Tankar om ensamma kvällar

Det har varit många kvällar borta för min högt vördade make nu på sistone, och så är han borta ikväll igen. Det är jobbgrejer, så han kan i princip inte göra så mycket åt det, och jag kan trösta mig med tanken på att han säkert gärna skulle ha varit hemma istället.

Och så sitter jag här och tänker på alla män som faktiskt tror att det är ok att vara borta mycket, att det ju inte gör något om de är borta en kväll till för hustrun har aldrig några problem med att hinna med disken och tvätten och barnen. De behövs inte hemma ändå. Som om man valde sin man efter hans städarpotential, liksom. Som om själva anledningen till att man en gång bestämt sig för att leva tillsammans var synergieffekten av att kunna dela tvättmaskin. Jag är rädd för att allt för många av de män som prioriterar annat än hemmakvällar inbillar sig att det är vad det handlar om. Ibland blir jag rädd att min egen man tror att det är vad det handlar om, kanske för att det där med hushållsarbete är lättast att räkna på, mest konkret.

Men nej, de där ensamma kvällarna är det inte orättvisor i fördelningen av hushållssysslorna som jag brukar tänka på, utan ensamheten. Saknaden. Berättelserna om stort och smått som ingen lyssnar på. Den gnagande känslan av att inte vara prioriterad, oavsett hur bra anledning att vara borta han än har. Påtvingad tystnad. En kall säng.

Allt annat klarar jag själv, men till tvåsamhet måste man vara två.

När kvinnan själv får välja – ett inlägg om drömmar, politik och ställningstagande

När jag skrev om drömmen om ett hus på landet var det många som hörde av sig och berättade att de kände igen sig. Längtan efter ett eget potatisland, äppelträd, en lugnare vardag, mer tid för barnen och möjligheten att kunna odla sin egen mat. Det är många som drömmer om det, många som känner en stark längtan till ett sådant sorts liv. Det kallas för en trend. Det är på modet nu. En nyck. Kvinnor är ju nyckfulla modeslavar. En del sätter det till och med i samband med den så kallade jämställdhetsparadoxen – att ju mer jämställt det blir desto mer vill kvinnor tillbaka till hemmafrulivet. För att downshifta och leva ekologiskt är kvinnligt kodat, trots att det är långt ifrån bara kvinnor som gör det. Men är det hela familjer som downshiftar blir de intervjuade i livsstilsmagasin för kvinnor eller så förs diskussionerna på bloggar drivna av kvinnor. Eftersom det ses som en livsstilstrend faller det så att säga inom kvinnornas område.

Så läser jag i en några år gammal Allt om trädgård en liten notis om en bok av Stefan Sundström. Den heter Stefans lilla gröna – en handbok i utanförskap och handlar om att Stefan nu vill leva självförsörjande, odla sin egen mat och dela med sig av recept. Först kändes det lite uppfriskande med en man som drömmer den där drömmen som blivit så tydligt kopplad till kvinnor. Men så ser jag skillnaden. Medan kvinnor drömmer rosaröda livet-på-landet-drömmar har Stefan Sundström gjort ett politiskt val. ”Här blir trädgård politik”. Det är en livsstil, ett ställningstagande.

Och så slår det mig att det här är ytterligare ett typiskt exempel på hur någonting som betraktas som kvinnligt nedvärderas. För längtan efter ett lugnare liv är ett politiskt val, det är ett ställningstagande långt bortom pelargonsticklingar, broderade kökshanddukar och cupcakes. Längtan efter ett lugnare liv handlar om ekologiskt, om närodlat, om mer vegetariskt, om förståelse för hur mat blir till och hur den fungerar, om kretslopp och om vår påverkan på naturen. Att män har ett betydligt större ekologiskt fotavtryck än kvinnor är välkänt. Män flyger mer och åker mer bil. En riktig man ska äta kött och tämja naturen att tjäna mannen. Den traditionella manliga livsstilen är ett stort hot mot miljön. Ändå ses kvinnors längtan efter något annat som trender, inte som de ställningstagande mot global uppvärmning, de rika ländernas klimatpåverkan och ohållbara påfrestning på miljön som denna längtan lika gärna skulle kunna vara.

