I Plantagens katalog har man valt det inte alldeles svenska ordet ”dininggrupp” för finskans ”ruokailuryhmä”. Kanske lite okonventionellt, men ok.
Men hur tänkte man när man översatte Helsinki med Helsingborg? Inte särskilt långt, vore en kvalificerad gissning.
Jag ska börja med några tillkännagivanden som är av sådan art att jag för all framtid kommer att ha dödat mina möjligheter till finskt medborgarskap. Jag gillar inte direkt Runeberg. Inte ens i tårtformat. Och då gillar jag i princip alla tårtor och har en förkärlek för poetiskt lagda män med polisonger. Jag kan inte den finska nationalsången och jag fixar bara inte Fänrik Stål. I går, på Runebergsdagen, satt jag så med ungarna vid middagsbordet och fick den förhatliga frågan ”mamma, vem är Runeberg?” och kände att det vore fel att svara ”tja du, han levde efter medeltiden”. Tack och lov ville Vilho gärna berätta eftersom han hade sett en pjäs om Runeberg på skolan under dagen. Tilda var mest intresserad av vem som hade spelat tårtan. För att kompensera mina bristande Runebergs-kunskaper ägnade vi oss åt saker jag är bättre på; att baka. Eftersom jag inte riktigt gillar vanliga Runebergare för att de är torra och tråkiga och måste doppas i sprit för att kunna ätas (och ursäkta mig nu, men det finns någonting mycket ironiskt i just dessa aspekter av den finska nationalbakelsen) vanställde vi receptet till en mjuk, saftig och ljuvligt god bakelse med samma smaktoner och liknande utseende. Till och med maken (som ironiskt nog inte gillar sötsaker speciellt) tyckte att de var de godaste han någonsin smakat. Lätta var de också, en klar fördel när barnen ”hjälper till”.
Här är recept (grundreceptet jag våldförde mig på kom från Bakpappa)!
Runebergstårtor (blir 4 st, men är enkelt att omvandla)
Vispa
100 gram rumsvarmt bra smör och
1 dl socker
så vitt och fluffigt som det låter sig göras. Vispa därefter i
1 ägg
Blanda i en annan bunke
0,5 dl ströbröd (skorpmjöl kallas det här)
1 dl mald, oskalad mandel (kallas mandelpulver här, shit you not)
1 dl vetemjöl
0,5 tsk bakpulver
0,5 tsk kardemumma
3 st krossade pepparkakor
Blanda ner de torra ingredienserna i smörblandningen och tillsätt
1,5 msk god apelsinjuice
Det blir inte någon fluffig smet utan snarare någon sorts deghybrid. Klicka/dunsa ut degen i fyra formar. Jag körde dem i Jamie Olivers muffinsformar av silikon, för de har ungefär rätt form. Med ett mjölat finger, jämna till degen och tryck ett litet (inte för djupt) hål i mitten. Klicka i
totalt ca 2 msk sylt (hallon är väl tradition, vi körde drottningsylt – lite bara för att vi kan och lite för att det var det enda vi hade)
Grädda i nedre delen av ugnen i ca 20-25 min på 175 grader. För att se om de är färdiga kan man skaka lite lätt på formen. De ska då inte reagera som en aladåb. Låt bakelserna svalna helt innan de tas ur formen. Sedan är det dags att dekorera. Vill man kan man använda färdig glasyr förstås. Jag lät Vilho, som älskar köksexperiment, prova sig fram med blodapelsinjuice och florsocker tills han hade en lagom fast, snyggt ljusrosa glasyr. Därefter klickade vi en extra klott sylt på bakelserna, mest för syns skull (den andra sjunker nämligen in en hel del) och sedan fick barnen ringla på glasyren. Riktigt, riktigt gott!
Inför en artikel om medeltida arvsrätt som jag för tillfället arbetar med öppnade jag Lars Magnussons Sveriges ekonomiska historia. Den visade sig inte innehålla någonting särskilt användbart just den här gången, men boken är generöst fotnotad, trevligt diskuterande och rimligt lättläst. Särskilt gillar jag diskussionen om det självklara i att genussystem är viktiga för ekonomihistorien. På det stora hela verkar den alltså bra!
