Tag Archive | Jämställdhet

Om kapitalism och feminism. Och lite om orsak och verkan.

Jag ramlade över ett blogginlägg på HEJ BLEKK som handlar om varför feminism är antikapitalism. Ibland tycks det nästan som att feminismen måste vara vänsterröd för att liksom räknas. Att vara feminist är också, liksom automagiskt, att vara antirasist och antikapitalist och man kan inte bara få välja en. Jag misstänker att det har att göra med den idé som Michaela på HEJ BLEKK inleder sitt inlägg med, nämligen att kapitalism är ett system som bygger på att en förtryckt botten står i beroendeförhållande till en elit. Samma tanke skulle kunna appliceras på feminismen och patriarkatet, eller människor med olika hudfärg. Det finns en topp och en botten, baserad på kön eller färg. Maktstrukturer och beroendeförhållanden är förstås otroligt intressanta, men de är också sjukt komplicerade grejer. Till exempel innebär ett beroendeförhållande alltid att båda sidor är beroende av varandra. Finns det ingen botten finns det heller ingen topp, om ni förstår hur jag menar.

Michaelas beskrivning av kapitalismen skaver, i mitt tycke, på samma vis som många beskrivningar av patriarkatet. För det första är kapitalism, liksom patriarkat, beskrivande termer av en viss sorts system. Kapitalism innebär att produktionsmedel och kapital ägs av privata aktörer istället för till exempel av staten. Kapitalism innebär inte per automatik att någon har det dåligt, att någon är rikare än någon annan, eller att någon är förtryckt. Lite som att patriarkat innebär att (äldre) män har den ekonomiska, politiska och juridiska makten. Ett patriarkat är teoretiskt sett inte nödvändigtvis ett förtryckande system. Skillnaden mellan kapitalism och ett patriarkat när man talar förtryck är dock att termen patriarkat beskriver en maktstruktur baserad på kön medan det inbyggt i termen kapitalism inte finns några maktstrukturer så länge äganderätten är fri. Det torde alltså vara betydligt lättare att ha kapitalism utan förtryck än patriarkat utan förtryck.

För det andra finns det inga säkra resultat av ett kapitalistiskt system (eller av ett patriarkat). I ett utopiskt kapitalistiskt system skulle män och kvinnor fritt äga vad de producerar och få producera det fritt. Att diskutera ett utopiskt patriarkat känns väl som att dra saker lite väl långt, men det är viktigt att minnas att alla kvinnor inte förlorar på ett patriarkat. Den kvinna som lär sig reglerna kan leva riktigt bekvämt även i ett patriarkat – på samma sätt som att många män är stora förlorare i ett patriarkat. När man talar kapitalism, eller patriarkat, kan man alltså inte förutsätta att maktbalansen ser ut på ett visst sätt eller har en viss effekt. Den varierar över tid och rum, men även med faktorer som etnicitet och ålder. Dessutom kan systemet som sådant inte orsaka något bortom vad som döljs i den korta beskrivningen. Kapitalismen kan inte vara en aktör.

Som ett litet exempel: Börje äger mer än Berit. I ett patriarkat skulle det kunna bero på att Berits rättigheter att arbeta och äga är kringskurna. Kanske kvinnor bara får ha vissa jobb? Kanske kvinnors juridiska identitet är densamma som makens och hon därför inte kan stå som ägare till något själv? Men i ett patriarkat är det långt ifrån omöjligt att Berit äger mer än Börje, trots att Börje har arbetat hårt i hela sitt liv. Berit kanske är en rik änka? Patriarkatet är strukturen inom vilken alla dessa scenarier är fullt tänkbara. Ok, så Börje äger mer än Berit. I ett kapitalistiskt system skulle det kunna bero på att Börjes föräldrar var fabriksägare och Börje fick ta över fabriken, medan Berit är en av arbetarna på fabriken. Men i ett kapitalistiskt system skulle Berit lika gärna kunna ta sina små besparingar och sina erfarenheter från hur det är att vara fabriksarbetare och skapa en egen, superbra fabrik. Kapitalismen är strukturen men båda scenarierna är fullt tänkbara.

Alltså: Kapitalism är en term som beskriver en struktur, men beskriver egentligen inte nödvändigtvis hur samhället i praktiken fungerar, hur människorna mår, eller egentligen varför.

Michaela drar följande slutsats:

”För mig finns det ingen verklig frigörelse för kvinnan så länge det kapitalistiska systemet består. Detta beror främst på att kapitalismen och patriarkatet tjänar på varandra, och att de två systemen blivit så tight sammansvetsade nu att de nästan inte går att sära på. Rent teoretiskt skulle eventuellt kvinnan kunna vara fri i ett kapitalistiskt system, men så som det ser ut idag är det bara en vit medelklasskvinna som är fri i detta system.”

