Tag Archive | JAG VILL HA CHOKLAD!

Konsten att undvika rasistiska uttalanden for dummies

På FB cirkulerar ett tidningsurklipp där någon som hävdar sin rätt att säga negerboll jämför det med att säga fransyska om kött, finnar om utslag och så vidare. Allt i stilen men-så-får-man-väl-inte-säga-längre. Och jag blir så inihelvete trött på hur något som är så oerhört enkelt kan få bli så svårt. Säg inte negerboll. Varför? Känns det alltför svårt att greppa ordets historiska betydelse som nedvärderande så hör bara det här: Sluta för att det gör folk ledsna. Det är så enkelt.

Likväl händer det här, typ hela tiden:

Person med ljus hy: Mäh det heter ju negerboll och jag har alltid sagt negerboll och det är minsann helt oskyldigt och jag menar ju inget illa med det.
Person med mörk hy: Men kan du inte lika gärna säga chokladboll?
Ljus hy: Nämen härrigud vad orealistiskt och vilka krav du kommer och ställer. Det gör ju ingen skada alls om jag säger som jag alltid gjort.
Mörk hy: Men jag blir ledsen.
Ljus hy: HAHAHA det finns ju ingen som blir ledsen av sånt heller.
Mörk hy: Jo, jag.
Ljus hy: Nej.

Att folk inte ser hur bisarrt det är att propsa på att få säga något trots att det gör andra ledsna. Det är ungefär som när min son kallar sin sexåriga lillasyster baby (vilket, om man klarar av att greppa kulturhistoriska kontexter är ett tillmäle som inte går att mäta på samma skala) och jag säger åt honom att sluta. Det är fullkomligt irrelevant om han har rätt eller inte; han får inte säga saker som gör henne ledsen. Och den som bestämmer om hon blir ledsen är hon själv – inte han.

Jag sa också negerbollar när jag var liten. Jag fnissade också ohämmat första gången jag skulle förklara för en engelskspråkig vän vad det var. Men från första gången jag förstod att det sårade folk så slutade jag. Och vet ni vad? Man kan leva ett fulländat liv med chokladbollar också.

 

Varför behövs män egentligen?

Det finns så vansinnigt många dåliga skämt som svar på den frågan, men jag ska för en gångs skull försöka undvika dem. För på Twitter för några dagar sedan utbröt ett imponerande stort feministbråk kring just den frågan. Varför behövs män?

Och för min del så är svaret på den fråga helt självklart: för att de utgör hälften av befolkningen.

På ett djupare plan så rörde frågan huruvida män alls behövs specifikt deras inblandning i den feministiska rörelsen. Och jag tycker inte om att döma folk och alla ska få tycka vad de vill och respekt för andras åsikter och blablabla. Men för i helvete vilken jävla dum tanke. Män har funnits med i den feministiska rörelsen sedan den startade. Den feministiska rörelsen har drivits av och överlevt genom årtiondena för att den har varit grundad på allas lika värde – på tanken om att kvinnor och män är lika mycket värda. När några nu menar att männen inte behövs undrar jag således vad det är man menar att den feministiska rörelsen ska kämpa för. För feminism utan män kan aldrig bli jämställdhet. Det kan bara bli kvinnofrågor. Och i jämställdhetens namn finns det en hel del viktiga frågor där männens röster är viktiga, som till exempel rätten att vara förälder.

