (långt innan min make, faktiskt)! Så istället för att ni kontaktar mig, kan vi väl göra så att jag kontaktar er? Och så kan den assistanstiden ni lägger på att berätta för mig vad jag borde komma och köpa istället kunna tillgodogöras i form av råd när jag de facto är i varuhuset och undrar över skillnaden mellan LEIF och GUNNAR och vad som passar mig, eller guidning när jag inser att PLUTTENUTT-kudden jag egentligen kommit dit för finns uppskattningsvis fyra och en halv kilometer bakåt längs banan.

Tack på förhand!

Charlotte

Att låta som en äldre norsk professor

För tillfället sitter jag och läser de sista kapitlen i den bok jag ska recensera innan året tagit slut. På det hela taget är det en riktigt bra bok, även om kvalitén i de olika artiklarna varierar osedvanligt kraftigt. Den artikeln jag läser nu är skriven av en äldre norsk professor. I Leeds var jag och lyssnade på honom när han presenterade den här forskningen (fast ur en något annan synvinkel), vilket på alla sätt var trevligt och lärorikt. Men nu. Fkt it asså. Nu när jag läser artikeln är berättarrösten inte min egen. Den är hans. Hela vägen igenom. Norsk intonation på engelskan. Marriage formation gulledutt och inheritance law burreputt. Det finns så många anledningar att aldrig gå ut igen. Minus 20 och snålblåst är en. Norsk äldre professor som inre röst är en annan.

Annars har vi det ganska bra.

Ännu en kvinna som inte förstår att vara tacksam

För ett år sedan, innan jag började blogga, trodde jag på fullaste allvar att de där kvinnorna som fortfarande idag står och skriker om kvinnoförtryck och om att det som kvinnor gör per definition ses som mindre värt än det som män gör bara hade trosorna i kläm. Ingen kan ju på riktigt påstå att kvinnors insats för samhället är mindre än mäns insats, right? Inte idag. Inte år tjugohundranånting. Så när jag för första gången skrev det självklara, att kvinnors insats är lika viktig som mäns, gjorde jag det mest för att ha det sagt, för att visa att jag inte var en av de där arga kvarlevorna av en kvinnokamp som redan är vunnen. De första män som opponerade sig mot vad jag skrev om att kvinnor och män är lika viktiga tog jag för troll och brydde mig inte så mycket om. Men vet ni vad? De blir fler och fler och de är inte troll. De är alldeles riktiga svenska (och en del finländska) män som på riktigt argumenterar för att kvinnor som grupp bör stå i tacksamhetsskuld gentemot män som grupp. För att män är lite bättre. För att det som män gör är lite viktigare.

Till exempel är det många av dessa män som lyfter fram att män jobbar mer än kvinnor. Därför förtjänar män sin högre lön och sitt större mått av fritid. Och jo då. Statistik bekräftar att män i allmänhet jobbar fler timmar förvärvsarbete än kvinnor, men statistik bekräftar också att kvinnor gör en överväldigande del av det obetalda hushållsarbetet. Kvinnorna är hemma med barnen, både när barnen är små och när de sedan i skolåldern blir sjuka. Kvinnor jobbar också sedan de kommit ut i arbetslivet ofta kortare dagar för att kunna sköta barnen. Att män som har familj kan jobba fler timmar förvärvsarbete än kvinnor är alltså en direkt effekt av att kvinnor sköter hushållet och barnen, samtidigt som det omvända kan sägas vara sant – kvinnor sköter hushåll och barn som en effekt av att männen arbetar mer. Dessutom är det många kvinnor som är missnöjda med den uppdelningen.