Jo, visst kan man tänka sig att kapitalism och patriarkat tjänar på varandra (och jag förstår verkligen den tanken, det gör jag) men riktigt så enkelt är det inte. Tittar man på utvecklingen ur ett historiskt perspektiv så är det just när kvinnorna får komma ut i arbetslivet och får tillgång till kapital och produktionsmedel som kvinnorörelsen föds. Yrkesverksamhet och yrkesidentiteten har varit otroligt viktiga aspekter av kvinnorörelsen sedan starten långt över klassgränser. Rätten att själv rå över kapital och produktionsmedel – rättigheter kvinnor var förvägrade fram till ungefär mitten av 1800-talet och som är grundbultar i ett kapitalistiskt system – har gjort enorm skillnad för kvinnors liv. På så vis skulle man lika gärna kunna påstå att kapitalismen och kvinnorörelsen tjänar på varandra (men det är förstås inte så enkelt heller).

Man får gärna vara antikapitalist om man vill. Det är liksom helt fine. Men för mig blir det väldigt problematiskt när man tar något som så tydligt är ekonomipolitik och blandar det med mänskliga rättigheter. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: mänskliga rättigheter får inte bli politik. Kampen för allas lika värde måste få existera bortom politiskt drivna ekonomiska modeller och jag är övertygad om att det är fullt möjligt. Feminism (i betydelsen mäns och kvinnors lika värde) kan vara antikapitalism, men måste inte vara det.

Om gubbar och sammansvärjningar

Jag kan erkänna att jag inte riktigt uppskattade rubriken på Annika Hällstens text i torsdagens HBL. ”Gubbarnas sammansvärjning” (i nätversionen, låst bakom betalmur) och ”Gubbarnas komplott” (i pappersversionen). Det luktar liksom lite sensationsrubrik. Texten i sig handlar om hur kvinnor motarbetas. Kanske inte överallt och hela tiden men tillräckligt ofta för att det ska ge utslag. Hällsten själv har fått bannor för att hon vågade sig på att simma i banan avsedd för snabbare crawlare – trots att hon avgjort är en snabb crawlare. Bland partiledarna i Finland finns det bara en kvinna kvar. Fotbolls-VM bevakas och kommenteras i princip enbart av män.

Och det tar inte lång tid förrän kommentarsfältet tas över av gubbar som menar att man i Finland minsann inte väljer efter kön utan bara den mest kompetenta och att kön inte har det minsta med något att göra. Nej, det finns helt enkelt inte kvinnor med tillräckligt mycket erfarenhet av internationell fotboll för att vara expertkommentatorer. Kvinnorna fasas inte ut ur politiska topposter för att de är kvinnor utan för att männen är bättre.

Hur jävla blind får man vara?

Om det är så att det inte finns kvinnor med mycket erfarenhet av fotboll så att man inte ska ta in kvinnor att diskutera fotboll, vad säger det om kvinnors möjligheter att erfarenhet? Och om män är bättre rustade för politiska topposter så kvinnor inte ska vara på politiska topposter, vad säger det om kvinnors möjligheter att faktiskt visa sig rustade för toppolitik? Vad allt detta säger är att rubriken ”gubbarnas sammansvärjning” inte är sensationslystnad utan obehagligt beskrivande. Kommentarsfältet motsäger inte Hällstens text, utan bekräftar vad hon skriver. Så länge män håller varandra om ryggen i tron att de alltid är rätt man på rätt plats kommer det alltid att vara en man på platsen – vare sig det är rätt eller inte.

Ironin i att det dagarna innan dessutom varit ett antal gubbar som skickat arga insändare till HBL och menat att feminismen gått för långt. Jo tjena.

Jämställdhet kräver att man lämnar sin comfort zone

I dag var jag och besiktigade bilen. Bilbesiktningen är en av de där nästan uteslutande manliga miljöerna (receptionisten var kvinna, men that’s it) som jag av förståeliga skäl inte ger mig in i särskilt ofta. Inte för att jag har något emot män alltså, utan för att bilen inte behöver besiktigas så ofta. Tröskeln för att röra sig i manliga miljöer är rätt hög (på besiktningen även rent bokstavligt, höll på att snubbla in). Kvinnligheten är förstås en del av vem jag är, men den är långt i från allt och jag vill inte definieras huvudsakligen utifrån den. När jag stiger in på besiktningen händer det likväl något med hela mig (förutom då snubblandet på den bokstavliga tröskeln) – det som utmärker mig är att jag är kvinna. Saker som tidigare hade varit en del av mig blir en del av kvinnligheten, av det avvikande.

