Rätt som det är så händer det!

Jag kokade varm choklad till barnen på kvällen. I en kastrull på spisen. Utan att det brände fast.

Leva sitt liv genom kameran

Ingen kan väl ha undgått att notera att varenda käft verkar ha en telefon med kamera och inställningen att världen går under den sekund ingen tar en bild. Det var med en föraktfull fnysning jag betraktade två skidåkare som stannat i solskenet för att ta bilder av varandra. Töntar. Hipsters. Åk era jävla skidor istället för att stå där och fota er själva. Men de stod där i solen i sina alltför tajta skidbyxor och såg så glada ut. Alltså inte glad-för-någon-tar-en-bild-och-världen-går-inte-under utan uppriktigt lyckliga.

Och så tänkte jag att det där med att fotografera hela sitt liv kanske inte är bara hipster och banalt. Att det där med att stanna upp och ta fram kameran också kan vara att stanna upp och tänka att just här och just nu är livet riktigt, riktigt bra.

Det här med att vara rädd och att åka snabbt

I går var vi för första gången den här vintern och åkte skridskor (på annat ställe än ute på den isiga gården) och barnen älskar det! Med snoret rinnande över röda kinder staplar de fram på skridskorna och skriker förtjust ”titta mamma vad jag kan åka FOOOORT” och jag tittar och låtsas förfasas över hastigheterna och barnen har så fasansfullt roligt att blåa knän och mörbultad svanskota inte gör något alls. Vid mitt barndomshem hade vi under min uppväxt en prima skridskoplan kallad Plan. Där lärde Johan, som var mycket äldre och mycket bättre och som jag betraktade som skridskokungen, mig allt om att åka skridskor. Med en ängels tålamod drog han mig runt, runt på Plan medan jag höll i andra änden av hans hockeyklubba. Och uppe på Plan lekte alla ungar Under hökens vingar kom, vi åkte i kapp, vi körde runt med målen, vi hade som sport att köra så hårt mot planket att vi gjorde volter över det – med skridskorna käckt snurrande. När det var dags att åka hem, åkte vi på skridskorna nedför backen till huset. Tjong in i staket och så var man framme. Det var härliga vintrar!

I går var det barnen som åkte snabbast, och så här mellan mig och er – det var inga jättefarter direkt. En gång i tiden var jag rätt duktig på att åka skridskor. Inget isprinsesse-ämne direkt, men helt ok. Visst var det länge sedan jag åkte aktivt, så det är förstås förståeligt att det inte går riktigt lika bra som förut, men det stora problemet är något helt annat. Jag är rädd. Jätterädd faktiskt. Och när jag står där på mina skridskor och ser barnen älska åkningen med samma passion som jag gjorde en gång i tiden undrar jag hur i hela världen det blev så här. När blev jag så här rädd?

För det är inte bara åka skridskor jag är rädd för. Det samma gäller pulkaåkning, cykling, skateboarding, skidåkning, ridning. Typ allt. Någonstans har jag blivit vuxen och lärt mig att komma ihåg hur det känns att slå svanskotan i isen, falla av hästen, ramla på cykeln och skrapa upp knäna. Jag kommer ihåg alla de sakerna bättre än det där pirret i magen man får när man klarar det. Någonstans har jag lärt mig själv att glömma hur det känns när man helhjärtat hänger sig åt något med en viss smärtpotential och vet att det kommer att vara så roligt att det är värt det.

Så den här vintern ska jag åka skridskor ofta. Och riktigt, riktigt snabbt.

Slutet av året i bilder

Det har varit ett på det stora hela taget riktigt lyckat år. Jag fick ett fläskigt stipendium, ett ärofyllt bloggpris, hade en hejdundrande födelsedagsfest i trädgården, njöt helhjärtat av den korta sommaren och fördubblade antalet gånger jag varit i Skottland. Under slutet av året har vi bland annat…

… hjälpts åt att packa in paket.

… fått ett överflöd av just sådana saker vi alltid önskat oss.

… varit väldigt, väldigt studsiga över det där med att det ligger paket under julgranen och lärt oss läsa namn i aldrig skådat takt.