Men då kommer de män som hävdar att kvinnor gör hushållsarbete för att kvinnor gillar prydliga hem. Även i singelhushåll gör kvinnorna fler timmar än männen så det är den naturliga ordningen och kvinnor ska vara glada över att män jobbar så mycket att kvinnorna kan få vara hemma och pyssla. Och visst finns det undersökningar som bekräftar att ett välskött hem är viktigare för kvinnan än för mannen och visst, singelkvinnor lägger ner fler timmar på hushållet än vad singelmännen gör, men den stora frågan här måste vara varför det är så. För det är långtifrån alltid som det är kvinnan som är petigast med städningen, så det är inte en biologiskt betingad städmani. Istället finns svar på varför-frågan i sådant som att betydligt fler små flickor än små pojkar får höra att de ska plocka upp efter sig, hålla rent och leka hushåll. Att det påverkar hur man ser på städning även i vuxen ålder är påvisat upprepade gånger. Det finns en förväntning på kvinnor att städa redan då de är små som upprätthålls och befästs bland annat av alla de män som menar att kvinnor tycker att det är kul och att män gör dessa kvinnor en stor tjänst genom att arbeta övertid.

Men det kanske viktigaste här är att alltför många kvinnor de facto är ledsna och överarbetade. Alltför många kvinnor gör lika många timmar i förvärvsarbete som sin man och gör därefter nästan allt hushållsarbete. Det här är ingen myt. Det är ett oerhört reellt problem som kvinnor bekymrar sig över och som forskning har funnit är direkt relaterat till kvinnors betydligt högre antal sjukskrivningar. Att sköta ett hushåll vid sidan av förvärvsarbete är inte en ynnest förunnad kvinnor som är för otacksamma för att förstå hur bra de har det utan ett ok som är för tungt för att bära. Ibland tänker jag att om dessa män bara förstod hur många kvinnor som kommer bland annat till den här bloggen genom att söka på olika desperata söktermer om hur man ska fördela städningen, vad man ska göra när pojkvännen vägrar städa, hur länge man ska orka – då skulle de kanske förstå att den ojämna fördelningen av hushållssysslor tär på kvinnors ork och att konstanta bråk tär på förhållandet. Jag menar inte att man måste dela 50-50, men jag vidhåller att den sociala acceptansen av en man som lutar sig tillbaka och säger att om kvinnan vill ha det renare så får hon väl städa mera måste få ett slut. Kompromissen kring städningen måste komma från båda håll. Hon gör avkall på vissa saker. Han får tummen ur. Bara det att frågan är viktig för henne borde göra frågan viktig för honom.

Och så finns det alla de där som menar att mäns insatser i arbetslivet är viktigare eftersom män gör tyngre och farligare arbete. Sånt där som kvinnor inte klarar. Den som menar att män gör tyngre och farligare arbete borde praktisera inom det kvinnligt dominerade yrket sjukvårdare ett år. Det är oerhört fysiskt krävande och dessutom betydligt sämre betalt än de flesta mansdominerade yrkena. Faktum är att det är fler kvinnor än män som råkar ut för arbetsskador, förslitningsskador, hot och trakasserier. Fler män som dör i olyckor på arbetsplatser? Ska vi säga att det går jämnt ut om vi räknar med hur många kvinnor som mördas av en närstående man? Även om vi nästan har kommit till en punkt då män och kvinnor får lika lön för lika arbete tjänar män som grupp betydligt mer än kvinnor som grupp och dessutom räknas det som män gör som viktigare än det som kvinnor gör. Jag vet en hel del män som jag skulle vilja höra upprepa att kvinnors arbetsinsats inte är viktig när de fyllt 95 år och inte längre kan sköta sig själva.

Jag vet inte hur många män det är, här i vårt jämställda Norden, som driver den här linjen. Jag vet att en del läser den här bloggen och att de ibland kommenterar. De var anledningen till att jag, liksom många andra kvinnliga bloggare, tog bort funktionen där man kan trycka tumme upp eller tumme ner för kommentarer sedan alla kommentarer av kvinnor (oavsett vad de skrev) konstant fick tummar ner. Jag vet också att länkar till den här bloggen från andra bloggar ibland följs av åsikter om vilken rabiat feminist jag är (för kvinnor ska fan inte tro att de själva får bestämma när de är feminister eller inte så det är helt oviktigt att jag påpekar att jag inte är feminist), att jag bortser från kvinnors eget ansvar och att jag inte kan diskutera. Nästan uteslutande får jag höra att min forskning är politiskt driven och ovetenskaplig – inte för att någon har kommit med argument tagen ur min forskning utan för att jag är kvinna. Då, för ett år sedan, trodde inte jag att den där nedvärderande synen på kvinnor faktiskt fortfarande fanns.