Jag går inte längre som mig själv, utan som en kvinna. Jag skrattar inte som mig själv utan som ett hysteriskt fruntimmer. Anledningen till att jag inte hade registreringsbeviset med mig är inte att jag är notoriskt dålig på att komma ihåg papper utan att kvinnor inte vet något om bilar. Det känns som att allt jag gör förstärker kvinnliga stereotyper och det gör mig väldigt obekväm.

Och nej, det är inte alls säkert att jag verkligen uppfattades så även om det garanterat var rätt oproffsigt att snubbla in med världens skitigaste bil och utan registreringsbevis och även om jag är mycket medveten om hur en kvinna oftast blir bemött av män i grupp. Poängen är snarare min egen känsla av att vara obekväm. Av hur mycket lättare det kan vara att lämna över ansvaret för somliga saker på den av ”rätt” kön bara för att slippa känna den där känslan. För mig personligen handlar det till exempel om att jag tenderar till att puffa det mesta som rör bilen på min make. Inte för att han kan bilar, utan för att han är man. För att ingen tittar misstänksamt på honom när han går in på verkstaden (fast de att döma av hans biltekniska kunskaper förmodligen borde).

Att besiktiga bilen är kanske inte en så stor grej för jämställdheten, men samma tänk – samma känsla av obehag – hämmar oss även i större och viktigare sammanhang. Till exempel har jag hört alltför många fäder påpeka att de inte är hemma med barnen för att det liksom är bättre om mamman är det. Och det kommer mer naturligt för många mammor, inte för att de är biologiskt bättre lämpade att passa barn, utan för att det finns ett nätverk av aktiviteter och omedelbar, grundläggande acceptans för kvinnor. Att vara den enda pappan på öppna förskolan kan säkert vara minst lika obekvämt som att vara den enda kvinnan i en besiktningsverkstad, men besiktningen ska bara göras en gång per år och barn behöver komma ut varje dag.

Ibland tänker jag att jämställdhet är att jag kan göra som jag vill fullkomligt oberoende av att jag är kvinna. Kön ska inte få definiera och begränsa. Men i att få göra vad man vill ligger också en viss bekvämlighet – en underton av att undvika det obekväma. Det här hör garanterat samman med jämställdhetsparadoxen: ju mer jämställt desto fler kvinnor hemma med barn (ungefär). När man upplever att man lever jämställt känns det ok att välja mer traditionellt för att det är bekvämare. Har det ingen ideologisk betydelse vem som är hemma med barnen kan hon lika gärna göra det för så gör de flesta andra – nätverken och de könade miljöerna finns där. Men jämställdheten är inte alltid bekväm, inte lättaste vägen. Jämställdhet kräver att man lämnar sin comfort zone, att man vågar både vara obekväm och ibland göra sig obekväm. För varje kvinna eller man som ger sig in i enkönade miljöer blir tröskeln nämligen lite lägre för nästa person och för varje enkönad miljö som får lite otydligare gränser finns det större utrymme.

Och det där utrymmet behövs, inte för att det nu är så viktigt att kvinnfolk ska kunna besiktiga bilen och känna gemenskap och samhörighet i verkstaden, utan för att pappan som är vårdledig med barnet ska känna att det är rätt, att besiktningsmannen som hellre ville dansa balett ska få göra det och för att alla de där som inte har lyxen att obekväma situationer är undantag så få vara mer bekväma i sig själva.

Kuriosa: Bilen gick igenom besiktningen med den syrliga kommentaren ”ja, du kunde ju tvätta bilen kanske, nu när solen skiner och allt”.

Hej igen, Geo!

Jag lyssnade på dig när du förklarar din kolumn. Det är bra tycker jag, att du tar dig tiden till att förklara. Till exempel förklarar du att idén till din kolumn om prostitution kom ifrån debatten om hemvårdsstödet, vilket väl inte riktigt var en koppling som jag såg som helt uppenbar. Eftersom man uppifrån vill uppmuntra (eller tvinga, beroende på hur man ser på det) pappor och mammor att dela lika på tiden hemma med barnen menar du att man är ute efter någon slags könsnivellering. Ja, och så talar du om olika familjers olika önskemål och viljor. Jag tycker också att det är jätteviktig fråga, det där om hur fördelningen av hemvårdsstödet ska se ut. Jag tycker inte heller att det är en enkel fråga, med ett självklart svar, eller ens att det otvivelaktigt är rätt lösning att dela stödet helt lika mellan föräldrarna. Felet i ditt tänk, och det som i ärlighetens namn gjorde mig heligt förbannad, är att du tror att det handlar om könsnivellering – att det handlar om biologi och mäns och kvinnors naturliga plats i ordningen som jämställdhetsideologer försöker rubba. Det handlar nämligen inte alls om vad vi är mest lämpade att göra, utan om politik, ekonomi och maktfördelning.

