Ligger på en filt på skrivbordet. Faller handlöst med alla klor frenetiskt vevande och pälsen uppbullad som en automatisk airbag – från filten en knapp centimeter ner på skrivbordet.
Låtsas som om inget hände. Ger mig onda blickar för att mitt skratt insinuerar något annat.
Då blir det där med att katter sätter sig och slöstirrar ut genom ett fönster av ingen annan anledning än att de är katter och kan nästan pinsamt tydligt.
Jag redigerar bilder på datorn. Percival inspekterar.
Vi har två ettåriga katter, Percival och Poppy. Och så har vi en katt som är ungefär hundra år gammal, som heter Katt. Kalla vinterdagar blir skillnaden mellan ungdomens våghalsiga effektsökeri och ålderdomens vishet extra tydlig.
Det här är Poppy, som pulsar fram i snön i trädgården och är lyckligt omedveten om att hon om ungefär 0.2 sekunder kommer att bli påhoppad av Percival. 
Det här är Katt, som har legat ner ryggstödet i favoritfåtöljen till en perfekt båge ovanför elementet och således ligger varmt och skönt på första parkett till ungdomarnas spektakel i snöyran.
Jag har en ny fluffig, vit matta till mitt arbetsrum. Gammelkatten godkänner.
OMG. It’s so fluffy I’m gonna die!
Kuriosa: Pluspoäng för den som känner igen det citatet.
Percival har parkerat i fönstret uppe i mitt arbetsrum. Lite för att det är varmt från surrande maskiner och förmodligen lite för att han från fönstret emellanåt kan slänga ut en tass och deleta något jag just skrivit. Dessutom är fönsterplatsen för en katt vad en fylld godisbutik är för barnen. Just utanför fönstret har nämligen alla kvarterets småfåglar sina förmiddagsmöten. Där sitter de och tjattrar, badar i vattenpölarna och käkar sånna där röda bär som sedan i bajsform är ett rent helvete att skrapa loss från bilen.
Jag har aldrig sett en blåmes så förvånad som den som landade på sin vanliga plats på bjälken utanför fönstret, tittade in som alla andra förmiddagar och stirrade rakt in i ögonen på en oroväckande exalterad katt. Tsisös vilken fart den fick. Till Percivals stora förtjusning fortsatte dock fåglarna att pyssla utanför fönstret, alltmedan Percy satt inne och gapade – just in case någon av fåglarna skulle råka landa i hans mun.
Det är ett välkänt faktum att Internet kan förlåtas många synder på grund av att dess övergripande funktion är att agera forum för dyrkande av kattbilder. Så i dag låter jag Percival göra världen till ett lite bättre ställe. Observera att lådor upphör att följa naturlagarna i närheten av katter. Till exempel skulle man ju först kunna tro att den här lådan är för liten för Percy, men så är det ju inte.
Rätt som det är hör jag oljud från nedervåningen. Ni vet, just så där som det låter när katter gör något som de inte borde, till exempel slaktar något luddigt och sött på vardagsrumsmattan. Så jag springer ner med förhoppningen om att om inte rädda vad det nu var som höll på att dö, så åtminstone skrämma katterna tillräckligt för att övertyga dem om det förnuftiga i att hålla sig med liknande saker utomhus. Klampandet i trappen och mitt ”vad gör ni vad gör ni vad är det ni GÖÖÖR” i en allt annat än behärskad falsett borde ha funkat.
Men när jag kommer ner möts jag bara av Percival som stirrar på mig med en sån där storögd förvåning som katter kan ha när de känner sig orättvist behandlade. I fåtöljen ligger Katt-katt och har, sin vana trogen, inte gjort mycket mer än vänt på sig de senaste timmarna. Fundersam går jag upp igen. Jorå, i min säng ligger Poppy och halvsover.
Katterna är oskyldiga. Jag är paranoid. Och när jag sätter mig för att fortsätta skriva ligger det en död fågel under mitt skrivbord.