Längtan om ett lugnare liv handlar också om att få större bestämmanderätt över sin egen tid, att få se barnen växa upp, att delta, uppskatta och vårda när den psykiska ohälsan växer och ekorrhjulen snurrar allt snabbare. Ändå ses kvinnors vilja att disponera sin egen tid som en tillbakagång till 50-talets instängda hemmafru, som att det där med att disponera sin egen tid automatiskt skulle innebära att passa upp på sin man. Det ses inte som politiska protester mot hårdare arbetsklimat, längre arbetsdagar, högre pensionsålder och en närmast sjuklig dragning till att ständigt tjäna mer pengar, trots att det ofta är faktorer som påverkar valet.

Längtan om ett lugnare liv handlar dessutom om att tillverka egna saker, att reparera gamla möbler, lappa kläder, lägga in konserver och göra storkok. Det kallas för husmorsideal för att kläder och mat var kvinnornas områden och i dag ses det som pittoreskt om man förstår sig på det, som om husmorskunskaper är kuriosa. Varför är inte det kunnande som nu väcks till liv igen istället att betrakta som revolt mot konsumtionshysterin och mot slit-och-släng-kulturen?

Ett av de allra största problemen är att jämställdhet fortfarande ofta räknas i hur många kvinnor som gör traditionella mansgrejer. Och alldeles enkelt är det inte. Jag ser en jättestor risk i att downshifting innebär att kvinnor får mer tid för barn och hushåll medan männen måste arbeta hårdare för att kunna försörja dem. Dels är det inte en rättvis fördelning, dels skapar det ett starkt beroende där kvinnan om något skulle hända hamnar i en väldigt utsatt position med begränsad arbetslivserfarenhet, sämre pension och sämre tillgång till ersättningar. Så behöver det dock inte vara så om man bara är medveten om riskerna. Man kan (som någon föreslog) pensionsspara tillsammans om den ena vill förvärvsarbeta mer, man kan skriva äktenskapsförord och skydda huslån mot att den som tjänar mest blir arbetsoförmögen. Någon sorts ekonomiskt oberoende måste vara en grundbult. Därefter tycker jag att vi kan skita i de traditionella mansgrejerna. Skit i förvärvsarbete, hög inkomst, köra bil och äta kött. Det finns mängder av män, kvinnor och familjer som redan bevisat att det går. På Lundagård har man gjort buisness på det. Underbara Clara har skapat sig en synnerligen intressant och betydande karriär på det. Listan skulle kunna göras lång.

Och så ska alla de kvinnor som får höra att de minsann bara följer livsstilstrender förstå att livsstil är politik och ställningstagande, de ska stå upp för sina val och de ska göra det med stolthet. Ingen ska få komma och säga att valen inte är viktiga bara för att det är kvinnor som gör dem.

Uppdatering: Jag hann inte mer än koka en kopp kaffe förrän jag ramlade över det här inlägget om hur kvinnor kan vara snygga och arbeta hårt ändå. Förstås. Läs det!

Det där gamla ruttna huset

Ni vet det där gamla huset vi var och tittade på? Det där som vi kanske blev en liten smula dödskära i? Det är i värre skick än vad vi trodde. Komplett med läckande tak, rör som stinker som en sillmarknad som någon glömt i Thailand, utebyggnader som faller (eller redan har fallit) ihop, en övervåning man inte kan gå på, kök som inte uppdaterats de senaste femtio åren och badrum som inte funkar. Allt till det facila priset av 350.000 euro.

Och vi bah njae hörrni.

Men så drömde jag om huset. Drömde att vi hade råd att rädda det från förfallet. Så nu sitter jag här med en Ikea-katalog och önskar att jag hade haft den där magiska kvinnliga intuitionen som gör att kvinnor automatiskt känner på sig vilka män som kommer att bli helt satans rika så att man hade kunnat gifta sig med en sån. Det hade kommit väl till pass nu.