Jag är den första att erkänna hur fel jag hade.

Gammal bil

Här i Sverige har jag till flera medtrafikanters stora förtvivlan puttrat runt i en gammal Mazda. Det tog en god stund innan jag hade ställt om mig till att köra en liksom vanlig bil och inte en sån där SmartCar som vi har hemma. Skillnader jag lärde mig den hårda vägen inkluderar men är inte begränsade till:

* Bilen kommer inte att låsa upp sig själv bara för att jag kommer nära utan man måste både hitta nyckeln och stoppa den i låset.

* I en gammal bil är det där med att växla lite mindre att med växelspaken mellan tummen och pekfingret puffa den rätt och lite mer som att bryta arm med Hulken.

* Bilen synkroniserar inte med min telefon och Spotify utan har en CD-spelare. Som fungerar sporadiskt.

* Om åtta av tio mötande bilar flashar med helljusen betyder det att man inte har lyckats tända bilens ljus. När det bara är två av tio som flashar betyder det att man ska stanna, gå ut, sparka på högra framljuset som glappar och sedan vara försiktig när man stänger dörren så inte ljuset slocknar igen.

* Bilen berättar inte hur kallt det är ute och låter inte mig bestämma hur varmt det ska vara inne i bilen. ACn är på så vis snarare som att lyssna på friluftsmänniskor på crack som förklarar att det minsann inte finns dåligt väder, än en behovsreglerad bekvämlighet.

* En gammal bil låter inte alldeles olikt ett propellerflygplan.

* Det tog mig oroväckande länge att inse att det inte fanns en sjätte växel, men till mitt försvar gick det snabbare än när jag för första gången körde ut på motorvägen med min första lilla ett-år-från-veteranstatus-och-skroten-Volvo och letade efter femman (för många år sedan).

* Med en gammal bil är det inte en bra idé att lite smidigt klämma sig in i en av Sverige miljarder frkn rondeller strax före någon annan för man tar sig från noll till hundra på 1.38 minuter.

* Å andra sidan, om man klämmer sig in före någon annan för att man på fullaste allvar trodde att man skulle hinna gasa upp och någon rent hypotetiskt tycker att det är värt att börja tuta och härja när det inte blev så, ger en gammal bils stadigare ratt bättre chanser att moona från förarplatsen. Rent hypotetiskt alltså.

Att förstå vad man vill

Jag har alltid vetat att jag vill undervisa. På hösten brukar suget efter halvmögliga, dunkla korridorer, datorer i nät så långsamma att 80-talets tekniska framsteg upplevs som revolutionerande och studenter i varierande grad av vegeterande stadium vara som störst. Jag älskar det, men på något sätt hade jag hunnit glömma riktigt hur det är. Den där friska höftluften, spänningen, förväntan.

Idag höll jag den första föreläsningen på universitetet och det gick jättebra. Eller. Ni vet. Det var ingen som sov eller så. Och ingen som ens plippade med telefonen. Och så ställde de frågor som jag kunde svara på. På den universella hur-gick-föreläsningen-skalan är det där helt avgörande kriterier.

Det här är vad jag vill göra. Undervisa. Föreläsa. Prata hål i huvudet på folk. Övertyga andra om att det jag tycker är kul också är viktigt, vilket det förstås också på riktigt är. Hoppas det blir mycket sånt i framtiden.

Genushistoria är viktigt (eller: sådär säger ju alla feminister)

Ett ämne vi har pratat om rätt många gånger här på bloggen är ju det där med att genusvetenskap är en riktig vetenskap. Och det är spännande hur en disciplin kan väcka så mycket ont blod. Visst, jag vet att det finns personer som är uttalade feminister och som gör de mest hårresande uttalanden om förtryck och kastrering och gudvetvad. Men det är en himmelsvid skillnad mellan vad som händer inom forskningen och vad som händer på den politiska arenan, och man kan inte döma ut en vetenskap på grund av hur vissa (för det är oftast samma namn) utanför akademien väljer att popularisera koncept. Alltså, om det står någon på ett torg och skriker att patriarkatet lever och att kvinnor är förtryckta är det bisarrt att anta att personen valde att på väg hem från sitt arbetsrum på universitetet klättra upp på barrikaderna och sparka några män på pungen. Ändå är det exakt sådana fördomar som finns.

