Maken lagade milkshake som kvällsmål åt barnen, att sörplas i soffan framför TVn.
Tilda: Yäk!
Maken: Va?
Tilda: YÄÄÄK! Jag gillar inte det här!
Maken: Vaddå då?
Tilda: För det är äckligt!
Maken: Det är ju inte speciellt kul att laga kvällsmål till er alltså. När ni låter så där sen.
Tilda: Du måste laga godare kvällsmål bara.
Hur kommer det sig att så många av dem som fnyser åt örtmedicin, healing, massageterapi och akupunktur ändå är helt övertygade om att bråkiga kvinnor kan botas med en magisk penis?
Tilda har klippt sitt hår. Igen. Hon passade på när de hade barnvakt och stora, långa, blonda lockar mötte oss på badrumsgolvet när vi kom hem. Hon vet att hon inte får klippa sitt hår. Så det var liksom inte det enda gjorde.
Hon klippte också papper värt en halv regnskog till confetti.
Och en filt.
Och Mummis tidigare väldigt vackra handknutna kinesiska matta.
Och min gamla gunghäst.
Så. Vi är ju egentligen inte så hemskt arga över just det där med hennes snaggade lugg längre, om vi säger så.
Har ni läst om den tragiska dödsskjutningen igår? Den där den 30-åriga juristen och fotomodellen Reeva Steenkamp blev skjuten minst fyra gånger på nära håll av sin pojkvän? Inte?
Har ni läst om att Oscar ”Blade Runner” Pistorius misstänks ha skjutit sin flickvän i deras skyddade hem i Sydafrika? Jasså?
Samma skjutning, annat fokus. Bilderna är på honom, eller på honom och henne tillsammans. Rubrikerna är om honom. Faktarutorna rör hans karriär. Den chockade familjen är hans familj. Jag säger inte att han inte var en oerhört viktig atlet eller att hans karriär inte är imponerande, men det fokus som hittills har varit rådande är besynnerligt – särskilt eftersom han i skrivande stund inte ens är häktad – och jag har en obehaglig känsla av att sorgen som skymtar mellan raderna bottnar i att en ung lovande atlets karriär är förstörd istället för i att en ung kvinna bragts om livet.
Det verkar finnas någon sorts allmängiltig uppfattning om att genusforskning är, om inte det enda som får statliga bidrag, så åtminstone det som får mångfaldigt mer än allt annat. Det är förstås inte sant. Genusforskning precis som all humanistisk forskning som det inte omedelbart kommer att tjänas pengar på får se sina tillgångar strypta. En del tycker att det är det bästa som kan hända eftersom genusforskningen är den sämsta ”forskningen” i typ hela världen och förmodligen gör mer skada än forskning som går ut på att testa läppstift på små vita fluffiga kaniner.
Samtidigt finns det också en utbredd missuppfattning att genusforskningen liksom ses som helig och att man inte får röra den. Säga vad man vill om hur de olika disciplinerna nu är indelade och om genusforskning borde vara en egen disciplin eller integrerad i andra, det tycker jag absolut att man kan diskutera, men jag har hittills inte träffat på ett enda ämne som man med så begränsad intellektuell spänst och så fördomsfulla, nedlåtande antiargument får häva skit över. Jag rör mig inom tre olika (rättshistoria, medeltidshistoria och genushistoria) så jag vet. Säger man att avhandlingen är rättshistorisk nicka folk nådigt och säger ”bra, bra”. Är det medeltidshistoria får man ungefär samma reaktion, ibland med kommentaren om att medeltiden är väldigt spännande eftersom det handlar om kungar och krig.
Säger man däremot att det är genushistoria, då har man glatt öppnat sig för kritik. Och nu talar vi inte bara om kritik från Anonym på internet – vilket det kommer drösar av – utan om ”skojiga” skämt inom akademien. En klapp på huvudet och ett ”jasså du är sån”. Ett ”tona ner de feministiska bitarna bara” eller ett ”det är ju inte ett riktigt ämne”, ”genus är väl bara för arga kvinnor”, ”bäst att du inte säger något om genus”. Unt so vidare. Då återstår bara frågan; hur i hela helvete ska man kunna studera äktenskapet – den av nästan samtliga medeltidsforskare klassade som mest betydelsefulla ekonomiska och sociala faktorn – utan att tala om genus? Hur ska man kunna förklara och problematisera kvinnors begränsade juridiska rättigheter – som ingen medeltidsforskare ifrågasätter – utan att tala om genus?