Att du sedan kallar prostitution för ”samma mönster” är kanske inte heller en alldeles solklar koppling, men du återkommer till att kalla indelningen i aktiva drivande män och ”försiktiga” kvinnor för uppkommen av ”naturliga skäl”. Och du får ursäkta mig om jag nu låter som århundradets akademisnobb, men när du sedan säger att belägget för denna naturliga indelning är ”omfattande fältstudier” så tänker jag att det finns ett enormt gap mellan oss som sysslar med vetenskap och journalister. Du är journalist. Du måste inte nödvändigtvis ha järnkoll på vad forskningen säger. Men att skriva en kolumn som ska baseras på vetenskaplig fakta om människan som biologisk varelse (vilket var vad du gjorde; ”hjärnforskare pekar på många betydelsefulla olikheter” – för övrigt en sanning med modifikation) och tro att ens otroligt omfattande fältstudier ska räcka till som belägg för uttalanden om sakernas beskaffenhet är ganska blåögt. Jo, du är rätt gammal, men inte tillräckligt gammal för att genom fältstudier kunna avgöra människan biologiska utveckling. Vad du ser omkring dig är inte en objektiv bild.

För när det gäller vår inställning till sexuella relationer är vi kulturella varelser i betydligt högre grad än biologiska. Bara det faktum att så många reagerade på vad du skrev tyder på det. För 150 år sedan hade säkert din kolumn bara fått nickande medhåll från mustaschprydda polisongherrar i höga hattar. Prostitution är ett nödvändigt ont, hette det då. Och det är det här som gör mig och andra rätt trötta och sura, att du förklarar manlig överordning (i formerna sexuell frihet på bekostnad av kvinnors välbefinnande samt större rätt till förvärvsarbete) med biologiska drifter. Med att män bara är så och att samhället borde rätta sig efter det. Men vet du vad? Män är inte sånna för att män i allmänhet är inkapabla att rätta sig efter samhällets regler snarare än sina biologiska drifter, utan för att de kommer undan med det. För att män som du berättigar andra mäns beteende – säger att det är sånna de är.

Ja, och din beskrivning av det historiska skeendet att det har setts som dåligt att män har hoppat mellan olika kvinnor, för att båda föräldrarna ska hjälpa till att sköta barnen, vet jag inte var du har fått ifrån. Visst vet du väl att män inte straffades för att de gick till prostituerade, och att de i de allra flesta länder fortfarande kan göra det inte bara utan rättslig påföljd utan även nästan utan sociala stigma? Och att det du säger om att kvinnors sexualitet ses som ”fin” och inom familjen har att göra med att det under väldigt lång tid varit straffbart för kvinnor att ha sex utanför äktenskapet, inte att jämställdhetsivrare eller moraltanter tycker att kvinnors sexualitet är finare med typ blommor och satinlakan. Jag säger inte att du inte gör rätt som tar upp diskussionen om huruvida det är rimligt att straffbelägga dem som köper sex – det är väl en diskussion man skulle kunna föra ur vinkeln hur man bäst ska komma åt att hjälpa dem som far illa av att sälja – men att göra det utgående från mäns biologiska drifter är mest bisarrt. Det finns män som har biologiska drifter som driver dem till våldtäkt eller som gör att de tänder på fyraåringar men det betyder inte att samhället måste anpassa sig efter det. Samhället behöver inte tillhandahålla våldtäktsmän med skrikande fruntimmer, eller pedofiler med avklädda barn. För det är ett ovedersägligt faktum att de allra flesta som är prostituerade far mycket illa. Globalt sett är de flesta offer för trafficking och många hålls instängda under slavliknande förhållanden. Samhället har, enligt mig, en betydligt större skyldighet att skydda dessa kvinnor än vad det har att tillgodose mäns behov av att utnyttja dem. Det är inte några ”stackars män”, som du säger. De som köper sex gör det frivilligt. Du får gärna tycka synd om de män som inte har ett tillfredsställande sexualliv, för det kan ju vara en jäkla trist sits, men de är inte offren när man diskuterar prostitution.

Det var bara det jag ville säga. Att jag tycker att det är synd att du får ta en massa skit även för saker som du inte menade. Det du menade hade räckt bra.