Det har blivit väldigt tydligt i kommentarerna på den här bloggen. Skriver jag något om min egen forskning tar det inte lång tid innan någon kommenterar att det är ju så himla typiskt feminister asså, oftast helt oavsett vad jag skrivit. Som när jag rapporterade från konferensen i Glasgow att forskare i Tyskland kartlagt tydliga mönster för hur kvinnor i högadeln påverkade det politiska spelet bakom kulisserna: så jävla typiskt feminister att bara fokusera på överklasskvinnor! Eller som när jag presenterade min syntes på det paper jag lade fram i St. Andrews angående att genus bara är ett användbart analytiskt verktyg om man låter begreppet inbegripa alla skillnader mellan män och kvinnor oavsett om de kan ha en biologisk grund eller inte: vad är det ni feminister kämpar mot, är det väderkvarnar eller? Eller som när jag nu för ett par dagar sedan hävdade att man inte kan tolka nutida lagar bokstavligt utan att också väga in rättspraxis: underligt att en person som kallar sig forskare och som tydligen läser gamla lagar för att finna så många bevis som möjligt för att kvinnor varit förtryckta inte klarar av att läsa dagens lagbok.

Det går helt enkelt inte att göra rätt för det finns så många som förutsätter att man gjort fel. Jag tycker att genushistoria är viktigt – och det här säger jag inte bara för jag håller på och söker stipendium. Genus som kategori är helt oumbärligt, precis som klass som kategori. Det går inte att säga att något har sett ut på ett visst sätt utan att ta båda dessa faktorer i beaktande. Det är inte ett politiskt ställningstagande utan ett vetenskapligt faktum. Ändå finns det en överraskande stor mängd tyckare som tycker att genus måste bort, men av vitt skilda anledningar. Här är de fyra vanligaste invändningarna och mina kommentarer.

1: Genushistoria är samma sak som kvinnohistoria och att skriva kvinnohistoria är att göra feministiska efterhandskonstruktioner. Att kvinnor inte finns med i äldre historieskrivning är bara för att kvinnor helt enkelt inte gjort något viktigt.

* Genushistoria har inte varit liktydigt med kvinnohistoria under de senaste årtiondena. Dessutom tar genushistoria i beaktande relationen mellan män och kvinnor eller aspekter av manlighet eller kvinnlighet i en given kontext och är inte en parallellhistoria till den ”vanliga” historien. Att det vid en första blick kan tyckas som om kvinnor inte exempelvis deltagit i det politiska livet har väldigt mycket att göra med de senaste århundradenas arkivbildning. Arkiven har samlat material i samlingar med utgångspunkt i manliga linjer. Brev från den politiska toppen från 1500-talet är exempelvis ofta samlade under mannens namn, och hustruns brev (som kan ha synnerligen politiskt innehåll riktat till hennes ursprungliga familj) kan ligga i en extra mapp kallad ”misc.”. Till exempel. Att kvinnor inte skulle ha gjort något viktigt – någonting som drivit samhället framåt – under de senaste 1000 åren är en efterhandskonstruktion om något.

2: Genushistoria letar bara efter förtryckta kvinnor och försöker misskreditera män.

* Genushistoria beskriver relationen mellan kvinnor och män. I Norden fram till början av 1900-talet har män haft rättigheter som kvinnor saknat. Det finns inte en enda historiker som skulle säga emot detta – det är inte en feministisk myt. Däremot så finns det knappast heller en genushistoriker som skulle påstå att kvinnor under alla dessa år varit förtryckta, eller påstå att det skulle vara männens fel. Tvärtom har genushistoriker nyanserat synen på underordning, patriarkat och genus och visat att det var långt ifrån statiska strukturer.

3: Genushistoria letar bara efter starka överklasskvinnor och försöker misskreditera män.

* Va? Vänta här nu.

4: Genushistoria är skit eftersom genus är skit. De skillnader som finns mellan män och kvinnor är biologiskt betingade och genusvetare vägrar ta biologin i beaktande.