… sett till att även de som inte kan ordna saker själva har fått sin julstrumpa upphängd när de gått och lagt sig.

… njutit av införskaffandet, upplockandet och omplanterandet av kassvis med fantastiska julblommor.

… bakat lussekatter, kolor, fudge, skorpor, muffins, kryddkakor, tårtor och pepparkakor, samt dagligen druckit ungefär en dagsranson kalorier i julmustform.

… hängt runt och relaxat just så mycket som man borde när han lov.

… bara vält julgranen två gånger och sedan knutit fast den i gardinstången.

… experimenterat med nya julklappar och konstaterat att det varit typ den bästa julen någonsin. Igen!

… skrikit förtjust i inför nyårsnattens fyrverkerier. 

… spått i smält tenn och ser nu fram emot att år 2013 kommer att föra med sig en fet, simmande säl och ett troll med groteskt stor näsa.

Trip down memory lane

Jag har inte berättat så mycket för er om hur det kom sig att jag flyttade till Finland, mer än den officiella förklaringen att jag ville lära mig finska. En dag kanske vi pratar mer om det här, men just nu räcker det med att säga att det där med att bryta upp från Sverige och från allt jag hade gick på ett par månader – en ganska kort tid om man betänker att det var hela mitt dåvarande liv (inklusive en säng, möbler och annat bråte jag inte fick plats med i bilen) som blev kvar när jag stack. De där grejerna har jag aldrig saknat, ibland blir det liksom så att man måste lämna allt och börja om ifall man ska komma vidare.

Men kvar blev också två av de finaste människorna jag någonsin haft lyckan att lära känna. Två vänner som jag har tänkt på nästan varje dag sedan dess. Två vänner som jag inte sett på snart sju år, totalt fem barn, ett husbygge och ett bröllop. Två vänner som jag inte träffat under hela mitt nya liv på andra sidan Östersjön. Egentligen vet jag inte riktigt varför vi inte har träffats. Det har bara inte blivit så. Det är långt. Det är svårt när man har barn och hus och en det där Riktiga Livet som tränger sig på. Och det är oerhört tungt att konfronteras med allt det där som en gång gjorde oss så tajta och som visade sig vara så skört att det slogs sönder när ett hav kom emellan oss. Så det var med mycket blandade känslor jag bokade min Stockholmsresa med en extra dag för att hinna ta tåget norrut och göra något jag borde gjort för länge sedan.

Tåget åkte förbi mitt gamla hus. Mitt hus som jag älskade med trädgården jag pysslade i och den där ljuvliga vita klätterrosen som slingrade sig hela vägen upp till balkongen och som katterna använde för att klättra upp på. Huset som en dag blev ett fängelse som höll på att kväva mig. Det lyste i fönstren på mitt hus. Där har livet fortsatt och någon annan har pysslat i trädgården och kanske klippt in rosor på sommaren. På tågstationen stod vännen V och väntade och det hade lika gärna kunnat vara då för sju år sedan som nu. Hon såg precis likadan ut och kastade sig om halsen på mig, just så där som jag har drömt om att det skulle vara när vi sågs igen. Och där stod vi på perrongen, numera två trötta småbarnsmammor, och höll om varandra så hårt som vi aldrig hann göra innan jag försvann. Det är inte konstigt, inte stelt och inte ovant. Men det är så fruktansvärt smärtsamt när man börjar knacka håll på muren man byggt runt saknaden.

Och sedan åkte vi hem till dem. Tre små ljuvliga ungar mötte oss i dörren. Barn som jag sett på bild men inte lärt känna. Barn som kunde ha varit, som borde ha varit, vänner till mina barn. Och där var hennes man M. M som kan äta mer mat än någon annan jag känner och sedan lite till utan att gå upp ett gram. M som ramlade ner från ringmuren i Visby när han skulle imponera på V. M som jag fick bensinstopp längs E4an tillsammans med för att han inte hade tankat och som sedan stod där längs vägen och stoppade bil efter bil och lyssnade på minst femton olika förare kliva ur och säga att nej inte har de en bensindunk med sig för nu lyser ju varningslampor när bensinen håller på att ta slut så nu får man ju aldrig soppatorsk längre. M som alltid tagit hand om mig och aldrig sagt ett ord om alla min misstag. Där står han plötsligt framför mig och han har inte åldrats en dag.