Och jag ska erkänna att jag inte läst bokens alla 478 sidor, det har jag inte, men jag har läst tillräckligt många för att ställa mig frågan vad i hela friden som hände med Finland. Den enda karta över forna Sverige där Finland finns med är tagen ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från 1555, och den kan i övrigt endast med viss inlevelse beskrivas som geografiskt korrekt. I listan över rikets större städer under Vasatiden ( s. 106) återfinns Stockholm, Norrköping, Gävle, Nyköping, Uppsala, Kalmar, Arboga, Västerås, Nya Lödöse, Söderköping, Vadstena, Örebro, Jönköping, Linköping, Södertälje och Västervik i fallande storleksordning, trots att Åbo var Sveriges näst största stad och även Viborg torde ha platsat på den där listan. Faktum är att i hela avsnittet om städer under den tidsepoken nämns ingen av de svenska städerna i vad som nu är Finland. I diskussionen om medeltida godskomplex nämns förvisso Bo Jonsson Grip men hans ägor sägs ha legat i ”östra Mellansverige och i Småland”, trots att karln ägde större delarna av Finland (eller syftar ”östra Mellansverige” på Finland…?).
Det är problematiskt att skriva historia baserat på nationella gränser eftersom dessa har varierat så mycket över tid. På ett sätt måste det vara upp till varje historiker att avgöra vad som är en rimlig avgränsning för ett givet ämne, men det bör också göras fullkomligt klart vilket val som gjorts och varför eftersom det obönhörligen kommer att påverka resultaten. I den här boken hade väl det tre rejäla sidor långa avsnittet med rubriken ”Sverige” utgjort den naturliga plattformen för en sådan diskussion, men här sägs inte ett pip om hur man förhåller sig till Finland. På flera andra ställen har man valt synnerligen tvivelaktiga mellanvägar i stil med att göra en befolkningsstapel för Sverige och en för Finland eller rent av använda sig av historiskt sett märkliga begrepp som ”dåvarande Sverige och Finland” (s. 78-79) där ordet ”dåvarande” hänvisar till en tid då det var ett och samma land. Samtidigt nämns knappt Finland i diskussionerna, och varken Åbo eller Finland finns i sökregistret (men däremot Fagersta och Frankrike) och handeln med Ryssland (Novgorod) har jag ännu inte hittat i själva boken så den har åtminstone inte fått någon framträdande ställning.
Finland var en integrerad och betydelsefull del av det svenska riket i nästan fem hundra år. Det är drygt hälften av den tidsperiod som boken behandlar (om vi är generösa och godkänner att man börjat redan år 1000 trots att de första århundradena avklaras på några sidor). Att skära bort Finland från Sverige är en nutida nationalistisk tendens som gynnar nationalromantisk separatism och skjuter ner goda historievetenskapliga intentioner. Sveriges ekonomiska historia utan Finland hade sett helt annorlunda ut och är berättigad snarast om man vill skriva en parallellhistoria till den faktiska – en science fiction om alternativa världar. Vill man på något vis försöka historiskt härleda det Sverige som finns i dag klarar man sig inte utan att låta Finland spela den naturliga roll det hade. Men oavsett om man håller med om detta eller inte, är det minsta man kan göra att föra en diskussion om varför, att ta ställning till sina egna val – för att inte ta med Finland är ett val fullkomligt frikopplat från historiska realiteter.
Den evigt kloka Ugglan skriver om rasism i ett inlägg som alla borde läsa. Hon skriver bland annat att det någonstans har blivit liksom okej att driva med antirasismen, att det är vanligt med skämt om vad man säkert inte får säga för att man skulle framstå som rasist, och så skriver hon om den rasistiska ordningen. Men ni får läsa det själva, hennes ord är betydligt bättre än mina!
Vad jag tänkte skriva om här är istället mina tankar efter att jag läst hennes inlägg, för då funderade jag på hur man ska kunna få diskutera problemet med invandringen utan att kallas rasist. För det finns ju problem med invandringen, och det ska man inte försöka dölja för då stöder man rasismen. Tänkte jag. Men vet ni vad? Jag är ju också invandrare, fast att de flesta inte tänker på det eftersom jag kommer från en kultur och ett land så nära. Dessutom har jag under flera års tid fått statligt stöd, eftersom jag blev gravid och sedan var hemma med barnen. I princip är jag alltså just en av alla de där invandrarna som folk säger kommer till det här landet och suger ut de statliga resurserna. Och visst finns det alkisar på stan som har sagt till mig att åka hem igen, men den där diskussionen om problemen med invandringen – den politiska, intellektuella, numer rumsrena diskussionen – den handlar inte om mig. Den handlar om sådana som ser annorlunda ut.