För många herrans år sedan införskaffade jag Geoffrey of Monmouth‘s The History of the Kings of Britain när jag ändå skulle beställa böcker. Är det något jag är dålig på så är det nämligen Storbritanniens historia, och jag tänkte att det kunde vara hög tid att bättre sätta mig in i alla dessa kungar och slag som så starkt präglar brittisk historieskrivning. För mitt syfte, att lära mig brittisk kungahistoria, var det kanske inte helt lyckat att Geoffrey of Monmouth färdigställde sitt verk år 1136 och att stora delar av boken därmed ägnas åt Merlins profetior och kung Arthurs förträfflighet. Efter detta bakslag har jag nästintill givit upp de brittiska kungarna.
Men så hittade jag en podcast där Dan Jones berättar om flera hundra år av engelsk kungahistoria (om Plantagenets, ni vet Lejonhjärta och de där) och helt plötsligt har jag en fantastiskt chans att kombinera min smått sjukliga förkärlek för brittisk engelska och det skriande behovet av mer kunnande. Att jag omedelbart blev kär i Dan Jones och därför inte vågar bildgoogla honom just in case han är ful som stryk och att jag inte kan tillräckligt mycket om innehållet i vad han berättade för att kunna utvärdera dess korrekthet får ni väl se som varningar för att jag möjligen inte är helt opartiskt. Men härrigud vad han var bra! Just så ska historia berättas! Alltifrån hur han placerar människorna i mitten av berättelsen och ger dem liv, via detaljer om självmordsbombande tuppar till generaliserande men tankeväckande slutsatser.
Oh yeeees….
Man hör så många beklaga sig över vilket pack som finns i deras Facebook-feed. Jag brukar le milt och försöka låta bli att säga ”jasså du menar de där som du har lagt till som vänner?”, för det blir så dålig stämning av sånt. Men verkligen, det ger mig lite samma krypande känsla av skyll-dig-själv som när folk beklagar sig över någon bloggare som de tycker skriver dåligt om tråkiga saker, och att det inte blir bättre fast att de läser bloggen varje dag. Så läs inte då. Internet är inte som TV för 50 år sedan då det fanns en kanal och eftersom alla ville titta på TV så sket man i om det var något man egentligen ville se för det var viktigare att titta på TV än att gilla vad man såg, och det finns ingen anledning att använda Internet enligt samma princip.
Och jag kan ärligt säga att folket i min Facebook-feed (som är hårt sorterad redan i stadiet när någon skickar en Friend-request) är helt sjukt bra typer. Varje dag fascineras jag över vilken blandning av människor där finns, hur smarta de är och hur mycket de kan som jag skulle vilja lära mig. Det är nästan dagligen referenser till Becket eller något annat medeltida kontroversiellt helgon, underbara citat ur klassiska böcker jag borde läsa minst en gång till eller långa diskussioner om inhemska språk på universitetet, hur man bäst översätter vissa medellågtyska termer eller problemen med att skämta i Sverige. Sedan är det förstås massor med babysar, katter, matkreationer och sånt, så där som det brukar vara. Men jag gillar det. Det betyder att mina vänner är stolta över sina barn, nöjda med vad de åstadkommit och att de uppskattar sina husdjur. Det ser jag inte som ett tecken på mentalt förfall utan som en hälsosam grund att bygga en bättre framtid på.
För några dagar sedan kom det senaste paketet från Pepperberry, som förresten har rea nu. Jag hade egentligen tänkt skriva om hur mycket jag älskar fraset från det vackra pappret kläderna är inslagna i, om kvalitén på tygerna och om den stora lyckan att ha hittat ett ställe med underbara kläder för någon i min form och storlek. Att efter många, långa år på jakt efter kläder i vanliga affärer och den nedslående frustrationen av att 99% inte passar och den sista procenten är ok innan de första fyra tvättarna äntligen kunna beställa vad jag vill ha. Och kläderna bara slinker på. Sitter där de ska. Klämmer inte, förhindrar inte andningen eller rörelser mer avancerade än att stå i ett hörn. Det är äkta lycka!
Och så hade jag tänkt att jag skulle visa hur fint kläderna satt och hur lycklig jag var genom att fotografera kläderna på mig, vilket för någon som inte är en modebloggare är lite som be en bandymålvakt flyga ett flygplan. Hur som helst så blev det inte av direkt, och så tänkte jag att jag kunde använda bilderna på kläderna som finns på Pepperberry istället – bara för att liksom visa vilka plagg jag köpte och vill rekommendera – men så tyckte jag att det var tråkigt. Att jag själv uppskattar mer att se plagg på riktiga människor än på modeller.
