Tag Archive | JAG VILL HA CHOKLAD!

Varför behövs män egentligen?

Det finns så vansinnigt många dåliga skämt som svar på den frågan, men jag ska för en gångs skull försöka undvika dem. För på Twitter för några dagar sedan utbröt ett imponerande stort feministbråk kring just den frågan. Varför behövs män?

Och för min del så är svaret på den fråga helt självklart: för att de utgör hälften av befolkningen.

På ett djupare plan så rörde frågan huruvida män alls behövs specifikt deras inblandning i den feministiska rörelsen. Och jag tycker inte om att döma folk och alla ska få tycka vad de vill och respekt för andras åsikter och blablabla. Men för i helvete vilken jävla dum tanke. Män har funnits med i den feministiska rörelsen sedan den startade. Den feministiska rörelsen har drivits av och överlevt genom årtiondena för att den har varit grundad på allas lika värde – på tanken om att kvinnor och män är lika mycket värda. När några nu menar att männen inte behövs undrar jag således vad det är man menar att den feministiska rörelsen ska kämpa för. För feminism utan män kan aldrig bli jämställdhet. Det kan bara bli kvinnofrågor. Och i jämställdhetens namn finns det en hel del viktiga frågor där männens röster är viktiga, som till exempel rätten att vara förälder.

Dessutom menar jag att det enda som skapar gruppen ”kvinnor” är motsatsen; män. Det enda som kännetecknar alla kvinnor är att de inte är män. Mer än så finns det inte som binder oss samman. Det är lång tid sedan tanken om det universella systerskapet övergavs (för de flesta, i alla fall) för att upplevelsen av att vara kvinna inte ska bli begränsad till den vita medelklassen. Mitt liv som kvinna liknar inte automatiskt alla andra kvinnors liv. Så när vissa svenska feminister talar om hur svenska kvinnor utsätts för förtryck skulle jag lite vänligt vilja föreslå att de åker till Marocko och pratar med de våldtagna kvinnorna som uteslutits ur sina familjer på grund av skam. Bara för att få lite perspektiv liksom. De våldtagna trettonåringarna som sitter med sitt lilla barn på knät och varken har ett hem, en familj eller en chans till utbildning vill säkert gärna höra om hur förtryckta svenska kvinnor är. Eller inte. Men lika lite som jag tycker att det är ok att trycka ner kvinnor i Sverige som upplever problem med argumentet att de minsann är mycket mer privilegierade än andra kvinnor, lika fel tycker jag att det är att trycka ner män med samma argument. Därför måste man se till situationsspecifika problem. Inte till biologiskt kön.

Genom att vilja stänga män ute från den feministiska rörelsen, enkom på grund av att de är män, återupplivar man tanken på systerskapet – på att det finns mer än biologiskt (medfött eller inte) kön som utmärker gruppen kvinnor. Man underkänner mäns upplevelser av orättvisor, strukturer, patriarkala rester av prestationsångest och förväntade våldsdåd. Då ska man heller inte bli förvånad över att män tycker att feminism känns jävligt irrelevant, eller rentav upplever den feministiska rörelsen som provokativ, eftersom man belägger alla män med en teoretisk immunitet mot orättvisor – en immunitet som män de facto inte har. Dessutom är det ett sätt att dela in befolkningen i män versus kvinnor och därmed återvända till forna tiders totala ignorans beträffande alla dem som inte känner sig bekväma i någondera kategorin. Och dit vill åtminstone inte jag tillbaka.

Därför behövs män.

(Och för att de når till den där hyllan där man gömde chokladen men som man inte når till utan stol.)

Det kommer en baby!

Ja, inte till oss herregud nej. Men till Tant Annika. I går överraskade vi henne med en babyshower, med tårta, cupcakes och annat gott – och inte minst med alldeles osedvanligt trevligt sällskap hela vägen in på småtimmarna. Vi talade om barn (surprise!) och förlossningar (no way!) och om choklad. Dessa tre saker är som alla vet nära relaterade till varandra. Och så talade vi om orättvisor. Om hur en del får sju ungar som alla måste omhändertas av socialen för att föräldrarna egentligen inte vill ha barn, medan andra kämpar i många år utan att få ett enda barn. Om hur det är brist på fosterfamiljer i Finland men att den som ringer och vill anmäla sig som fosterfamilj alltför ofta möts av skepsis och ifrågasättande. Om hur många familjer skulle vilja adoptera ett barn men att köerna och den fasansfullt tunga processen gör att familjer som skulle kunna ha erbjudit ett litet ensamt barn en trygg punkt i världen istället ger upp.