Dessutom menar jag att det enda som skapar gruppen ”kvinnor” är motsatsen; män. Det enda som kännetecknar alla kvinnor är att de inte är män. Mer än så finns det inte som binder oss samman. Det är lång tid sedan tanken om det universella systerskapet övergavs (för de flesta, i alla fall) för att upplevelsen av att vara kvinna inte ska bli begränsad till den vita medelklassen. Mitt liv som kvinna liknar inte automatiskt alla andra kvinnors liv. Så när vissa svenska feminister talar om hur svenska kvinnor utsätts för förtryck skulle jag lite vänligt vilja föreslå att de åker till Marocko och pratar med de våldtagna kvinnorna som uteslutits ur sina familjer på grund av skam. Bara för att få lite perspektiv liksom. De våldtagna trettonåringarna som sitter med sitt lilla barn på knät och varken har ett hem, en familj eller en chans till utbildning vill säkert gärna höra om hur förtryckta svenska kvinnor är. Eller inte. Men lika lite som jag tycker att det är ok att trycka ner kvinnor i Sverige som upplever problem med argumentet att de minsann är mycket mer privilegierade än andra kvinnor, lika fel tycker jag att det är att trycka ner män med samma argument. Därför måste man se till situationsspecifika problem. Inte till biologiskt kön.

Genom att vilja stänga män ute från den feministiska rörelsen, enkom på grund av att de är män, återupplivar man tanken på systerskapet – på att det finns mer än biologiskt (medfött eller inte) kön som utmärker gruppen kvinnor. Man underkänner mäns upplevelser av orättvisor, strukturer, patriarkala rester av prestationsångest och förväntade våldsdåd. Då ska man heller inte bli förvånad över att män tycker att feminism känns jävligt irrelevant, eller rentav upplever den feministiska rörelsen som provokativ, eftersom man belägger alla män med en teoretisk immunitet mot orättvisor – en immunitet som män de facto inte har. Dessutom är det ett sätt att dela in befolkningen i män versus kvinnor och därmed återvända till forna tiders totala ignorans beträffande alla dem som inte känner sig bekväma i någondera kategorin. Och dit vill åtminstone inte jag tillbaka.

Därför behövs män.

(Och för att de når till den där hyllan där man gömde chokladen men som man inte når till utan stol.)

Det kommer en baby!

Ja, inte till oss herregud nej. Men till Tant Annika. I går överraskade vi henne med en babyshower, med tårta, cupcakes och annat gott – och inte minst med alldeles osedvanligt trevligt sällskap hela vägen in på småtimmarna. Vi talade om barn (surprise!) och förlossningar (no way!) och om choklad. Dessa tre saker är som alla vet nära relaterade till varandra. Och så talade vi om orättvisor. Om hur en del får sju ungar som alla måste omhändertas av socialen för att föräldrarna egentligen inte vill ha barn, medan andra kämpar i många år utan att få ett enda barn. Om hur det är brist på fosterfamiljer i Finland men att den som ringer och vill anmäla sig som fosterfamilj alltför ofta möts av skepsis och ifrågasättande. Om hur många familjer skulle vilja adoptera ett barn men att köerna och den fasansfullt tunga processen gör att familjer som skulle kunna ha erbjudit ett litet ensamt barn en trygg punkt i världen istället ger upp.

Men för Tant Annika finns det liksom ingen återvändo. Om vi säger så. Med tanke på hur ljuvliga de två äldre ungarna är kan vi med tillförsikt förvänta oss ytterligare en fantastisk liten en. Och jag säger inte att jag har förlåtit Tant Annika för att hon nu ska ha en trea fast vi mycket tydligt kommit överens om att två var det optimala antalet, men lite spännande är det allt. En baby.

20130619-110243.jpg
Någon som inte var jag hade bakat jättegoda cupcakes.

20130619-114303.jpg

Någon som var jag hade bakat chokladtårta med chokladfyllning.

20130619-110253.jpg

20130619-110301.jpg

Partypinglor.

20130619-110318.jpg

En baby som redan var född.

20130619-110341.jpg

Tant Annika. Fina, fina Tant Annika.

 

Gravidmagen

Min underbara vackra och intelligenta vän tant Annika lekte räddaren i nöden i går och hämtade barnen på dagis medan jag förkovrade mig i medeltidshistoria på konferens inne i stan. Tant Annikas gravidmage är nu nästan lika stor som min. Därför känns det kanske inte helt rättvist att hon har beräknat datum någon gång nu på sommaren och min lilla baby snart fyller fem år.