Det var ett väldigt kort ögonblick, men ett ögonblick ändå, då jag tänkte tanken att det inte är någon idé att fotografera mig själv för att jag inte är snygg nog att göra kläderna rättvisa. Därifrån var den naturliga nästa tanken att jag ju kunde försöka photoshopa bilderna, för att bli lite snyggare. Alla andra gör det ju. Sedan förfasades jag över vad jag just tänkt, men fascinerades samtidigt över hur lätt det var att falla till föga för något om man bara tror att tillräckligt många gör det, att det är vad alla förutsätter. Det förutsätts att man har photoshop och kan använda de mest grundläggande försnyggningsteknikerna. Det förutsätts att den bilden på sig själv som man lägger ut är ett noggrant uppiffat och tillrättalagt resultat av en utsortering bland 250 försöksbilder och tuschning av vinnaren. Med de ögonen tittar många på bilder i dag och tror att om man tar bort 50% av snyggheten kanske man hamnar nära verkligheten. Och många som lägger upp bilder på sig själva tuschar dem, för ingen vill vara fulast på Internet liksom, och alltför många tar sig friheten att kommentera brister i andras utseende som om det vore varje människas självklara rätt.
I höstas gick det en kampanj som hette The Naked Truth, där en massa bloggare i protest mot detta la ut helt sminkfria, otuschade bilder av sig själva. Jag studsade förstås av lycka och tyckte att det var en jättebra idé. Tills jag insåg att den här bloggen redan är full av otuschade bilder av yours truly helt utan smink. Vill jag visa hur mycket det snöat på mig när jag var ute skiter jag väl i om det syns att min näsa är muntert klarröd. Vill jag visa hur den nya skjortan sitter för att jämföra med gamla illasittande skiter jag väl i om bilderna togs en dag då jag inte sminkat mig. Det har varit ett motto för mig; att våga visa mig som jag ser ut. Lite för att jag tror att sådana som letar efter hotta brudar förstår att det här inte är rätt forum, men mest för att det i ärlighetens namn var ganska svårt första gången jag lade upp en bild. Det var svårt att stå för hur jag ser ut och svårt att utsätta mig själv för omvärldens dömande blickar.
Visst har jag fått kommentarer på bloggen om mitt utseende i inte alltigenom fördelaktiga termer, men jag har tagit bort alla sådana. De hör inte hit. Det här är inte blogg där vi diskuterar nackdelarna med att se ut som mig och skriva om genus, eller ett forum där jag tillåter att man rackar ner på andra. Och efter det där ögonblicket i dag då jag hann tänka tanken att jag måste släta över mina utseendebrister för att vara bra nog för min egen blogg, bra nog för mig själv och för er som kommer hit, är jag ännu mer fast beslutsam att inte böja mig för photoshop. Vi är många som bloggar osminkat, som står med våra egna namn och våra egna känslor öppna för alla. Personligen tror jag att det är just sånt som internet behöver. De där bilderna som visar att det där på andra sidan finns en riktig människa, med drömmar, förhoppningar och ett hjärta som går att såra. Att det där på andra sidan finns någon som är ganska mycket som en själv. För det är i anonymiteten som hatet kan växa till sig, och det är i tuschade bilder av orimligt vackra människor som tankarna om ens egen otillräcklighet får fäste. Det tänker jag inte bidra till.
Kuriosa: Jag har inte ens photoshop.
Kuriosa 2: Jag ordnar bilder på kläderna en annan dag.
I går gjorde jag mitt allra första försök att lyssna på podcast. Det var långt ifrån så där avslappnande och befriande som andra verkar tycka, för jag hann inte långt in i programmet (BBC History) förrän jag liksom bubblade av kommentarer, invändningar och personliga påhopp mot talaren – som jag inte ens kommer ihåg namnet på. Kanske har det inte så stor betydelse vem han var, för han var egentligen ganska så nyanserad och vettig, och jag tänker i princip inte opponera mig mot hans resultat. Grejen är den att han hade skrivit en bok om masterminds – alltså folk som är riktigt bra på något – och så föreslagit någon sorts syntes kring vad det är som skapar ett mastermind. Han menar att det inte finns något i hjärnan som skiljer ut vissa genier från vanliga dödliga, utan att ett mastermind är beroende av att personen verkligen är dedikerad och att det finns några svårigheter på vägen som triggar dedikationen.