Genushistoria och historieskrivning

Om någon gav mig en euro för varje gång jag fick skit för att jag skriver om genus hade jag förmodligen inte behövt oroa mig över min ekonomi någonsin igen. En av de allra vanligaste sakerna som folk kritiserar är att genushistoria är ideologiskt dravel vars enda syfte är att vanställa historiska verkligheter och av politiskt motiverad illvillighet hitta kvinnor som det varit synd om (och det kan låta som att jag raljerar, med det är faktiskt i ganska exakt de här termerna som kritiken framförts).

Men faktum är att genushistoria behövs för den raka motsatsens skull; för att nyansera historiska verkligheter och för att visa hur kvinnor inom vissa ramar har påverkat historiens gång. Det blev extra uppenbart när jag nu inför min artikel om medeltida arvsrätt läste Åke Holmbäcks Ätten och arvet (1919). Holmbäck var en oerhört respekterad forskare under förra hälften av 1900-talet och hans verk är fortfarande till vissa delar att klassas som auktoritativa i dag. Hans vattentäta argument (”att så varit förhållandet kunna icke jävas” s. 22) för att kvinnor under medeltiden inte kunde äga egendom är det simpla ”sak kan ju ej ägas av sak” (s. 23). Hepp. Bevisat.

I dag finns det inte en medeltidshistoriker, med genusinriktning eller utan, som skulle hävda att kvinnor inte ägde jord under medeltiden och den syn vi har på historien – sättet att handskas med tidigare levnadsöden – gör att det där med att benämna kvinnor som saker numer är oacceptabelt. Holmbäck var inte feminist. Förmodligen visste han inte ens vad det var. Den ovan citerade boken kom ut ett par år innan kvinnor fick rösträtt och gifta kvinnor blev myndiga. Han skrev vad man trodde att man bevisat då, och det ska man förstås inte klandra honom för. Men varje gång jag får höra om hur jag som genushistoriker förvrider verkligheten för att jag skriver om genus (till synes helt oberoende av vad jag kommer fram till) brukar jag tänka på Holmbäck och alla de andra gubbarna som beskrev historiska förlopp på den tiden då kvinnor inom akademin var få och bespottade och genushistoria helt otänkbart. För jag är helt övertygad om att den historia som genushistoriker i dag skriver är betydligt närmare verkligheten än den som Holmbäck och de andra presenterade. Dessutom är det avgjort inte längre lika synd om medeltidskvinnorna…

Ta för dig, lilla du!

Kvinnor får ofta höra att de måste lära sig att ta för sig mer. Inte sällan är det en sån sak som män som just tagit för sig på kvinnors bekostnad säger.
- Men lilla du, du måste säga ifrån ju. Det är ju bara ta för sig!

Jag kan tänka mig att många, förmodligen främst män, sitter och nickar nu. Så där är det liksom. Kvinnor måste bara lära sig det där med att ta för sig, att säga ifrån, visa lite stake. Redan nu kan det ju vara värt att påpeka att den man som klappar en på huvudet och säger att man ska säga ifrån tillhör den där stora skaran män som av någon outgrundlig anledning inte förstår att kvinnor faktiskt säger ifrån. Faktum är att uppmaningen att säga ifrån i allmänhet är ett svar på att man just sagt ifrån.

Och jag menar inte att det inte finns många kvinnor som borde lära att vara uppriktigare med vad de tycker. Det finns det förstås och det är ett problem i sig. Men att kvinnor lär sig att ta för sig och säga ifrån är inte en universell lösning utan en bortförklaring för att slippa ta itu med patriarkala rester.

För det första är det väldigt få män som faktiskt uppskattar att kvinnor tar för sig, om det inte sker i sexiga underkläder på ett hotellrum. Den kvinna som avbryter en man på ett möte får inte en klapp på ryggen för sin framåtanda. Hon är besvärlig, svår att samarbeta med och visar dålig laganda. Det är samma sak med alla de professionella kvinnor som blir tillrättavisade av sina manliga kollegor: säger hon inget får hon skylla sig själv, säger hon ifrån är hon bitchig. Som kvinnan som var docent i fiskbiologi och som sedan stod bredvid sin make när denne vitt och brett förklarade för deras granne hur fiskerinäringen såg ut. När hon efteråt påpekade att han kanske kunde ha låtit henne förklara fick hon höra att det väl bara hade varit för henne att hoppa in i samtalet. Ponera att hon hade gjort det. Ponera att hon sagt ”nämen du, älskling, anledningen till att torsken är överfiskad är snarare en fråga om kvoter än om effekten av miljöförstöring”. Visa mig den man som då bara ”jamen det stämmer säkert. Lyssna på Berit hellre än på mig, ni, för hon har femton års akademiska studier i ämnet bakom sig”.