Problemet med kvinnodagen

Det stora problemet med kvinnodagen är att så många verkar tro att det handlar om att ge någon kvinna som redan har det mesta en ask choklad och några blommor. Att det som kvinnodagen står för är en dag då kvinnor får gå på pedikyr för halva priset och utan att maken klagar. Att kvinnodagens kärna är att man ska peppa alla vackra och underbara kvinnor genom att säga att de är vackra och underbara. Som om det är vad världens kvinnor saknar. Som att det viktigaste för världens alla kvinnor är choklad, blommor, pedikyr och peppande komplimanger om hur underbart kvinnokollektivet är.

Och inte så att jag inte vill ha choklad, blommor, pedikyr och komplimanger. Jag är nämligen en av de förhållandevis få kvinnor som är lyckliga nog att ha nått till det stadium där choklad, blommor, pedikyr och komplimanger är trevliga och uppskattade accessoarer till en på det hela taget ganska okej vardag.

Men hur tror ni fjortonåriga Yasmina, som har blivit våldtagen och sedan utkastad ur familjen för skammen och nu står ensam i ett gatuhörn med sin lilla baby på armen, skulle känna sig om hon kvinnodagen till ära fick en bukett blommor?

Vad tror ni tjugofemåriga Hana, som inte gått en dag i skola men som ändå inte kan släppa den där drömmen om att en dag lära sig läsa, skulle säga när hon på kvinnodagen får en ask choklad?

Hur tror ni 48-åriga Mongina, som efter att ha begravt sitt femte barn nu åter väntar tillökning trots att pengarna inte räcker till för mat och kläder till dem som överlevt, skulle se på det fantastiska i femtio procent off på pedikyr?

Hur skulle artonåriga Nadja, som fick ansiktet sönderfrätt av syra när hon vägrade gifta sig med den femtioåring hennes familj bestämt, hjälpas av peppande kommentarer om att alla kvinnor minsann är vackra?

För det kvinnor drömmer om, som kvinnor förtjänar men inte får, är läskunnighet, skolgång, arbete för rättvis lön, valfrihet, självständighet, en röst. Värdighet och utbildning. Rättigheter. Den kvinna som i dag beklagar sig över att inte ha fått choklad ska skatta sig lycklig för den internationella kvinnodagen finns inte för kvinnor som henne. Internationella kvinnodagen är inte för kvinnor som har lyxen att oja sig över småsaker. Den är för de 65 miljoner flickor som nekas grundläggande utbildning. För alla de kvinnor som våldtas, som får stryk av sin man, som inte tillåts röra sig fritt. För alla de kvinnor  som inte har en röst.

Alla kvinnor drömmer inte om choklad, blommor och pedikyr.

Ännu en kvinna som inte förstår att vara tacksam

För ett år sedan, innan jag började blogga, trodde jag på fullaste allvar att de där kvinnorna som fortfarande idag står och skriker om kvinnoförtryck och om att det som kvinnor gör per definition ses som mindre värt än det som män gör bara hade trosorna i kläm. Ingen kan ju på riktigt påstå att kvinnors insats för samhället är mindre än mäns insats, right? Inte idag. Inte år tjugohundranånting. Så när jag för första gången skrev det självklara, att kvinnors insats är lika viktig som mäns, gjorde jag det mest för att ha det sagt, för att visa att jag inte var en av de där arga kvarlevorna av en kvinnokamp som redan är vunnen. De första män som opponerade sig mot vad jag skrev om att kvinnor och män är lika viktiga tog jag för troll och brydde mig inte så mycket om. Men vet ni vad? De blir fler och fler och de är inte troll. De är alldeles riktiga svenska (och en del finländska) män som på riktigt argumenterar för att kvinnor som grupp bör stå i tacksamhetsskuld gentemot män som grupp. För att män är lite bättre. För att det som män gör är lite viktigare.