Vänliga hälsningar

Charlotte

Mitt svar

I dag publicerades mitt svar i Hufvudstadsbladet och eftersom min text hamnade bakom betalmur tar jag mig friheten att här publicera en skannad version. Dottern förfinade den fastkedjade kvinnan. ”Titta mamma, jag gjorde henne till pojke.” Exakt hur det ska tolkas låter jag vara osagt.

003

Till papporna

Jag tänkte att vi skulle tala om pappor, för det är ju Fars dag. Och det finns mycket att säga om pappor. Först och främst skulle jag vilja säga att jag personligen tycker att pappornas rättigheter är vår tids främsta jämställdhetsproblem. Mammor som chefsförälder och pappan som hjälpreda är roten till mängder av andra jämställdhetsproblem, och bortom mammans lyckokänsla av att vara viktigast och pappans lättare vägar till egentid är det inte ett system som gynnar föräldrar av något kön. Pappor och mammor måste vara föräldrar på lika villkor. Det är förstås lättare sagt än gjort.

Jag har varit hemma med våra två barn i totalt nästan fyra år. Min man, barnens pappa, har varit hemma i totalt tre månader. Det här leder till:

Förutom de åren åldersskillnaden gör för karriären, ligger jag fyra år efter honom. Totalt blir det åtta år. Om vi skulle gå tillbaka åtta år i hans liv skulle vi tjäna nästan lika mycket. Som det är nu tjänar han fyra gånger mer än mig. Det är en god bit mer än de 500 euro i månaden som skiljer standardkvinnan från standardmannen.

Det är ganska mycket jag som bestämmer hur barnen ska skötas. För hans känsla av likvärdig förälder är det förstås inte helt lyckat, men för vardagen är det nästan nödvändigt. Så länge jag spenderar mer tid med barnen än vad han gör är det jag som måste avgöra flest situationer, jag som måste sätta flest gränser, jag som högre grad måste se till att allt funkar. Självklart försöker jag vara medveten om att han också ska få säga sitt om hur skåpet ska stå (metaforiskt, när det gäller inredning är det han som ställer de bokstavliga skåpen) men det betyder inte att jag inte blir rätt förbannad när jag har spenderat dagar med att förmana barnen och han kommer hem och gör tvärtemot.

Barnen kommer tilll mig med allt. Om han sitter bredvid dem kan de ändå gå och leta reda på mig, oavsett var jag försöker gömma mig (”mamma är häääär, Vilho, jag hittade henne i duschen!”). I de fallen så måste vi båda som föräldrar ta ansvaret för att han ska få fixa vad det nu är som ska fixas. Jag måste skicka barnen till honom, vilket jag gladeligen gör, och han måste vara så uppmärksam på barnen att han börjar fånga in dem redan när de går på jakt efter mig. För det här är en sån grej som blir en ond cirkel; barnen kommer till mig för att jag brukar bestämma och jag brukar bestämma för att barnen kommer till mig.

Jag är inte riktigt så cynisk att jag tror att allt är kört om det mest är den ena föräldern som varit hemma, men jag är ganska övertygad om att det ger en rätt skitig grund för ett jämlikt föräldraskap. Det krävs konstant arbete från båda föräldrarna. Pappan måste våga kräva sin rätta plats och mamman måste våga ge honom den. För att barnen har en bra relation till sin pappa är inte något som gör att barnen älskar mamma mindre, precis som att få ett barn till inte gjorde att jag älskade min förstfödde mindre.

Det är kanske ganska filosofiskt, men jag tror också att det är jätteviktigt att skilja på sina relationer som pappa. Pappan ska ha en egen relation till barnen, där mamman inte är mellanhand eller ens delaktig. En pappa ska inte barnvakta sina barn, inte hjälpa mamman med skötseln, inte vara pappa för att underlätta för henne. Han ska ha en egen relation till sina barn. Ja, och så ska förstås pappan också ha en relation till mamman, men inte bara för att hon är mamman utan för att hon är den där kvinnan han delar sitt liv med och förhoppningsvis fortfarande tycker ganska mycket om. Han måste kunna få hjälpa henne med saker som tynger henne, precis som att hon måste kunna få hjälpa honom, utan att barnen är inblandade. Det kräver förstås att mamman inte bara identifierar sig själv som mamma (vilket är väldigt lätt hänt, jag har massor av folk jag ser på som vänner sorterade under vems mamma de är i telefonen) utan låter sig vara en person som kan relatera sin existens till annat än sina barn.

Så jag hoppas att alla ni pappor där ute har haft en härlig Fars dag, och att fler fäder på riktigt förstår hur viktiga ni är. Ni utgör, trots allt, hälften av föräldrakåren och är det något som nästa generation behöver så är det goda manliga förebilder. Av alla de slag.