För det andra handlar det inte bara om att säga ifrån när man är kvinna, för det finns en överhängande risk att man ändå inte blir tagen på allvar. En gång när jag föreläste om medeltidslagarna för en icke-akademisk publik blev jag avbruten av en äldre man på första raden som menade att Finland minsann hade en lag redan på 1200-talet. Förmodligen trodde han att det var en fråga, eftersom han började med ”är det inte så att…” men vad han sökte var inte ett svar utan att visa att han kunde mer om mitt ämne än mig – vilket han genom den fullkomligt felaktiga teorin han envisades med att framföra med all önskvärd tydlighet visade att han inte kunde. Eftersom han ville rätta mig och därmed inte godkände mitt svar att det inte finns några källor som visar på en skriven lag i Finland förrän tidigast på 1300-talet fick arrangören till slut tysta honom genom att säga att vi sparar frågor till sist. Men då ville han inte fråga något längre. Antingen för att han dömt ut det faktum att jag stod som föreläsare för att jag kunde mitt ämne, inte på grund av mitt vackra yttre, eller för att det helt enkelt inte var lika intressant när han inte fick tillrättavisa mig inför publik. Jag är övertygad om att han inte hade sagt ett ljud om jag varit en medelålders manlig akademiker.

För det tredje rör hela idén om att ta för sig en sedan länge etablerad och obehagligt stadigt rotad dikotomi mellan manliga och kvinnliga egenskaper där de manliga egenskaperna per definition är vad som ska eftersträvas. Att visa lite stake, grow a pair of balls, man up. Sluta vara en sån kärring, en pussy, girly. I den missriktade kampen för fler kvinnor som tar för sig verkar man helt bortse från hur världen skulle se ut om alla började bete sig som idealmän. Om alla stod på sig hela tiden. Det krävs liksom någon på andra sidan som backar, som kompromissar och som ger med sig. Hur många män är villiga att göra det? Hur många män är villiga att kompromissa bort en smula av sina fördelar? Hur många män är villiga att ibland vara tysta och ge ordet till någon annan?

Som med fiskbiologens make. Hon ska visa framfötterna och blanda sig i samtalet. Varför kan det inte lika gärna vara på makens ansvar att tänka till och säga att han inte är rätt person att fråga, att hans frun är experten? För att det är en eftersträvansvärd och manlig egenskap att visa framfötterna och det där kvinnliga i att erkänna att någon annan är lämpligare att svara ska man undvika. Eller som i fallet med mannen på min föreläsning. Varför ska det vara på mitt ansvar att försvara mig mot honom och inte på hans ansvar att visa respekt, hålla käft tills det är hans tur och därefter ställa frågor utgående från att jag är där som expert och han inte är det? För att det är högre status i att man up och ifrågasätta än att vara en pussy och vänta på sin tur.

Hela synsättet kring vad som är eftersträvansvärda egenskaper måste förändras. Så länge det inte finns ett värde i de traditionellt kvinnliga egenskaperna att stå tillbaka för någon annan, att maka på sig och att vänta på sin tur kommer det inte att finnas tillräcklig uppskattning för de kvinnor och män som gör det och som därigenom gör det möjligt för andra att komma framåt. För varje kvinna som står på sig måste det finnas en man som inte gör det. För varje kvinna som gör karriär måste det finnas en man som inte gör det.

Och för varje man som säger till mig att man up kommer det att finnas ett fuck off.