Till exempel är det många av dessa män som lyfter fram att män jobbar mer än kvinnor. Därför förtjänar män sin högre lön och sitt större mått av fritid. Och jo då. Statistik bekräftar att män i allmänhet jobbar fler timmar förvärvsarbete än kvinnor, men statistik bekräftar också att kvinnor gör en överväldigande del av det obetalda hushållsarbetet. Kvinnorna är hemma med barnen, både när barnen är små och när de sedan i skolåldern blir sjuka. Kvinnor jobbar också sedan de kommit ut i arbetslivet ofta kortare dagar för att kunna sköta barnen. Att män som har familj kan jobba fler timmar förvärvsarbete än kvinnor är alltså en direkt effekt av att kvinnor sköter hushållet och barnen, samtidigt som det omvända kan sägas vara sant – kvinnor sköter hushåll och barn som en effekt av att männen arbetar mer. Dessutom är det många kvinnor som är missnöjda med den uppdelningen.

Men då kommer de män som hävdar att kvinnor gör hushållsarbete för att kvinnor gillar prydliga hem. Även i singelhushåll gör kvinnorna fler timmar än männen så det är den naturliga ordningen och kvinnor ska vara glada över att män jobbar så mycket att kvinnorna kan få vara hemma och pyssla. Och visst finns det undersökningar som bekräftar att ett välskött hem är viktigare för kvinnan än för mannen och visst, singelkvinnor lägger ner fler timmar på hushållet än vad singelmännen gör, men den stora frågan här måste vara varför det är så. För det är långtifrån alltid som det är kvinnan som är petigast med städningen, så det är inte en biologiskt betingad städmani. Istället finns svar på varför-frågan i sådant som att betydligt fler små flickor än små pojkar får höra att de ska plocka upp efter sig, hålla rent och leka hushåll. Att det påverkar hur man ser på städning även i vuxen ålder är påvisat upprepade gånger. Det finns en förväntning på kvinnor att städa redan då de är små som upprätthålls och befästs bland annat av alla de män som menar att kvinnor tycker att det är kul och att män gör dessa kvinnor en stor tjänst genom att arbeta övertid.

Men det kanske viktigaste här är att alltför många kvinnor de facto är ledsna och överarbetade. Alltför många kvinnor gör lika många timmar i förvärvsarbete som sin man och gör därefter nästan allt hushållsarbete. Det här är ingen myt. Det är ett oerhört reellt problem som kvinnor bekymrar sig över och som forskning har funnit är direkt relaterat till kvinnors betydligt högre antal sjukskrivningar. Att sköta ett hushåll vid sidan av förvärvsarbete är inte en ynnest förunnad kvinnor som är för otacksamma för att förstå hur bra de har det utan ett ok som är för tungt för att bära. Ibland tänker jag att om dessa män bara förstod hur många kvinnor som kommer bland annat till den här bloggen genom att söka på olika desperata söktermer om hur man ska fördela städningen, vad man ska göra när pojkvännen vägrar städa, hur länge man ska orka – då skulle de kanske förstå att den ojämna fördelningen av hushållssysslor tär på kvinnors ork och att konstanta bråk tär på förhållandet. Jag menar inte att man måste dela 50-50, men jag vidhåller att den sociala acceptansen av en man som lutar sig tillbaka och säger att om kvinnan vill ha det renare så får hon väl städa mera måste få ett slut. Kompromissen kring städningen måste komma från båda håll. Hon gör avkall på vissa saker. Han får tummen ur. Bara det att frågan är viktig för henne borde göra frågan viktig för honom.