Lite kort om jämställdhetens varande

De här sakerna som vi talar om ibland och som ofelbart drar till sig folk som menar att det inte alls står till så i världen, typ att den vita mannen är normen och att det innebär mindre eller större svårigheter för dem som inte är vita män. Att det finns en våldtäktskultur som begränsar främst kvinnors utrymme och som vi alla är en del. Att vårt sätt att behandla våra barn som om kön vore den mest avgörande faktorn för vem de är skapar stereotyper som kväver alla de barn som inte identifierar sig med könsstereotypen. De där sakerna. Ibland när jag ser mig omkring på bilder av mysiga män i röda flanellskjortor som ler stort mot kameran och hjälper sin femåriga son på med prinsessklänningen då kan jag nästan inbilla mig att alla de där sakerna, den manliga normen, våldtäktskulturen, könsstereotyperna, inte finns.

Men anledningen till att jag kan få de där ljuvliga stunderna av allt-är-bra-med-världen, och att en del gång på gång på gång kan komma och protestera mot existensen av sådant som manlig norm, våldtäktskultur och könsstereotyper är att vi varje dag aktivt arbetar mot dem. Ibland märks de knappt, för att vi är medvetna om dem och har kommit en väldigt lång väg för att göra dem till mindre framträdande delar av vår kultur. Nästan som att det inte finns mässlingen längre. Det finns knappast några föräldrar i vår generation som är rädda för mässlingen, som uppfattar den som ett problem, som har sett sitt barn få röda fläckar och förstått att det är början till slutet. Men egentligen finns ju mässlingen överallt omkring oss. Vi drabbas bara inte för att vi är vaccinerade. Ändå dör hundratusentals personer varje år i mässlingen i länder där vaccin inte finns tillgängligt.

Samma sak är det med den här jämställdheten. Jämställdhet är inget man når fram till, står nöjd vid mållinjen och skriker SCORE! Anledningen till att vi kommit så långt är den stora medvetenheten, det hårda arbetet, och att vi inte lutar oss tillbaka och tror att det kommer att hålla i sig av sig självt.

Det var bara det.

Här är en bild på en katt.

20131109-140824.jpg

Andrum

På ett forum som visade sig vara betydligt mer feministiskt än vad jag först trott tog jag ställning för att män inte ska behandlas sämre än kvinnor, för att män inte ska bli kallade skymford (i det här fallet Vita kränkta män) och för att mäns åsikter och erfarenheter ska värderas lika högt i jämställdhetsdiskussioner som kvinnors. När jag lämnade gruppen hade mitt inlägg fått 120 svar, varav endast en handfull var medhåll.

Och så skrev jag ett blogginlägg om det, och om hur viktigt det är att man lyssnar på varandra, slutar generalisera och slutar dra allt till metadiskussioner om feminister. De senaste dagarna har nästan 200 kommentarer trillat in. Många är medhåll, men alltför många är fortfarande samma, tradiga generaliserande metadiskussion om feminister, om hur kvinnor är och om hur jag inte tar tillräckligt ansvar för mäns rättigheter – trots att jag på ett annat forum tampas med en shitstorm för att jag ställt mig upp för män. Det är mästrande, nedlåtande, fördomsfullt och oerhört tröttsamt. Jag har svårt att sova. Konstant huvudvärk. Vimsig och håglös. Somliga av er som kommenterar drar verkligen kraften ur mig. Så jag ber er om lite andrum. Om allt ni har att säga alltid är kritik, alltid utgår från att jag har fel och alltid syftar till att rätta så backa nu. Och ni som liksom vacklar någonstans på gränsen, som håller med ibland men inte alltid, kan ni vänligen ta större ansvar för att syna vad ni själva och andra skriver och också reagera på de här sakerna. För jag vill inte blocka folk, men någonstans måste gränsen dras.

Ja, och alla ni underbara som hör av er, per mejl, per telefon, per whatever, och stöttar och peppar; här kommer en bild på en kattunge till er!

20131019-154315.jpg

20131019-153909.jpg

Om gråzoner, icke-patriarkat och att finna sig själv i jämställdhetsdebatten

När jag först började blogga och tog mig an några genusfrågor så var det med utgångspunkten att dagens svenska feminism är på tok för enkelspårig och för begränsande. För många av de drivande rösterna handlar det om kvinnofrågor, snarare än jämställdhetsfrågor, och kvinnors konstanta underordning är den allestädes närvarande röda tråden. Männens perspektiv ses inte som lika viktigt och det förklaras bland annat med att vita heteromän är på toppen. Det är bara de ”drabbades” perspektiv som är viktigt och där ingår aldrig de där männen. Det var det här jag ville positionera mig emot. Det var det här som gjorde att jag inte kunde kalla mig feminist.