Kvinnor som inte håller med

När jag skriver något om orättvis behandling av kvinnor kommer nästan ofelbart kommentarer från män om att kvinnor får skylla sig själva som har lägre lön, gör största delen av det obetalda hushållsarbetet, tafsas på och blir kallade horor eftersom kvinnor inte gör något åt det. Kvinnor sitter istället bara och klagar på män. Eftersom det faktum att jag genom att skriva om det, och hundratals av er genom att sprida vad jag skriver, faktiskt gör något synnerligen konkret för att uppmärksamma, problematisera och diskutera hur man ska få till stånd förändringar verkar ha gått dessa kommenterande män fullkomligt förbi vill jag presentera några fler som inte håller med om att diskriminering av kvinnor är ett icke-problem eftersom kvinnor inte gör något åt det.

Sylvia Pankhurst, som hamnade i fängelse och hungerstrejkade fler gånger än de flesta byter tandborste, stod upp för kvinnors rätt att rösta och protesterade mot synen på äktenskapet som ett oupplösligt kontrakt mellan den överordnade mannen och den underordnade kvinnan. Sylvia Pankhurst och några hundra tusen kvinnor i rösträttskampen under tidigt 1900-tal håller inte med!

Gertrude Bell, den första kvinna att ta en examen från Oxford efter att universitetet utbildat män i över 800 år och som därmed banade väg för kvinnors rätt till högre utbildning håller inte med!

De svenska kvinnor som genom sina berättelser protesterar mot våldet – där hundratusentals kvinnor bara i Sverige utsätts för våld av en man i deras närhet varje år håller inte heller med!

De här kvinnorna, som med livet som insats, protesterar mot att kvinnor i Iran inte längre får tillgång till flera fakulteter på universiteten håller inte med!

Punkbrudarna i Pussy Riot, som nu dömts till fängelse, håller inte med!

Australiens premiärminister Julia Gillard, som, liksom många andra kvinnliga toppolitiker, blivit kallad bitch och som ständigt får utstå nedvärderande kommentarer om hennes utseende och om kvinnors kompetens att leda håller inte med!

Den lilla flickan Malala som kämpade för flickors skolgång skulle säkert inte heller hålla med men eftersom hon sågs som ett så stort hot att hon blev skjuten i huvudet kan hon inte just nu säga det. Säkert är i alla fall att ingen av de kvinnor som efter dådet protesterade mot talibanernas kvinnoförtryck håller med!

Och jag själv, som precis som miljoner andra kvinnor, har det senaste seklets kämpande kvinnor att tacka för mina juridiska rättigheter, min rätt att förvärvsarbeta och förvalta min egendom, möjligheten att klä mig i byxor, rätten att gå på stan utan min man eller en nära manlig släkting, bestämmanderätten över min kropp även sedan jag gift mig och lyxen att få en utbildning och som genom att utnyttja dessa rättigheter varje dag motverkar diskriminering: Jag håller inte med!

Om kvinnor och trivialiteter

Jag läser på Frøken Makeløs blogg (vilken förövrigt mycket varmt kan rekommenderas!) om kvinnors bloggande. Det är något jag själv ofta funderar över. Frøken Makeløs frågar sig varför kvinnor i jämställda länder som Norge och Sverige väljer att skriva om trivialiteter, som hobbys, barn och mode i stället för att påverka samhällsdebatten. Det är en oerhört intressant fråga. Många kvinnor uppger, enligt Frøken Makeløs, att de har bloggen som ett andningshål där de får komma bort från realiteter och skriva om sånt som de tycker är kul och ska man döma efter vad kvinnor skriver om i Sverige och Finland, och vad de själva i sina presentationer uppger vara drivkrafter, är det inte ett fenomen som är begränsat till Norge.

Som jag ser det finns det två viktiga aspekter på detta. Den första är förstås att det är synd att inte fler av alla dessa högutbildade, kompetenta och intelligenta kvinnor som har bloggar faktiskt vågar skriva om ämnen som kanske upprör någon. Nu handlar det alltså inte om att publicera en bild på cupcakes där frostingen blev lite för lös som bevis för att världen inte är perfekt, utan om att skriva om viktiga samhälleliga ämnen som av allt att döma faktiskt engagerar kvinnor – exempelvis rätten till abort, dåligt utforskade preventivmedel, barn som missköts och våldtäktsoffer som ingen tror på. Finns det en rädsla för att få mothugg? En ovilja att ta en diskussion? Varför är de största manliga bloggarna samhällskritiker, och de största kvinnliga bloggarna modelejon med småbarn?