Och helt plötsligt slår det mig att när man säger att det finns problem med invandringen och att man måste få diskutera sådana problem så menar man egentligen inte att det finns problem med invandring utan att det finns problem med vissa sorters invandrare för att de ser annorlunda ut och då är vi tillbaka i själva rasismens kärna – att sålla ut vissa människor för att de ser annorlunda ut (fast att man numer väljer att säga att de är från en annan kultur). Så ger man sig själv rätten att klumpa ihop en otroligt stor och diversifierad grupp människor – en grupp där jag själv egentligen ingår – och säga att det finns problem med att de kommit hit. Problemet blir att de kommer hit och tar jobb medan landets befolkning går arbetslös – inte att det finns en skriande brist på hjärtspecialister på sjukhusen samtidigt som flera välutbildade specialistläkare städar metron. Problemet blir att de kommer hit och tär på resurserna – inte att vår trångsynthet hindrar oss från att se att de är resurser. Problemet blir att de kommer hit och inte kan läsa och skriva – inte att stora delar av världens befolkning fortfarande inte har rätt till skolgång. Problemet blir att de kommer hit och har en massa psykiska problem och trauman – inte att det finns människor som måste fly från sina hemländer, barn som sett hela sin familj mördas, föräldrar som inte har andra utvägar än att lämna allt de känner till för att rädda det enda barnet de har kvar, unga pojkar och flickor som tvingats till handlingar värre än någon av oss kan föreställa sig men som överlevt.
Nej. Det riktiga problemet är att man vill diskutera problemen med invandringen hellre än problemen med rasismen, för rasismen lever och frodas så nära oss själva och den där invandringen kan man föra statistik över, beräkna, begränsa, kontrollera. Det finns inte problem med invandringen. Det finns problem med alltför grova generaliseringar, med utanförskap, med utslagning, med missförstånd och oförstånd, med uppfattningen att det är för många flyktingar när man i Finland tar emot 750 kvotflyktingar och ger knappt 1300 av världens 16 miljoner flyktingar asyl. Och det finns ett jävligt stort problem med den haltande medmänskligheten.
Det är svårt att vara mamma och historiker när barnen kommer hem från dagis och förskola och glatt meddelar att det i dag är Finlands födelsedag. Särskilt då de kräver att få veta vad det egentligen betyder, det där med att det är Finlands födelsedag. Så hur förklarar man nationer, gränser och liknande för små barn egentligen? Hur ska man introducera det egna landets historia på ett sätt som gör att nästa generation klarar av att bryta med den farliga nationalromantiska mytbildningen som fortfarande i dag präglar det finska historiemedvetandet?
Personligen tror jag att det största misstaget man kan göra är att underskatta barns förmåga att förstå oerhört komplexa verkligheter. Barn förstår riktigt bra när man helt enkelt säger att världen inte alltid har sett likadan ut, och man behöver inte ens gå långt tillbaka i tiden för att kunna erbjuda tankeexperiment kring hur människor klarade sig utan alla de bekvämligheter som vi har nu. Det räcker med att berätta att när mamma var liten satt telefonerna fast i väggen för att barnen ska känna historiens vingslag och tacksamheten över att utvecklingen gått framåt.
Så när jag berättar för barnen om Finlands födelsedag gör jag det förvisso i ganska enkla termer, men med stora och vetenskapligt korrekta koncept. Jag berättar att Finland och Sverige var samma land i många hundra år och att Sveriges kung var kungen även i Finland. Jag berättar om att det var krig mellan Ryssland och Sverige och att Sverige, då det förlorade kriget, fick ge upp Finland. Att Finland blev ett storfurstendöme under Ryssland och att det därefter blev ett eget land och att det är det som man kallar Finlands födelsedag. På frågan om Finland fanns innan dess svarar jag att det har funnits länge, som en del av något annat, men att det är jättesvårt att säga när det fanns för första gången. Egentligen är ett land främst ett stort område som lyder under samma lagar och betalar skatt enligt samma sorts system, medan människorna i det landet kan komma från många olika ställen. Som jag, som kommer från Sverige.