Men det tog inte lång tid förrän jag insåg att det inte finns någon gråzon utan att jämställdhetsdebatt endast handlar om att välja sida. Är det mest synd om män eller mest synd om kvinnor? Vem är mest drabbad? Och båda sidor försöker slingra sig med att det inte handlar om vem det är mest synd om – det är ju ingen tävling liksom – samtidigt som de lassar skit över motståndarsidan. Så första gången jag skrev något om genus blev jag kallad feminist. Och andra gången. Och tredje gången. Inte ens när jag säger att jag inte vill kalla mig feminist kan jag slippa, utan får jag höra att jag tydligen inte ens fattar själv vad jag är. Och här har vi på något vis en del av kärnan i problemet; att diskutera genus och jämställdhet i dag är inte att definiera sin egen ståndpunkt utan att kategorisera tilltänkta motståndare – ofta baserat på kön. ”Han är jämställdist och tycker alltså så här”. ”Hon är feminist och tycker alltså så här.”

Hannah skrev förra veckan om hur hon saknar Pelle Billing (don’t we all?!) för att han var med och skapade den där gråzonen, och jag kan inte annat än hålla med. Jag tillbringar mer tid med att försvara mig mot folk som menar att jag är feminist och därför ska ställas till svars för vad alla feminister någonsin sagt och gjort, än vad jag gör med att förklara och diskutera min egen syn på genus och jämställdhet. Mer tid med att förklara varför alla argument för att kvinnor ibland förfördelas inte är apex fallacy och härskartekniker än på att tala om vad man skulle kunna göra åt det. Mer tid på att visa hur män inte alltid betraktats som förbrukningsvaror och women are wonderful istället för att diskutera och lyfta fram mäns verkliga problem i dagens samhälle.

Och hela tiden känner jag hur jag får svårare och svårare att hålla mig i gråzonen, svårare och svårare att bemöta varje ny man (för med få undantag är det män) som kommer hit med samma gamla tradiga argument och utgångspunkten att jag är feminist, med respekt och öppenhet. För jag vill inte vara en sån där som förutsätter att en man som kommer hit och kritiserar vad jag skriver är en jämställdist med ett predestinerat paket färdiga åsikter och argument. Men det börjar bli svårt. Man behöver ju inte vara något geni för att se ett visst mönster liksom.

Jag vet inte om de där som hojtar om mäns rättigheter ens förstår själva vad de gör för skada. Som när man diskuterar kvinnors sexuella makt. Vad som vore relevant att diskutera är hur det påverkar jämställdheten att vissa kvinnor spelar på sin sexualitet för att få fördelar, hur det är att vara man och den som alltid ska uppvakta, bli ratad, tåla spelet, hur många män känner att de inte kan påverka, om frustration och svårtolkade signaler. Istället för att diskutera dessa väldigt intressanta och relevanta aspekter vill man diskutera kvinnors sexuella makt utgående från att det är en medfödd egenskap, vetenskapligt bevisad och avgörande faktor för samspelet mellan könen – inget av detta finns det alltså bevis för. Och återigen finns jag mig själv försvara istället för lära, argumentera istället för diskutera, för jag ges ingen annan möjlighet. Utgångspunkten att de kommer med fakta och att jag alltså, helt logiskt, kommer med feministpropaganda är så långt ifrån verkligheten att det inte blir en gråzon utan en avgrund.

Det här är så fruktansvärt synd, för jag tycker fortfarande att det finns en mängd problem med den generella feministiska synen, och då framförallt utgångspunkten i kvinnans underordning. En av de mest intressanta sakerna som vi i dagens jämställdhetsdebatt borde fråga oss är huruvida dagens Sverige är ett patriarkat. Jag anser inte det, som ni säkert vet, för om vi ser dagens Sverige som ett patriarkat, där kvinnor är med överallt, hur ser då en samhällsordning som inte är patriarkal ut? Och om dagens Sverige är ett patriarkat, vad säger det om det historiska Sverige och de senaste 100 årens utveckling? Vad säger det om nutida Iran, Indien, Japan? Det är frågor som jag tycker vore väldigt viktiga att diskutera.