Och så finns det alla de där som menar att mäns insatser i arbetslivet är viktigare eftersom män gör tyngre och farligare arbete. Sånt där som kvinnor inte klarar. Den som menar att män gör tyngre och farligare arbete borde praktisera inom det kvinnligt dominerade yrket sjukvårdare ett år. Det är oerhört fysiskt krävande och dessutom betydligt sämre betalt än de flesta mansdominerade yrkena. Faktum är att det är fler kvinnor än män som råkar ut för arbetsskador, förslitningsskador, hot och trakasserier. Fler män som dör i olyckor på arbetsplatser? Ska vi säga att det går jämnt ut om vi räknar med hur många kvinnor som mördas av en närstående man? Även om vi nästan har kommit till en punkt då män och kvinnor får lika lön för lika arbete tjänar män som grupp betydligt mer än kvinnor som grupp och dessutom räknas det som män gör som viktigare än det som kvinnor gör. Jag vet en hel del män som jag skulle vilja höra upprepa att kvinnors arbetsinsats inte är viktig när de fyllt 95 år och inte längre kan sköta sig själva.

Jag vet inte hur många män det är, här i vårt jämställda Norden, som driver den här linjen. Jag vet att en del läser den här bloggen och att de ibland kommenterar. De var anledningen till att jag, liksom många andra kvinnliga bloggare, tog bort funktionen där man kan trycka tumme upp eller tumme ner för kommentarer sedan alla kommentarer av kvinnor (oavsett vad de skrev) konstant fick tummar ner. Jag vet också att länkar till den här bloggen från andra bloggar ibland följs av åsikter om vilken rabiat feminist jag är (för kvinnor ska fan inte tro att de själva får bestämma när de är feminister eller inte så det är helt oviktigt att jag påpekar att jag inte är feminist), att jag bortser från kvinnors eget ansvar och att jag inte kan diskutera. Nästan uteslutande får jag höra att min forskning är politiskt driven och ovetenskaplig – inte för att någon har kommit med argument tagen ur min forskning utan för att jag är kvinna. Då, för ett år sedan, trodde inte jag att den där nedvärderande synen på kvinnor faktiskt fortfarande fanns.

Jag är den första att erkänna hur fel jag hade.

En hyllning till mina handledare

Jag har två handledare som stöd när jag skriver min doktorsavhandling. Och inte ”som stöd” så till vida att de samlar poäng på mig som doktorand utan att egentligen göra något, som jag har hört att somliga har det, utan stöd så till vida att jag inte skulle vilja byta ut dem för något i världen (utom ibland då jag hellre vill ha en kattunge och ett kilo choklad).

Som idag till exempel, då inte ens kattungar och choklad lockar. Den ena handledare läser min blogg, kommenterar och diskuterar consortis. På min blogg. Som hon frivilligt läser. Det är just sånna där små saker som får doktorander som mig att känna sig välkomna och som att de tillhör ett större sammanhang.

Den andre handledaren läste den där recensionen som jag plitade ihop för några dagar sedan. Han kommenterade att den var ”utmärkt” men att han tagit sig friheten att göra några små rättningar i texten, som han först printat, sedan rättat, sedan scannat och sedan skickat tillbaka till mig (mina handledare har inte riktigt jämförbar syn på det här med datateknik). I vanlig ordning innebär hans små rättningar att min text ser ut lite som om Picasso skulle ha fått tag på en rättningspenna och sedan fått ett epileptiskt anfall. Eftersom texten (i något skede) ska publiceras kan jag inte delge er den här, men vi kan väl säga som så, att det totalt är fyra meningar som han inte har ändrat något i. Någon kanske tycker sånt är irriterande, men vet ni vad? Han har läst och begrundat vartenda litet ord i den texten och det är något jag är fantastiskt tacksam för!

Visst är jag bitter och arg på universitetet som inte tar bättre hand om sina doktorander, och det var ett ordentligt sting i hjärtat när jag igår tog emot en ny bok som ska recenseras som hade blivit skickad till mig på institutionen på universitetet – där jag som bekant inte får plats – varpå man hade strukit över adressen och skickat den hem hit istället. Men de här båda handledarna, var och en på sitt sätt, gör en fantastisk insats för mitt välbefinnande och min skrivarlusta!