För det andra: Varför klassas det som den förkrossande majoriteten kvinnor bevisligen vill skriva och läsa om fortfarande som trivialiteter? Jag skriver ofta om saker i samhället som gör mig lite mindre nöjd än när jag får vara i fred i min bubbla, trots att det här väl knappast kan anses vara en samhällskritisk blogg, men det absolut viktigaste i hela min värld är mina barns lycka. Att skriva anekdoter om mina snoriga monster och att läsa vad andras diton gör och säger ger mig en besynnerlig känsla av samhörighet med världen – en sorts tillförsikt om att allt ändå är som det ska med universum. Detsamma gäller när jag upptäckt något nytt recept att dela med sig. Tillfredsställelsen när någon annan provar ens recept och älskar dem är enorm. För mig är det här inte trivialiteter. För mig är det just de här sakerna som gör livet värt att leva.

För på något vis är det just att saker som rör hushållet och barnen fortfarande inte uppskattas som de fullkomligt avgörande samhällsfunktioner som de faktiskt är som är problemet, inte att kvinnor vill skriva om sina barn, mode och cupcakes. Ett exempel är modebloggarnas fullkomligt enorma potential som opinionsbildare. Man kan välja att avfärda det som kvinnlig hysteri, men i själva verket är kvinnors inflytande på handeln en mycket viktig del i samhällslivet – konsumenternas makt är som bekant stor. Detta reflekteras inte minst av att företag insett bloggarnas genomslagskraft när det gäller att göra reklam och att många kvinnor som kan upplevas skriva om oviktiga trivialiteter de facto startat livskraftiga företag. Det samma kan sägas om kvinnors ansvar för uppfostran av och påverkan på nästa generation. Genom mammabloggarna får mammor stöd, tips och råd som är helt ovärderliga och så länge det huvudsakligen är mammor som sköter barnen är de trender som framkommer på mammabloggar också trender som kommer att avspeglas i hur våra barn uppfostras.

Därför skulle jag vilja påstå att det inte finns ett problem i att kvinnor skriver om vad kvinnor vill skriva om. Problemet är att samhället fortfarande – allt jämställdhetsarbete till trots – ser saker som kvinnor gör som oviktiga bara för att det är kvinnor som gör dem.

Kuriosa: Någon som hört Fredrik Backman anklagas för att inte ta samhällsdebatten på allvar?

Att det måste hända varje gång

Men för i helvete.

Bra kvinna reder sig själv

Många har hört av sig och undrat hur det gått med fågeln som jag, i vad som var den här dagens wtf-moment, hittade i garderoben. Som den superkvinna jag är satt jag förstås inte bara och väntade på att min man skulle komma hem för att save the day och den stackars fågeln. Näpp. Inte jag inte. Jag fick minsann själv ut fågeln och den flög tacksam iväg.

Eller alltså. Jag hade alla intentioner i världen att servera den lite brödsmulor och sedan gömma mig tills min man kom hem ynka sju timmar senare. Där och då framstod det som det rimligaste alternativet. Men när jag satt där med telefonen i handen för att ringa min högt vördade älskade make och säga att han borde komma hem från jobbet för att fixa ut fågeln som sitter på vårt skafferi direkt och sedan massera mig för hela affären gav mig stressrelaterad huvudvärk kom den helvetes kamikazefågeln flaxande förbi mitt huvud, krockade med fönstret och landade i gardinen precis bredvid den öppna dörren. Så jag vek gardinen om fågeln tillräckligt mycket för att kunna guida den ut. Och så flög den iväg.

Det betyder förstås inte att min man inte bör massera mina axlar. Eller att en bra kvinna inte reder sig själv. Dessa två saker är endast löst relaterade till varandra.