Grejen är att det inte är antingen eller, svart eller vitt. Att vi inte skulle ha patriarkat nu längre betyder alltså inte att det inte finns rester av ett ovedersägligt patriarkalt förflutet, med mannen som försörjaren, kvinnan som den vårdande, med heteronormativetet, sneda värderingar av samhällsinsatser och mannen som norm. Det, i sin tur, betyder inte att man inte kan diskutera mäns utsatthet, mäns rättigheter (bland annat som föräldrar) och ta mäns upplevelser på allvar eller att kvinnors problem skulle vara mera berättigade. Ja, och det betyder förstås inte att man inte ska ta kvinnors bekymmer på allvar heller, att man måste välja sida. Där någonstans landar jag. Tillbaka där jag började för snart två år sedan. Problem ska tas på allvar oavsett vilket kön som utsätts mest och den där gråzonen måste få liv.

Kuriosa: Sedan kan vi kalla den regnbågszonen.

Klart att kvinnor kan vara sexistiska!

Vi har ju talat en del om hur kvinnor blir diskriminerade i arbetslivet, hur det för många arbetsgivare räcker att kvinnor är potentiella småbarnsmammor, VAB-are och familjeprioriterare. I extremare fall ses inte kvinnor som lika kompetenta som män, blir inte befordrade i samma takt och anställs ibland rent av som ögongodis istället för i egenskap av yrkesutövare. Män i toppen skyddar varandra och premierar andra män. Män i toppen är ofta sexistiska. Men en väldigt intressant artikel av dr. Peggy Drexler visar att även kvinnor i toppen kan vara sexistiska. Dr Drexler intervjuade några högt uppsatta kvinnor som hellre anställde andra kvinnor än män. De ansåg nämligen att kvinnor var bättre på att kompromissa, att locka fram bra material ur samarbetspartner (i ett fall manuskript ur författare) samt att män var arroganta och lät sina stora egon komma i vägen. Låter det bekant? Tänkte du nu att det ju ligger lite sanning i det där? Nej, det ligger inte mer sanning i det där än att män skulle vara mer kompetenta och bättre lämpade för karriär än kvinnor. Positiv särbehandling av kvinnor på grund av att de är kvinnor är också sexism, särskilt eftersom denna positiva särbehandling hänger ihop med nedvärdering av män. Så får det inte vara.

Kanske det här är en av de svåraste delarna av att försöka leva och agera jämställt: att även de där positiva förväntningarna vi bär med oss av endera könet måste omvärderas och varje människa mötas för sina egna kvalitéer? Men jag är övertygad om att ifall kvinnor ska betraktas som lika kompetenta som män kan man inte samtidigt se kvinnor som mer omvårdande och bättre på att kompromissa. Även om många kvinnor genom sin uppväxt och sina tidigare erfarenheter tränats i omvårdnad och kompromissande på ett helt annat sätt än många män finns inte dessa egenskaper automatiskt i kvinnor, precis som att män inte av naturen är mer kompetenta eller bättre på teknik. För att komma bort från de negativa attityderna mot kvinnor måste vi också släppa de positiva. Det går inte att cherrypicka könsspecifika egenskaper.

Och det finns sådana som menar att kvinnor inte kan vara sexistiska för att de saknar den institutionella makten. Jag förstår hur man kan komma till den slutsatsen, men samtidigt är den att försöka svära sig fri från problem som egentligen inte är begränsade till män. Sexism är åsikter och tankar, obetänksamma skämt, fördomar och brist på eftertänksamhet. Kvinnor är inte per automatik befriade från sådant – kvinnor kan ha sexistiska åsikter (precis som att mörkhyade kan ha rasistiska). Å andra sidan handlar det också om makt. Har man inte makt att föra fram sina åsikter och tankar, eller att fatta beslut baserade på sina fördomar, kommer den sexism man står för inte att påverka omvärlden. Och låt vara att kvinnor är grovt underrepresenterade i toppositioner och att det finns en liknande snedfördelning i mot vilket kön sexism i allmänhet riktas, men kvinnor i västvärlden sitter i dag likväl på tillräckligt många, tillräckligt höga positioner för att deras röster ska kunna göra en viss skillnad. De unga män som anställdes på det företag vars chef dr. Drexter hade intervjuat skulle åtminstone hålla med. De unga män som bara för att de är män behandlas mycket hårdare än sina kvinnliga kollegor. Deras kvinnliga chef tycker att det är så man måste göra med män.

”So I end up pushing and pushing and keeping constant tabs, jumping all over a guy for even the tiniest misstep. It’s exhausting, but that way, I can avoid one mistake from turning into many.”

Det här är också diskussioner som är värda att föra, problem som bör belysas och upplevelser som förtjänar att tas på allvar. Män ska inte behöva vara tuffa nog att ta den här skiten, och kvinnor ska inte betraktas som så svaga att de inte kan vara sexister. Och som dr. Drexler skriver:

”the best workplaces are built on the ideals of hard work, talent, and dedication — three qualities that know no gender.”