Men för Tant Annika finns det liksom ingen återvändo. Om vi säger så. Med tanke på hur ljuvliga de två äldre ungarna är kan vi med tillförsikt förvänta oss ytterligare en fantastisk liten en. Och jag säger inte att jag har förlåtit Tant Annika för att hon nu ska ha en trea fast vi mycket tydligt kommit överens om att två var det optimala antalet, men lite spännande är det allt. En baby.

20130619-110243.jpg
Någon som inte var jag hade bakat jättegoda cupcakes.

20130619-114303.jpg

Någon som var jag hade bakat chokladtårta med chokladfyllning.

20130619-110253.jpg

20130619-110301.jpg

Partypinglor.

20130619-110318.jpg

En baby som redan var född.

20130619-110341.jpg

Tant Annika. Fina, fina Tant Annika.

 

Gravidmagen

Min underbara vackra och intelligenta vän tant Annika lekte räddaren i nöden i går och hämtade barnen på dagis medan jag förkovrade mig i medeltidshistoria på konferens inne i stan. Tant Annikas gravidmage är nu nästan lika stor som min. Därför känns det kanske inte helt rättvist att hon har beräknat datum någon gång nu på sommaren och min lilla baby snart fyller fem år.

Problemet med kvinnodagen

Det stora problemet med kvinnodagen är att så många verkar tro att det handlar om att ge någon kvinna som redan har det mesta en ask choklad och några blommor. Att det som kvinnodagen står för är en dag då kvinnor får gå på pedikyr för halva priset och utan att maken klagar. Att kvinnodagens kärna är att man ska peppa alla vackra och underbara kvinnor genom att säga att de är vackra och underbara. Som om det är vad världens kvinnor saknar. Som att det viktigaste för världens alla kvinnor är choklad, blommor, pedikyr och peppande komplimanger om hur underbart kvinnokollektivet är.

Och inte så att jag inte vill ha choklad, blommor, pedikyr och komplimanger. Jag är nämligen en av de förhållandevis få kvinnor som är lyckliga nog att ha nått till det stadium där choklad, blommor, pedikyr och komplimanger är trevliga och uppskattade accessoarer till en på det hela taget ganska okej vardag.

Men hur tror ni fjortonåriga Yasmina, som har blivit våldtagen och sedan utkastad ur familjen för skammen och nu står ensam i ett gatuhörn med sin lilla baby på armen, skulle känna sig om hon kvinnodagen till ära fick en bukett blommor?

Vad tror ni tjugofemåriga Hana, som inte gått en dag i skola men som ändå inte kan släppa den där drömmen om att en dag lära sig läsa, skulle säga när hon på kvinnodagen får en ask choklad?

Hur tror ni 48-åriga Mongina, som efter att ha begravt sitt femte barn nu åter väntar tillökning trots att pengarna inte räcker till för mat och kläder till dem som överlevt, skulle se på det fantastiska i femtio procent off på pedikyr?

Hur skulle artonåriga Nadja, som fick ansiktet sönderfrätt av syra när hon vägrade gifta sig med den femtioåring hennes familj bestämt, hjälpas av peppande kommentarer om att alla kvinnor minsann är vackra?

För det kvinnor drömmer om, som kvinnor förtjänar men inte får, är läskunnighet, skolgång, arbete för rättvis lön, valfrihet, självständighet, en röst. Värdighet och utbildning. Rättigheter. Den kvinna som i dag beklagar sig över att inte ha fått choklad ska skatta sig lycklig för den internationella kvinnodagen finns inte för kvinnor som henne. Internationella kvinnodagen är inte för kvinnor som har lyxen att oja sig över småsaker. Den är för de 65 miljoner flickor som nekas grundläggande utbildning. För alla de kvinnor som våldtas, som får stryk av sin man, som inte tillåts röra sig fritt. För alla de kvinnor  som inte har en röst.

Alla kvinnor drömmer inte om choklad, blommor och pedikyr.