Allt det där är ju intressant och plausibelt men jag har fastnat i en av hans första meningar, den där som var svaret på hur han hade gått tillväga för att välja ut de personer han skulle undersöka. Han hade nämligen helt sonika tittat på vem som åstadkommit något. Visst, det är säkert en relevant metod för honom men allt jag kan tänka på därefter är att det automatiskt utesluter alla kvinnor fram till det senaste århundradet. Det är oroväckande många som sagt till mig att anledningen till att kvinnor saknas i historieböckerna är att kvinnor helt enkelt inte åstadkommit något, ett enkelt missförstånd om man stirrar sig blind på en särskild sorts resultat. För vad det handlar om, anledningen till att det inte finns kvinnliga masterminds genom historien, är att det förutom dedikation och tillräckligt med svårigheter för att öka dedikationen faktiskt också krävs tillfällen att överkomma svårigheterna och en socialt förankrad möjlighet att leva ut sin vilja. Det har kvinnor inte haft.
Och i dag, när de formella hindren för att kvinnor ska bli masterminds är borta, finns precis samma tendenser att betrakta män som potentiella genier och kvinnor som goda vapendragare kvar. Det här är ett oerhört komplext problem, för om man i dag skulle sätta sig ner och göra vad han den där jag inte kommer ihåg namnet på har gjort och sortera ut masterminds enligt vad de har åstadkommit så skulle det fortfarande vara väldigt få kvinnor på den listan. Jag vägrar tro på att kvinnor är sämre än män. Det faktum att kvinnor gått förbi män vad gäller utbildning så snart de släpptes in på universiteten talar emot en sådan förklaring. Inte heller tror jag att män (åtminstone inte i dagens jämställda Norden) på något sätt medvetet skulle framhäva sig själva på kvinnors bekostnad – i alla fall inte mer än vad kvinnor medvetet gör på mäns bekostnad. Nej, jag tror att det låga antalet kvinnliga masterminds beror på en snirklig väv av fördomar, taskiga kompromisser och förväntningar på vad män och kvinnor borde göra.
Många säger att kvinnor helt enkelt inte har dedikationen i samma utsträckning som män. Att det är biologiskt betingat att män är mer tävlingslystna och därför når längre. Alla som varit i ett stall borde förstå att något inte är riktigt rätt med den förklaringen. Stall är nämligen fulla av små förväntansfulla flickor (85 % är av ryttarna i Sverige är kvinnor) som är dedikerade nog att tillbringa all sin vakna tid med att utföra skitsysslor utan betalning, bara för att få vara där. Om vi leker med tanken att det bara är hälften av de där flickorna som drömmer om en karriär som proffsryttare och att den andra hälften tycker att det räcker att hobbyrida borde det bli en ansenlig mängd kvinnliga proffsryttare. På Svensk Galopp meddelar man glatt svenska tjejer hållit sig framme för bland de 20 bästa jockeyna i Sverige finns inte mindre än sju tjejer. Samma tendens finns i nästan alla delar av hästsport; bland proffsen dominerar männen. Vad hände med alla de där unga tjejerna som drömde om en karriär inom hästsport?
Hästsport kanske är ett av de mest extra exemplen, men trenden finns även inom de flesta andra yrken. Ska man döma av hur könsfördelningen såg ut i skolkören, eller i uttagningarna till talangprogram borde musikervärlden vara fylld av kvinnor. Ändå finns det fler manliga proffsmusiker. Inom sjukhusvärlden och universitetsvärlden finns det förvisso kvinnor på alla nivåer, men andelen kvinnliga överläkare och professorer är beklämmande om man jämför med hur många kvinnor som gett sig in på de banorna. Vad händer längs vägen?
Jo, det kommer in barn i bilden. Om ett par får två barn och är föräldralediga i totalt fyra år med dessa två barn och det är kvinnan som sköter den föräldraledigheten kommer hon att automatiskt vara fyra år efter honom i karriären. Man skulle kanske kunna tro att det skulle vara ett starkt argument att någon redan satt sin karriär på paus i fyra år när man senare i livet börjar förhandla om kompromisser som att gå ner i arbetstid för att kunna möta barnen efter skolan och vabba, men i stället verkar det som om de där åren tenderar till att göra kvinnan ännu mindre lämplig för karriär – hon har genom sin erfarenhet lättare att sköta barnen och fortsätter att göra det. Gapet mellan kvinnans och mannens karriärer växer och i takt med att hon får ännu mer erfarenhet av barnskötande och han klättrar uppåt på karriärstegen blir sannolikheten att han ska vilja avbryta och hon ska våga göra något åt sin gnagande känsla av otillfredsställelse mindre.