Så pratar vi om att Finland är deras land och att Sverige är mitt land, men att Sverige – genom mig – är deras land lite också. Det brukar barnen tycka om att höra om, för då känner de att de hör hemma någonstans men att världen ändå ligger öppen för dem och det tror jag att framtidens barn behöver bära med sig. Men att tala om Finlands historia med barnen handlar lika mycket om vad man säger som om vad man inte säger. Exempelvis säger jag aldrig att Finland blev fritt från Sverige, helt enkelt för att det inte finns några vetenskapliga bevis för att Finland i början av 1800-talet såg sig som ett så egenartat område att det var en egen nation och det fanns inte en uttryckt vilja om ”frihet”. Inte heller säger jag att Finland vann sin självständighet eftersom en utbredd kamp inte var orsaken till varför Finland slutade vara storfurstendöme. Men framförallt så säger jag aldrig att Finland är finländarnas land (eller för den delen att Sverige är svenskarnas land), utan att de som tillhör Finland, som är finska medborgare, kallas finländare. Skillnaden är hårfin, men nog så viktig. Ingen har förtur till landet. Ingen har mer rätt till landet än någon annan.
Jag tror att det är jätteviktigt att barn får lära sig sitt lands historia, men jag tror också att det finns en stor fara i den populistiska nationalromantiska historieskrivningen om finnarnas kamp för sitt land som alltför många tar till. Jag sällar mig gärna till gratulanterna på Finlands födelsedag. Finland är ett härligt land, kallt som fasen förvisso, men med en definitiv tjusning. Det gäller bara att acceptera och tro på att det som Finland är nu är bra nog och att det räcker så. Man behöver inte konstruera ett pompöst förflutet för att kunna se och uppskatta nuet. Det är så enkelt att barn förstår det.
I dag är det Svenska dagen här i Finland. Av någon oförklarlig anledning verkar många finskspråkiga kommersiella radiokanaler tro att det innebär att man ska jämföra svenska män med finska diton, för det var i fokus på inte mindre än tre kanaler i morse. Exempelvis talades det om hur svenska män luktar gott, spenderar timmar framför spegeln och har osedvanligt snygga kläder. Nu är ju jag svensk, så möjligen är jag så indoktrinerad att jag helt enkelt inte ser det negativa i en sådan man, men på alla radiokanaler gjordes det mycket klart att man föredrog en äkta svettluktande finne med ölmage och flint framför en svensk fjolla.
Kanske var det bara ett sätt att säga att rönnbären är sura, men det finns två synnerligen stora problem med hela det här resonemanget, oavsett vilken sorts man som man i slutändan skulle föredra. Det första problemet är att Svenska dagen i finska kommersiella medier så starkt förknippas med Sverige istället för med det otroligt viktiga svenska kulturarvet som Finland har gjort till sitt eget och som tveklöst är värt att uppmärksamma. Det gäller saker som rättssystem, kulturell tillhörighet, politiska system, normer och värderingar. Jag känner inte alla finlandssvenskar så det är fullt möjligt att de jag känner utgör någon sorts specialfall vad gäller nationell känsla, men alla de finlandssvenskar jag träffat ser sig själva som finländare – inte som svenskar. Svenska dagen är till för att belysa det svenska i Finland, inte för att promota det västra grannlandet.
Det andra problemet är att svenska män utmålas som feminina töntar. Inte så att det inte skulle vara en stereotyp som jag känner igen och som jag kan tycka är kul. Jag har bott tillräckligt länge i båda länderna för att ha noterat en generell skillnad i framställandet av manlighet, om vi säger så. Det som frustrerar mig är att mannen som norm för vad som är bra blir så oerhört tydlig när man hör radiopratare sitta och fnissa åt hur de minsann aldrig skulle vilja ha en man som är feminin. Att vara manlig är bra. Att vara kvinnlig är dålig. Förutom att det är oförskämt mot kvinnor att fortsätta underhålla mannen-som-norm-modellen är det oerhört begränsande för män att de inte ska få göra vad fan de vill.