Ännu en kvinna som inte förstår att vara tacksam

För ett år sedan, innan jag började blogga, trodde jag på fullaste allvar att de där kvinnorna som fortfarande idag står och skriker om kvinnoförtryck och om att det som kvinnor gör per definition ses som mindre värt än det som män gör bara hade trosorna i kläm. Ingen kan ju på riktigt påstå att kvinnors insats för samhället är mindre än mäns insats, right? Inte idag. Inte år tjugohundranånting. Så när jag för första gången skrev det självklara, att kvinnors insats är lika viktig som mäns, gjorde jag det mest för att ha det sagt, för att visa att jag inte var en av de där arga kvarlevorna av en kvinnokamp som redan är vunnen. De första män som opponerade sig mot vad jag skrev om att kvinnor och män är lika viktiga tog jag för troll och brydde mig inte så mycket om. Men vet ni vad? De blir fler och fler och de är inte troll. De är alldeles riktiga svenska (och en del finländska) män som på riktigt argumenterar för att kvinnor som grupp bör stå i tacksamhetsskuld gentemot män som grupp. För att män är lite bättre. För att det som män gör är lite viktigare.

Till exempel är det många av dessa män som lyfter fram att män jobbar mer än kvinnor. Därför förtjänar män sin högre lön och sitt större mått av fritid. Och jo då. Statistik bekräftar att män i allmänhet jobbar fler timmar förvärvsarbete än kvinnor, men statistik bekräftar också att kvinnor gör en överväldigande del av det obetalda hushållsarbetet. Kvinnorna är hemma med barnen, både när barnen är små och när de sedan i skolåldern blir sjuka. Kvinnor jobbar också sedan de kommit ut i arbetslivet ofta kortare dagar för att kunna sköta barnen. Att män som har familj kan jobba fler timmar förvärvsarbete än kvinnor är alltså en direkt effekt av att kvinnor sköter hushållet och barnen, samtidigt som det omvända kan sägas vara sant – kvinnor sköter hushåll och barn som en effekt av att männen arbetar mer. Dessutom är det många kvinnor som är missnöjda med den uppdelningen.

Men då kommer de män som hävdar att kvinnor gör hushållsarbete för att kvinnor gillar prydliga hem. Även i singelhushåll gör kvinnorna fler timmar än männen så det är den naturliga ordningen och kvinnor ska vara glada över att män jobbar så mycket att kvinnorna kan få vara hemma och pyssla. Och visst finns det undersökningar som bekräftar att ett välskött hem är viktigare för kvinnan än för mannen och visst, singelkvinnor lägger ner fler timmar på hushållet än vad singelmännen gör, men den stora frågan här måste vara varför det är så. För det är långtifrån alltid som det är kvinnan som är petigast med städningen, så det är inte en biologiskt betingad städmani. Istället finns svar på varför-frågan i sådant som att betydligt fler små flickor än små pojkar får höra att de ska plocka upp efter sig, hålla rent och leka hushåll. Att det påverkar hur man ser på städning även i vuxen ålder är påvisat upprepade gånger. Det finns en förväntning på kvinnor att städa redan då de är små som upprätthålls och befästs bland annat av alla de män som menar att kvinnor tycker att det är kul och att män gör dessa kvinnor en stor tjänst genom att arbeta övertid.

Men det kanske viktigaste här är att alltför många kvinnor de facto är ledsna och överarbetade. Alltför många kvinnor gör lika många timmar i förvärvsarbete som sin man och gör därefter nästan allt hushållsarbete. Det här är ingen myt. Det är ett oerhört reellt problem som kvinnor bekymrar sig över och som forskning har funnit är direkt relaterat till kvinnors betydligt högre antal sjukskrivningar. Att sköta ett hushåll vid sidan av förvärvsarbete är inte en ynnest förunnad kvinnor som är för otacksamma för att förstå hur bra de har det utan ett ok som är för tungt för att bära. Ibland tänker jag att om dessa män bara förstod hur många kvinnor som kommer bland annat till den här bloggen genom att söka på olika desperata söktermer om hur man ska fördela städningen, vad man ska göra när pojkvännen vägrar städa, hur länge man ska orka – då skulle de kanske förstå att den ojämna fördelningen av hushållssysslor tär på kvinnors ork och att konstanta bråk tär på förhållandet. Jag menar inte att man måste dela 50-50, men jag vidhåller att den sociala acceptansen av en man som lutar sig tillbaka och säger att om kvinnan vill ha det renare så får hon väl städa mera måste få ett slut. Kompromissen kring städningen måste komma från båda håll. Hon gör avkall på vissa saker. Han får tummen ur. Bara det att frågan är viktig för henne borde göra frågan viktig för honom.