Objektifiering av kvinnor

För inte så länge sedan skrev jag ett inlägg om att man måste ha rätt att diskutera genusspecifika problem utan att känna ett tvång att påpeka att även det genus som inte nämns säkert också har det jobbigt. Som exempel tog jag upp att kvinnor görs till sexobjekt. Det är ett problem som till sitt mönster är så specifikt för just kvinnor att även om män ibland också objektifieras så finns det en poäng i att diskutera objektifiering endast utifrån en kvinnoaspekt utan att behöva skämmas för det.

Det tog förstås inte så lång tid innan det kom en kommentar om att kvinnor själva gör sig till objekt, eftersom objektifieringen är en del av kvinnligheten. Genom att vara kvinna är man ett sexuellt objekt och det är kvinnorna själva som skapat detta samband. Jag ser poängen i att inte bara problematisera vad som ibland kallas ”den manliga blicken” utan att även diskutera varför kvinnor gör sig själva till objekt, men samtidigt är det på något vis så typiskt att när man lyfter fram strukturer som upprätthåller genusspecifika problem så kommer det banne mig alltid någon som måste skylla på dem som är utsatta. Jag tycker själv om att klä upp mig, fixa håret och strosa runt i höga klackar. Jag ser det dessutom som min rättighet att göra det. Jag är gammal och erfaren nog att känna mig bekväm så. Att göra valet att måla röda läppar, och att låta bli när jag inte vill. Många av de unga flickor som förtvivlat drar i fållen på sina korta kjolar, som har så många blåsor på fötterna av obekväma men sexiga skor att de knappt kan gå, som ständigt lägger armarna i kors över magen för att inte visa att magen inte är tillräckligt platt och som inte tog en kofta trots väderleken för att de vill visa hud, de flickorna har inte den erfarenheten. Många av de unga flickorna har inte det valet. De klär sig på ett visst sätt för att samhället runt omkring dem säger att det är så det ska vara. Filmer, reklam, idoler och vänner samverkar på ett sätt som skapar ett så starkt tryck att vara blickfång att det blir övermäktigt att stå emot det.

Men först och främst måste man helt slopa konceptet med den manliga blicken. Det ställer män och kvinnor på motståndarsidor på ett sätt som inte gynnar någon. Jag nämnde att objektifieringen av kvinnan har ett särskilt mönster. Med det menar jag exempelvis en lång historia av att kvinnors huvudsakliga syfte var att främja sitt utseende för att tilltala män för att det i den västerländska kulturen så långt bak i tiden vi vet något om äktenskapsmönster har varit manliga val i fokus – inte kvinnliga. I perioder har vackra kvinnor varit accessoarer som visats upp för sin skönhet. Fram till 1900-talet har kvinnors karriär varit helt beroende av giftermål och giftermål i sin tur påverkat av skönhet.

Jag säger absolut inte att kvinnor själva inte, både nu och då, bidragit till att kvinnor blir sexuella objekt. Det tjänar ingenting till att betrakta kvinnor som viljelösa offer för en struktur om man tycker att kvinnor ska ha rättigheter. Men det är inte svårt att se att strukturerna, som skapas av män och kvinnor i samverkan, bidrar till att upprätthålla objektifieringen och gör de kvinnor som väljer att skita i sin plats som sexuella objekt till normbrytare. Se bara på den fullkomligt befängda uppståndelsen kring håriga armhålor som uppstod efter melodifestivalen. Dessutom finns det en oroväckande tendens att betrakta kvinnor som är väldigt snygga som odugliga på det mesta annat. Man kan liksom inte både vara snygg och smart – ett faktum man kan få bekräftat genom i princip vilken amerikansk tonårs-TV som helst. På så vis blir objektifieringen av kvinnor i förlängningen inte bara om utseende utan även om andra kvalitéer, om karriär, om intelligens och om förmågan att påverka sin egen position.

Så jo, visst är kvinnor på sitt sätt skyldiga till den sexuella objektifieringen, men det motsäger inte att det är ett problem som måste få diskuteras. Ett problem som inte ska avfärdas med att det är så kvinnor är.