Själv föredrar jag en man som luktar gott och som duschar varje dag istället för att skrapa bort skiten i bastun om lördagskvällarna. En man som vet hur dammsugaren, tvättmaskinen och diskmaskinen fungerar och som inte är rädd för att använda dem. En man som tycker att hans yttre är viktigt för att jag ska ha något trevligt att vila ögonen på och framförallt en man som är påläst nog att förstå vad Svenska dagen på riktigt står för.
I morgon är det kommunalval här i Finland. Det är ett val som även utlänningar som jag får rösta i. Min röst kommer utan minsta tvekan att gå till Malin Hauk. Vad hon står för kan man läsa på hennes sida, men jag tänkte så här i skamlöst propagandasyfte berätta varför jag kommer att rösta på henne.
* Malin talar en hel fantastiskt mängd språk, byter med lätthet mellan finska, svenska, engelska och tyska och har smarta saker att säga på alla språken.
* Det är viktigt att inte skjuta problem under mattan och när hon skriver att ”nästa år måste prioriteringar göras, smärtsamma prioriteringar där många kommer att bli besvikna, men att lova fler tjänster, höjda understöd, bibehållen service i alla former och förbättrade villkor anser jag är populism och röstfiske” kan jag inget annat att hålla med henne. Dessutom anser jag att hon sätter fingret på något viktigt när hon menar att det ”[r]edan idag betalas årligen i räntor på gamla lån vad saneringen av flera mögeldrabbade skolor eller dagis skulle kosta.” Så kan det inte få fortsätta.
* Jag har sett tillräckligt mycket av hur hon fungerar tillsammans med sina egna barn och andras för att veta att det inte är en klyscha när hon talar om vikten av nästa generation. Malin förstår att barn och ungdomars trygghet är vad som kommer att göra världen bättre, och jag är övertygad om att hon skulle kunna bidra till det om hon blir invald.
* När Malin skriver om jämställdhet har hon inte den, i mitt tycke, föråldrade synen att det måste till fler kvinnor överallt utan hon ser att jämställdhet kommer av när ”[k]vinnor och män” har ”samma möjligheter att forma samhället och sina egna liv”.
* Dessutom uppskattar jag hennes nytänkande kring trafiklösningar och byggande. Sunt!
Så om ni i Vanda inte bestämt er för vad ni ska rösta på: 476 Malin Hauk kommer inte att göra er besviken!
PS: Alla de sakerna hon står för att just sånt jag tycker är viktigt; barn, jämställdhet, miljö. Men som invandrare i detta Sovjetbyråkratiska, blankettfascistland hade hon mig redan på ”elektroniska ansökningar skall bli kutym”.
Slut på politiskt meddelande.
Dick Harrison skrev igår om varför han tycker att det finns ett behov av historia. Det är som alltid väldigt läsvärt. Bland kommentarerna där och från diskussioner på annat håll blir det tydligt att många tycker att historia ska man läsa om man tycker att det är kul. Alla de som tycker att historia är urtråkigt borde slippa. Jag läser historia för att jag tycker att det är kul. Om vi säger som så; man blir inte historiker för pengarnas skull. Men jag läser också historia för att jag är övertygad om att det är viktigt, just av de orsaker Harrison listar. Historia, oavsett om det är de närmaste decennierna eller sedan senaste istiden, lär oss vilka vi är och lika mycket om vilka vi kan bli. Historia ger oss en plats i världen, ett sammanhang.
Sedan ska man också vara medveten om att de senaste kanske hundra åren har skapat den oberoende historievetenskap vi har idag, den historievetenskap som har källkritik som fundament och som inte drivs av politiska mål. Den historia som skrevs under medeltiden var uteslutande beställningsverk med syfte att förhärliga och berättiga regenters eller kyrkans anspråk. Det nordiska 1500-talet såg absoluta kungamakter och en ökad produktion av historiker över släkter – komponerat med politiska syften och bränt i den stund de inte passar in. Sveriges 1600-tal och stormaktstiden har några fullkomligt underbara verk för att berättiga och förklara hur Sverige kunde annektera andra områden. Olof Rudbeck d.ä. argumenterade till och med för att det sjunkna Atlantis legat någonstans i Sverige, förmodligen i Uppland. Fortfarande i början av 1900-talet finns tendensen att förhärliga det egna förflutna i Sverige. Grimbergs megaklassiker ”Svenska folkets underbara öden” inte bara fastslår att ”det svenska folket” existerar som ett skilt folkslag utan också att det har gemensamma underbara öden. Här har vi Karl XII som hjältekung, fantastiska slag och beskrivningar så detaljerade att en historiker av idag automatiskt rynkar på näsan och konstaterar att det finns vissa källkritiska problem.