Och så finns det alla de där som menar att mäns insatser i arbetslivet är viktigare eftersom män gör tyngre och farligare arbete. Sånt där som kvinnor inte klarar. Den som menar att män gör tyngre och farligare arbete borde praktisera inom det kvinnligt dominerade yrket sjukvårdare ett år. Det är oerhört fysiskt krävande och dessutom betydligt sämre betalt än de flesta mansdominerade yrkena. Faktum är att det är fler kvinnor än män som råkar ut för arbetsskador, förslitningsskador, hot och trakasserier. Fler män som dör i olyckor på arbetsplatser? Ska vi säga att det går jämnt ut om vi räknar med hur många kvinnor som mördas av en närstående man? Även om vi nästan har kommit till en punkt då män och kvinnor får lika lön för lika arbete tjänar män som grupp betydligt mer än kvinnor som grupp och dessutom räknas det som män gör som viktigare än det som kvinnor gör. Jag vet en hel del män som jag skulle vilja höra upprepa att kvinnors arbetsinsats inte är viktig när de fyllt 95 år och inte längre kan sköta sig själva.

Jag vet inte hur många män det är, här i vårt jämställda Norden, som driver den här linjen. Jag vet att en del läser den här bloggen och att de ibland kommenterar. De var anledningen till att jag, liksom många andra kvinnliga bloggare, tog bort funktionen där man kan trycka tumme upp eller tumme ner för kommentarer sedan alla kommentarer av kvinnor (oavsett vad de skrev) konstant fick tummar ner. Jag vet också att länkar till den här bloggen från andra bloggar ibland följs av åsikter om vilken rabiat feminist jag är (för kvinnor ska fan inte tro att de själva får bestämma när de är feminister eller inte så det är helt oviktigt att jag påpekar att jag inte är feminist), att jag bortser från kvinnors eget ansvar och att jag inte kan diskutera. Nästan uteslutande får jag höra att min forskning är politiskt driven och ovetenskaplig – inte för att någon har kommit med argument tagen ur min forskning utan för att jag är kvinna. Då, för ett år sedan, trodde inte jag att den där nedvärderande synen på kvinnor faktiskt fortfarande fanns.

Jag är den första att erkänna hur fel jag hade.

En hyllning till mina handledare

Jag har två handledare som stöd när jag skriver min doktorsavhandling. Och inte ”som stöd” så till vida att de samlar poäng på mig som doktorand utan att egentligen göra något, som jag har hört att somliga har det, utan stöd så till vida att jag inte skulle vilja byta ut dem för något i världen (utom ibland då jag hellre vill ha en kattunge och ett kilo choklad).

Som idag till exempel, då inte ens kattungar och choklad lockar. Den ena handledare läser min blogg, kommenterar och diskuterar consortis. På min blogg. Som hon frivilligt läser. Det är just sånna där små saker som får doktorander som mig att känna sig välkomna och som att de tillhör ett större sammanhang.

Den andre handledaren läste den där recensionen som jag plitade ihop för några dagar sedan. Han kommenterade att den var ”utmärkt” men att han tagit sig friheten att göra några små rättningar i texten, som han först printat, sedan rättat, sedan scannat och sedan skickat tillbaka till mig (mina handledare har inte riktigt jämförbar syn på det här med datateknik). I vanlig ordning innebär hans små rättningar att min text ser ut lite som om Picasso skulle ha fått tag på en rättningspenna och sedan fått ett epileptiskt anfall. Eftersom texten (i något skede) ska publiceras kan jag inte delge er den här, men vi kan väl säga som så, att det totalt är fyra meningar som han inte har ändrat något i. Någon kanske tycker sånt är irriterande, men vet ni vad? Han har läst och begrundat vartenda litet ord i den texten och det är något jag är fantastiskt tacksam för!

Visst är jag bitter och arg på universitetet som inte tar bättre hand om sina doktorander, och det var ett ordentligt sting i hjärtat när jag igår tog emot en ny bok som ska recenseras som hade blivit skickad till mig på institutionen på universitetet – där jag som bekant inte får plats – varpå man hade strukit över adressen och skickat den hem hit istället. Men de här båda handledarna, var och en på sitt sätt, gör en fantastisk insats för mitt välbefinnande och min skrivarlusta!

För efter den här kursen kommer de förstås inte någonsin att kunna lära sig något annat

För tillfället sitter jag och förbereder de föreläsningar jag ska hålla för de nyantagna historiestudenterna vid universitetet nästa vecka. Och jag ser fram emot det alldeles oförskämt mycket! Det här är ju drömmen; att få kombinera forskning och undervisning. Nu ska jag bara få färdigt en roman och klämma ur mig några populärvetenskapliga böcker så är jag färdig med hela min karriär (och ni som vill publicera dem kan ju höra av er redan nu).