* Många verkar tro att de forskare som framhåller biologiska skillnader, exempelvis evolutionsbiologer, har bevisat att skillnader mellan män och kvinnor bottnar i biologi. Så är det förstås inte. Självklart påverkas vi av biologiska drifter, men ingen forskare tvivlar på att vi också påverkas av social kontext – att människor socialiseras in i ett visst sammanhang. Det är i allmänhet inte en genushistorikers uppgift att undersöka biologiska skillnader. De verktyg och källor en historiker har att tillgå räcker sällan till för sådana slutsatser. Däremot är det helt uppenbart att många av de skillnader som man ser i historisk tid var socialt konstruerade – inte biologiskt. Som exempelvis att män var högre utbildade. Det var ju inte för att män var smartare, utan för att kvinnor inte tilläts vid lärosätena, trots att det fanns en nästintill allenarådande uppfattning att kvinnor på grund av sitt lägre intellekt helt enkelt inte lämpade sig för tänkande i flera hundra år.

Sedan är det det där med att konsekvent slå ner alla genushistoriska idéer genom att säga att vad det än är minsann är så typiskt feminister. Jag är inte feminist och har aldrig sett mig själv som feminist. Men det har inte med saken att göra. Att anklaga någon för att vara feminist kan inte ens med lite god vilja klassas som konstruktivt debatterande. Feministargumentet är den nya Godwins lag. Argument mot genushistoria måste baseras på vad genushistorisk forskning faktiskt kommer fram till, inte vad några inskränkta anti-vad-som-nu-är-närmast menar att feminister säger. Så välkommen att diskutera genushistoriska forskning med mig, men vill ni diskutera vad sånna där feminister alltid säger är ni på fel ställe.

Hotade manligheter och kvinnligheter

Igår när jag körde Tildas älskade långsvansar till dagis (en extraskjuts eftersom jag glömt dem hemma, long story) lyssnade jag på någon av de kommersiella finska radiokanalerna där programledaren uppmuntrade lyssnarna att skicka in sina berättelser om när de känt sin manlighet eller kvinnlighet hotad. Det är ju potentiellt ett väldigt intressant ämne. Genom att analysera vad som hotar manligheten och kvinnligheten kan man ringa in vad manlighet och kvinnlighet är.

Där var exempelvis den unge mannen som tillsammans med sin kompis ute på en bar hade beställt en cider, som till hans stora fasa visade sig vara rosa, och sedan såg några brudar som drack öl. Det var ett hårt slag för hans manlighet. Programledaren skrattar medlidande. Eller han som kom på sig själv med att visa upp sin nya tröja för sin kompis. Jösses, alltså. Det är ju bara fruntimmer som gör sånt. Ingen kommer att ta hans manlighet på allvar längre efter det.

WTF.

Det måste vara så fruktansvärt tungt att hela tiden gå runt och bekymra sig över att uppfylla en roll med så begränsade kriterier. Och det är det här som gör att jag tycker att det är viktigt att vara genusmedveten. Lite mer genustänk på det där och folk kunde få dricka sånt de gillar och visa glädje över nya kläder om de vill.

Själv kan jag inte komma på en enda gång då min kvinnlighet varit hotad sedan jag kom ur tonårsangstens horribla mörker då allt var pinsamt. Ni då?

Det där med att visa sina boobs

Ni kommer säkert ihåg Lana del Rey, Woman of the Year, som inte bara poserar naken på ett tidningsomslag utan också på en problematisk bild inne i tidningen. Det finns många som tycker att det är fånigt att bli upprörd över den bilden. Om hon nu anser det vara en representativ bild av henne och hennes titel som årets kvinna så måste det få vara hennes beslut. Och visst är det sist och slutligen så. Hon har allt rätt i världen att posera som hon vill.

Alltså. Det är inte fel att det finns en marknad för kvinnokroppar – det är fel att det inte finns en marknad utan. För problemet är egentligen inte Lana del Reys foton som sådana. Problemet är att de ingår i ett betydligt större system av exploaterade kvinnokroppar, av sexualiserat våld och av övertramp mot kvinnors integritet.  När var senaste gången fotografer med teleobjektiv bra nog för att fotografera flugor i Eiffeltornets topp från en skyskrapa i New York tålmodigt väntade för att kunna knäppa en bild på lite manlig hud? Varför var Lana som enda kvinna bland vinnarna den enda som var naken? Varför betalar tidningar dyra pengar för att komma över bilder på Lady Kate Middletons boobs? Hur kommer det sig att det år 2011 anmäldes över 16.500 fall av sexuellt våld mot kvinnor?