Sedan finns det också sådana som tycker att lite historia är ok och att man då skulle kunna börja vid en avgörande tidpunkt sisådär två hundra år tillbaka i tiden. Det synsättet finns exempelvis i Frankrike där den franska revolutionen 1789 är startskottet för den riktiga historien. Synsättet finns även här i Finland, där gymnasiets obligatoriska historiekurs i finsk historia endast rör tiden efter 1809, då Sverige förlorade Finland. Det finns få faktorer som lika effektivt skapar en snedvriden historiesyn som tanken att ett enda år av alla tusentals har varit så avgörande att tiden dessförinnan blir betydelselös. I fallet med Finland blir resultatet av att kapa historien år 1809 att staten Finland framträder som en predestinerad produkt av det finska folkets månghundraåriga kamp för sin frihet, vilket inte har någon som helst förankring i verkligheten. Jag förstår förvisso behovet av att framställa Finland som ett separat land med en egen historia men att börja 1809 bäddar för missförstånd kring hur utvecklingen faktiskt sett ut, berövar Finland sin verkliga historia och medför att händelser även efter 1809 förlorar sin historiska kontext. Exempelvis ska kampen mellan svenomaner och fenomaner inte ses som ett resultat av någon sorts frihetssträvan efter århundraden av förtryck utan som en effekt av en tidsenlig nationalism som inte fanns på exempelvis 1700-talet.
Alla kan inte tycka att historia är kul, men alla som på något vis är intresserade av att driva samhället framåt måste förstå varifrån vi kommit. Den historia som skrivs vid nordiska universitet idag skrivs utan rädsla för att centralmakten ska misstycka och skicka släkt och vänner på en gratis tripp till Sibirien, utan tryck att försköna Reinfeldt eller Silvia och utan intention att vara en evig sanning. Folk som anser historia oviktigt borde läsa mer historia för att förstå den oberoende historievetenskapens betydelse för ett demokratiskt samhälle.
En av de största nyheterna i dagens Hufvudstadsbladet (Finlands största svenskspråkiga morgontidning) är att det är allt fler som fördömer aga. Numer är det nämligen bara 17 % som tycker att det är helt ok att aga sitt barn.
17 %.
En gång till: 17 % tycker att det är ok att aga sitt barn. Att lugga sitt barn. Kanske nypa, kanske vrida om armen, kanske slå lite bara det inte blir märken. 17 % tycker att de åren som gått sedan de själva var barn har givit dem rätten att utnyttja sin större fysiska styrka och maktposition för att ge sig på någon som inte kan försvara sig, någon som borde kunna söka skydd hos just dem.
Oroväckande är också att dessa 17 % som tycker att det är ok inte inkluderar dem som egentligen inte tycker att man får aga sitt barn men som gör det ändå när tålamodet tar slut.
Om vi för en stund bortser från att det är olagligt att aga sitt barn – ett faktum som inte ens nämns i artikeln – kan vi återvända till det fundamentala. Det där med att våld föder våld och att barn aldrig gör som man säger utan som man gör. Man kan inte förklara för ett barn att det är fel att göra någon annan illa genom att göra illa barnet för vad man egentligen säger är att det är fel att göra någon annan illa om någon ser. Man kan inte villkorslöst älska sitt barn samtidigt som man gör det illa.
På en av de finländska kvällstidningarnas löpsedlar möts man idag av den oroväckande rubriken ”Räcker korven till i sommar?”. Jag tänker mig två möjliga anledningar till den rubriken. Antingen tycker man att det har nyhetsvärde att man gjort en inventering av korvsituationen inför sommarens grillfester eller så tycker man att den hypotetiska uppkomsten av en potentiell korvbrist faktiskt är en av de mest relevanta sakerna som inträffat det senaste dygnet. Oavsett vilket går det utför för världen.
Och så vill jag passa på att slå ett slag för rojalisterna. Hade det funnits en kungafamilj att skvallra om hade det här aldrig behövt se dagens ljus.