Jag inser att det för många familjer kan funka väldigt bra att följa mer traditionella mönster. Vi gör det, av ekonomiska och praktiska skäl. Det är vårt enda sätt att få vardagen att fungera och jag ser inget principiellt problem i att det blir traditionellt – i varje enskilt fall. Men någonstans börjar alla dessa enskilda fall skapa så starka normer att de inte går att bryta trots att en viss familj kanske skulle vilja. Pressen att göra vissa val, de ekonomiska konsekvenserna av att ha mannen som tjänar mer hemma är överväldigande och då har vi ett stort problem. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; att för varje kvinna som vill komma framåt måste det till en man (i ett beklämmande heteronormativt uttalande) som tar ett steg bakåt. För varje familj med en mamma i karriären behövs det en pappa som inte tycker att karriär är så hemskt viktigt. Jag tror att ett av de stora problemen i dag är ett det i vårt samhälle ses som det ultimata att man tar för sig, att man är framåt och att det dessutom finns en underton av att dessa positiva egenskaper är manliga. Så länge det både premieras att ta för sig och ses som manligt att ta för sig kommer kvinnan att dra det kortaste karriärsstrået. Det är inte problematiskt för att man på pin tji måste bryta traditionella mönster. Det är problematiskt för att alla de kvinnliga masterminds som drömmer om att få komma ut tvingas till kompromisser som håller dem instängda. Och för att alla de män som inte vill göra karriär, inte vill ta för sig och alltid sikta på störst, bäst och vackrast, tvingas uppfylla förväntningar de inte vill ha och missar att se sina barn växa upp.
Jag menar inte att det finns några lätta lösningar eller rätta svar, men jag tror att det är viktigt att öka medvetenheten för sådana här frågor. Säkert finns det många som suckar (men som inte har orkat läsa ända hit) och menar att det är en del av den där berömda feministiska planen att ta över världen att tro att det skulle finnas potential för kvinnliga mastermind, alternativt några hinder för kvinnor att göra vad de vill. Förutom att ett sådant synsätt visar på inte bara en konspiratoriskt läggning utan också undermåliga historiekunskaper visar det på en oförmåga att tänka lite längre. Betänkt exempelvis att den kvinnliga formen av det manliga ordet ”master” är ”mistress”. Betänk att den kvinnliga formen av ”läkare” är ”sjuksyster”. Betänk att den kvinnliga formen av ”professor” är ”professorska” och syftar på den som är gift med en professor. Vad säger det om den underliggande synen på kvinnans chanser att nå toppen?
Jag får ofta frågor om språken i vår familj och tänkte att det är hög tid att jag svarar på en del av frågorna om hur vi gör och tänker kring flerspråkighet. Basic facts: Jag pratar konsekvent svenska med barnen. Min man pratar konsekvent finska med barnen. Tillsammans pratar jag och maken engelska, eftersom ingen av oss kunde den andras språk när vi först träffades.
En del av frågorna jag får rör om inte barnen ändå blir förvirrade av så många språk och att det därför inte är särskilt bra för barnen att växa upp i en trespråkig miljö. Och det där är en väldigt tråkig inställning. Barn blir nämligen inte alls förvirrade av många språk, trots att vuxna tycks bli det. Barn är gjorda för att lära sig språk och lära sig system för hur världen är organiserad. Allt man behöver är alltså att barnen kan räkna ut hur språken runt omkring dem fungerar, genom att man konsekvent använder dem på samma sätt. Det samma gäller exempelvis böcker. Världen går inte under för att man läser en bok som är på ett annat språk än det man pratar med barnen, för barnen vet att just den boken är på det språket.