För allt detta hänger ihop. Lana del Rey poserade av egen vilja, men de allra flesta kändisboobsen hamnar i tidningarna trots att ägarinnan uttryckligen sagt att hon inte vill det. Lana del Rey kanske gillar när någon lägger handen om hennes hals och trycker in fingrarna i hennes boob, men 16.500 svenska kvinnor bara förra året uppskattade inte sådan behandling.  Jag säger inte att en del kvinnor inte gillar att vika ut sig eller gillar lite hårdare tag, eller att det på något vis skulle vara fel, men när skillnaden mellan vilja och tvång blir otydlig samtidigt som sexualiseringen av kvinnokroppen är en allomfattande trend skulle man önska att fler uppmärksammade de skrämmande många utnyttjade kvinnor som göms bakom varje frivillig nakenbild.

 

Topless kunglighet

Ni har säkert hört att man har lyckats knäppa några suddiga bilder på prinsessan Kate när hon är topless inne på sitt och prins Williams hotellrum. Enligt sånna som stöder skvallerpress är det helt ok eftersom fotografen när han tog bilderna stod på allmän mark.

Och jag förstår vitsen med journalistiska friheter. Information och bildmaterial som hör till folket måste få publiceras och delges folket, annars faller demokratin samman. Och svenska Se & Hör beslutar sig för att Kates boobs är av så stort intresse för folket att de helt enkelt inte borde döljas och tidningen kommer därför att publicera bilderna. För på Se & Hör vill man inte ”särbehandla kungligheter” utan gör ”samma nyhetsbedömning oavsett vem det är”. Det har alltså med nyhetsvärdet i ett par suddiga boobs att göra, och inte med att boobsen i fråga är kungliga. Så jag skulle därför vilja uppmana alla kvinnor att sälja sina toplessbilder till Se & Hör, som tydligen betalar mycket bra. Det gör ingenting om bilderna är suddiga, eller om ni inte berättat för granntanten att ni fotograferat hennes taxöron för Se & Hör publicerar gärna bilderna ändå. Så sätt igång! Skicka in! För är det något som man alltid kan slå upp stora rubriker kring och som hela världen har rätt att fröjdas åt så är det boobs!

Mammor och pappor och andra sorters föräldrar

Det har blivit en hel del debatt efter de senaste inläggen om föräldraskap och jämställdhet. Det är kul och det är nyttigt. Med bra debatt driver man samhället framåt. Intressant i debatten är trenden att fortfarande skylla allt på mammorna. Det är deras fel om karriären blir lidande, deras fel om pappan inte vill leva jämställt för det skulle kvinnan ha förhört sig om redan innan hon valde honom till pappa och det är mammans fel när pappan anklagas för att inte sköta sitt barn tillräckligt för mammor är just sånna snåla jävlar som tycker om att beklaga sig.

Pappor då? Vad gör dom? Karriär och inget mer? Var finns alla vanliga, snälla, trevliga män och pappor i den här debatten?

Jämställdhet är ett givande och tagande, ett ständigt kompromissande och letande efter lösningar där båda parter måste vara lika aktiva och lika villiga att se till varandras bästa och att göra avkall på det egna. Jämställdhet är inte en färdig mall som alla familjer ska kunna leva efter, eller ens millimeterrättvisa i vem som sköter hushållssysslor och barn.

Och jämställdhet är inte en kvinnofråga. Det borde ligga i allas intresse att se till att dem som står en närmast i livet är lika lyckliga som man själv.

Föräldraskap är inte heller en kvinnofråga. Barns rätt till bra föräldrar ska gälla oavsett om föräldrarna är två kvinnor, två män eller en av varje. De där som tror på det magiska bandet mellan mor och barn, hur brukar de förklara fullt normala ungar som vuxit upp med två pappor?