Men herregud vad det är nervöst att undervisa på universitetet. Undervisat har jag ju gjort förr, i många år faktiskt, men på gymnasiet. Och då har jag alltid tänkt att om jag skulle råka förklara något på fel sätt är det inte hela världen för när studenterna kommer till universitetet får de höra det rätt. Det har varit min tröst, det där att det finns en plan B för studenternas bildning. Tåget har inte gått. Getterna har inte rymt. Alles är inte ännu verloren.

Så nu gäller det.

Hur ska jag veta vad det är för fel på den? Ser den ut som ett pergament, eller?

Jag är skitbra på att läsa fornsvenska. Jag kan tolka handskrifter från 1300-talet på latin. Jag har läst de medeltida lagarna och spenderar mina dagar med att tolka dem. Jag analyserar patriarkat, underordning, genusstrukturer och maktrelationer. Det är jag, i ärlighetens namn, ganska bra på.

Och så går den helvetes ytterdörren sönder.

Rätt som det är

är barnen stora. De sitter bubblande av förväntan i bilen och är redo.

Är du redo Vilho? frågar jag och får en sista hålla-handen innan han försvinner iväg för att leka med nya och gamla vänner. Förskolan. Det är stort.

Tilda ska för första gången gå till dagis helt utan Vilho.

Är du redo Tilda? frågar jag.
Hejdå! säger Tilda.

Då är det väl bara jag som ska bli redo.

20120814-110713.jpg

Det här med att få vård på svenska

Det här är en berättelse om hur det kan vara att söka vård på svenska i dagens Finland.

Jag antar att jag borde börja med några klargöranden. Det första är att berättelsen är behäftad med viss ironi. Här i Finland finns nämligen en mycket utbredd föreställning om att svenskspråkiga har det lättare och bättre än vanliga finländare. Att jag aldrig känner av det kan förstås bero på att jag är inflyttad svensk. Så kan det vara. Men det är ändå något jag alltid tänker på när jag försöker få hjälp någonstans. För det andra vill jag göra det klart att jag ringde kommunala sjukvården för att jag faktiskt vill söka hjälp inom den kommunala sjukvården för att jag inte tror på ett sjukvårdssystem där vårdkvalitén är avhängig patientens inkomst, inte som ett sjukt socialt experiment. För det tredje, och det här är väldigt viktigt, har jag aldrig någonsin tidigare hållit på min lagstadgade rätt att få vård på svenska. Delvis för att det de flesta gånger jag har sökt vård har varit akut och liksom inte läge att börja ”mäh, jag har faktiskt rätt att få vård på svenska så tills ni hittat mig en svenskspråkig läkare att stoppa blödningen så får det vara”, dels för att jag egentligen inte tycker att språket är viktigt om bara båda parter håller med om att det finns en poäng i att förstå varandra.

Själva anledningen till att jag nu beslutade mig för att söka vård är väl kanske inte av avgörande betydelse, men det rör alltså en hosta jag dragits med sedan november förra året och som jag nu så här lite drygt ett halvår senare skulle vilja att någon undersökte. Det är alltså inget akut, och därför bestämde jag mig för att försöka hitta en svenskspråkig läkare som jag sedan även i framtiden kan fortsätta att vända mig till. Av erfarenhet vet jag att det inte är en sån där grej man ordnar i en handvändning. Min närmaste hälsostation (vårdcentral) har jag inte vad man brukar kalla odelat positiva erfarenheter av. Senast jag ringde dit var när jag var gravid med Tilda och en dag började blöda. Jag bråkade inte om språk, allt jag ville var att någon skulle kontrollera att min baby var ok. Därför försökte jag boka en läkartid med hjälp av något av de fyra språk jag då talade, och bland vilka finska inte ingick, men fick bara veta att receptionisten minsann inte fick något lönetillägg för andra språk innan hon lade på luren. Så den här gången ringde jag till den andra hälsostation här i närheten, som efter Den Stora Reformen har samma växelnummer som den förra, och till vilken jag har rätt att vända mig för att få vård.

Det började inte helt lovande med att man skulle göra sifferval enligt anvisningar vilka bara fanns på finska för att ens få förmånen att börja köa.