Däremot ska man förstås vara medveten om att barn lär sig i olika takt och på olika sätt. Vilho sa inte många ord innan han fyllde ett, men när han var två talade han både finska och svenska flytande, och i treårsåldern började han översätta mellan språken. Nu när han snart fyller sju är ett av hans stora glädjeämnen att han på förskolan fått lära sig sånger på både italienska och estniska. Han både läser och skriver finska och svenska och förstår och talar lite engelska. Han älskar att lära sig nya ord, fortfarande, och har alltid varit väldigt tålmodig när jag förklarat saker för honom. Som riktigt liten tränade han ord genom att peka och jag sa vad det var i runda slängar tvåhundra gånger per objekt. Det var inte alltid han sa efter, men man såg att han tyckte om att höra orden och att han liksom tog dem till sig. Jag har läst och sjungit mycket för honom, men inte extremt mycket, utan istället kan vi sitta i timmar och prata om olika saker och diskutera världen. Hans språkinlärning har väldigt mycket med intresse och fallenhet att göra.
Tilda har inte lika mycket tålamod att lyssna på förklaringar för hon är alltid på väg någonstans och har någon lek som måste lekas. Faktum är att hon inte ens haft tid att lära sig ord den vanliga vägen, med ett ord i taget, utan sa som sitt första ord ”vaehe” (vad är det). Svenska talade hon hyggligt när hon var tre, men finskan lossnade egentligen ordentligt först nu i somras, när hon fyllt fyra. En del engelska uttryck snappar hon upp. En dag förklarade hon sakligt för mig att man inte fick säga ”fuck”. En annan dag skrek hon ”holy cow” när hon blev förvånad (Vilho säger förresten ganska ofta ”holy mother of cow” – en egenhändigt hopknåpad form av kraftuttryck). Förra veckan hörde jag för första gången Tilda översätta mellan språken, det vill säga hon hörde orden på finska och berättade samma sak för mig på svenska, vilket är nästan två år senare än storebror. För Tilda har jag läst och sjungit mer än för Vilho, för hon älskar det – men inte för att hon vill lära sig nya ord utan för att hon gillar berättelserna och musiken. Hennes språkinlärning följer ungefär normalkurvan för tvåspråkiga barn, men jag tycker ändå att man ska vara väldigt försiktig med att jämföra barns språk rent tekniskt och i stället se hur de använder språket och hur de själva tar till sig sitt språk.
Båda barnen har de första åren bytt till finska när de talar med folk de inte känner, trots att vi kanske varit i Sverige. På så vis har finskan varit någon sorts default som de förutsätter att alla kan. Det har dock inte varit några problem att få barnen att byta språk genom att prata svenska med dem, och i allmänhet tror jag att det med små barn är betydligt bättre att uppmuntra till att prata ett visst språk genom att själv prata det med barnen. Exempelvis pratade Vilho alltid finska med Tilda i början, men efter att jag i några dagars tid översatt allt han sagt till sin syster till svenska så bytte han självmant språk och de båda pratar fortfarande svenska med varandra även om de är ute och leker med finskspråkiga vänner. Små barn (under fyra år brukar man väl räkna med) är inte medvetna om vilket språk de talar och kan således inte byta genom att man säger till dem att använda ett annat. Som vuxen får man istället gå in i leken och in i samtalen och översätta (men aldrig rätta!) och ge språket till barnen.
Jag tror också att det är jätteviktigt att det där med vilket språk man ska tala i vilken situation förklaras för barnen på ett sätt som de kan relatera till och på ett sätt som uppmuntrar till att tala det ena språket snarare än förbjuder att tala det andra. De flesta av oss med svenskspråkiga barn har säkert någon gång fått säga till dem att prata svenska istället för finska, men även små nyanser i vad man säger har betydelse eftersom barn gärna förstår saker bokstavligt. Om man säger ”nej, prata inte finska” förstår barnet att det inte ska prata finska men säger man ”prata gärna svenska” förstår barnet att det gärna ska prata svenska. Dessutom tycker jag att man kan motivera för barnet varför ett visst språk ska användas. Jag brukar uppmuntra till att prata svenska genom att säga att de på så vis tränar så att de ska kunna prata med folk i Sverige, med släktingarna där, och så pratar vi om alla ord som folk i Sverige inte skulle förstå och så skrattar barnen så de kiknar. En annan viktig sak som svenskspråkig förälder är att inte vara rädd för att uppmuntra barnen att tala finska i vissa situationer och att berömma barnen även för finskan, så att man inte skapar en hierarki av språken där det är generellt bättre att tala det ena eller det andra.
Barnen kanske blandar språk ibland och de kanske tillverkar sina egna ord och uttryck, men det är inte ett tecken på språklig förvirring och ett förebud om ett långt ensamt liv som finlandssvensk avfälling på en skärgårdsö utan el utan är bara så som barn testar vad som funkar och inte. De provar och lär sig, just så som de ska.