(för enkelhetens skull är de finska delarna översatta till svenska)
Jag: Hej, ursäkta, men talar du svenska?
Hon: Hej.
Jag: Jo, alltså, talar du svenska?
Hon: Nej.
Jag (Väntar tyst utifall att hon ville ropa på en kollega som kunde svenska. As if.)
Hon (fortsättningsvis på finska): Ja, det är allt jag kan på svenska. Nej och jo. (nervöst skratt).
Jag (byter till finska): Ok. Jag skulle gärna vilja boka en tid till en läkare, men jag skulle väldigt gärna vilja träffa en svenskspråkig läkare.
Hon: Jomen alla läkare ska kunna tala svenska.
Jag: Alla sköterskor också.
Hon (tystnad)
Jag (skäms nästan lite)
Hon (med rätt liten röst): Men alla sköterskor kan inte svenska.
Jag: Inte alla läkare heller.
Hon: Åh.
Jag: Hm.
Hon (plötsligt hoppfull): Ett litet ögonblick bara!

Efter ett ögonblick som varade i ungefär fem minuter kom en röst som talade rätt ansträngd men ändå fullt godkänd svenska. Vem än denna röst tillhörde så var personen avgjort inte särdeles insatt i receptionistens jobb, vilket bekräftades av att minst två andra röster uppenbarligen hjälpte till att guida på andra sidan luren. Jag förklarade mitt ärende – att jag ville boka tid till en svenskspråkig läkare och undrade om det fanns någon hos dem. Då fick jag höra att man inte fick välja läkare. Jag svarade att det stod på hemsidan att man kunde ringa just det här numret om man inte hade någon husläkare och att jag, om det inte redan framgått, inte hade någon husläkare.

Rösten: Har du någon kronisk sjukdom?
Jag: Har jag vaddå?
Rösten: En kronisk sjukdom. Man kan bara få en husläkare om man har en kronisk sjukdom.
Jag (gissade att ”två barn” kanske inte rent medicinskt räknades som en kronisk sjukdom och körde på en annan som möjligen är sann men som jag ironiskt nog inte kan få bekräftad om jag inte får träffa en läkare): Astma.
Rösten (med ett sådant tonläge som visade att astma inte direkt stod högt upp på listan): Astma.
(ett framviskat samtal pågår mellan de tre personerna som samarbetar på andra sidan)
Rösten: Jo! Jo! Det går bra! Astma.
Jag: Fint! Så då kan jag få en husläkare?
Rösten: Jo! Jo!
Jag: Så finns det någon svenskspråkig hos er?
Rösten: Neej…
(nu viskas det för glatta livet)
Rösten (på ett sätt som påminner om någon som just insett att de vunnit 10 miljoner på lotto, tappat bort kupongen och sedan hittat den igen): Jo! Vi har en!

Efter att ha gett min adress visade det sig att jag tyvärr inte kunde få träffa den läkaren eftersom jag i strid med den nya reformen fortfarande tillhör den där andra hälsostationen som jag aldrig besökt. Men jag kunde få papper hemskickade så att jag kunde byta hälsostation. När jag fyllt i pappren (och just nu är en av de stora frågorna vilket språk jag får dessa papper på) och returnerat dem till min gamla hälsostation kunde jag få ringa tillbaka och försöka boka en tid. Jag vill inte vara negativ men jag gissar på att vi talar läkartid tidigast om några veckor.

Nu är ju det här på många vis en solskensberättelse.
– Den mycket trevliga finskspråkiga receptionisten var osedvanligt hjälpsam.
– Det vaskades fram någon som talade svenska.
– Jag fick hjälp av inte mindre än tre personer samtidigt.
– Det finns en svenskspråkig läkare i trakten.

Tyvärr kvarstår det uppenbara problemet att jag fortfarande inte fått boka tid till en läkare. Att systemet är tungrott och så överbelastat (tacka fan för det när det ringer svenskspråkiga som tar tre personers fulla uppmärksamhet i anspråk) att allt fokus tycks ligga på att skapa ett system som inte imploderar – i stället för ett system där människor i behov av vård kan få hjälp. Jag vet inte, men jag gissar på att systemet inte är särskilt funktionellt ens för dem som talar majoritetsspråket. Att då få vård på svenska tycks vara dömt att misslyckas. Alltså, jag har inte gett upp. Jag ska snällt vänta på mina blanketter, begära nya på svenska om det inte är vad jag fått, fylla i, returnera, återigen konstatera att det här med att skicka blanketter till varandra är finnarnas version av zen och sedan ringa igen. Försöka på nytt. Se till att få en tid.

Och hoppas på att läkaren är riktigt, riktigt bra.