Vi lekte med barnen, promenerade den där vägen jag alltid gick på jobbet, gick förbi stället där V jobbade och dit jag stack när dagen var slut för att vi skulle kunna gå och äta glass tillsammans. V lagade mat och bakade chokladkaka precis som hon alltid gjort. Och vi pratade och pratade och pratade som om ingenting hade hänt. Som om inte snart sju år, totalt fem ungar, ett husbygge och ett bröllop funnits mellan då och nu. Som om tiden hade stått stilla och som om det där som gjorde oss tajta egentligen aldrig gått sönder för att styrkan i det inte påverkas av världsliga saker som avstånd och tid. Herregud som jag önskar att jag hade förstått det tidigare och inte varit så rädd i alla dessa år.

Och alltför snart skildes vi åt igen och det var tyngre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag måste med tåget till Stockholm och mot verkligheten. Konduktören tittar misstänksamt på mig när jag snörvlande mumlar något om pollen och allergiska reaktioner. Kvar på perrongen står M och genom fönstret ser han nästan så liten ut som jag känner mig. Det var väldigt länge sedan jag var så här sårbar. Så här hjärtskärande ledsen. Så här nära allt jag lämnat utan att någonsin se tillbaka. Men samtidigt är jag så lättad över hur enkelt det var att åka dit och hitta tillbaka.

Sju år. Ett helt liv. Så länge ska jag aldrig mer låta det gå igen.

Men det vore säkert bra om hon sov lite

Jag vet inte riktigt vad det är som förvirrar mig mest när min syster berättar om hur det är skönt att hon hinner ”sova på planet innan det förtöjer” när hon ska åka tåget tillbaka hem till sig.

Pelargonerna kommer in

Nu är det hög tid att ta in pelargonerna igen. De har växt som sjutton ute hela sommaren så en del av dem har jag nu tagit sticklingar av. Jag har aldrig gjort det förr, så erkännas ska att det finns en överhängande risk att det här projektet går käpprätt åt komposten. Jag klippte pelargonerna så att ursprungsplantan fick en snygg form och framförallt en form som är liten nog för att få plats på fönsterbrädan (när jag säger att de växt ute så menar jag att de växt). På sticklingarna (alltså det som jag klippt bort) har jag sedan dragit bort blad så att två till tre bladfästen är tomma, varpå jag satte dem i små krukor med såjord och vattnade. Nu är det bara ställa dem så ljust och svalt som möjligt, fortsätta vattna och hoppas på det bästa!

Det är inte som att jag glömt att äta i min skrivariver idag eller så

men den där matlådan för två personer, med ljuvlig moussaka, som jag hade gjort i ordning, den var helt klart mycket större då när jag packade den än nu när jag på i runda slängar 1.44 minuter åt upp den.

Upplyst av skärmens underbara strålning har jag plitat ihop en hel recension idag. Nu ska jag bara säga till min make att det är bäst att han köper med sig någon mat hem, för här är det oroväckande dåligt med sånt. Numera.

Att förstå vad man vill

Jag har alltid vetat att jag vill undervisa. På hösten brukar suget efter halvmögliga, dunkla korridorer, datorer i nät så långsamma att 80-talets tekniska framsteg upplevs som revolutionerande och studenter i varierande grad av vegeterande stadium vara som störst. Jag älskar det, men på något sätt hade jag hunnit glömma riktigt hur det är. Den där friska höftluften, spänningen, förväntan.

Idag höll jag den första föreläsningen på universitetet och det gick jättebra. Eller. Ni vet. Det var ingen som sov eller så. Och ingen som ens plippade med telefonen. Och så ställde de frågor som jag kunde svara på. På den universella hur-gick-föreläsningen-skalan är det där helt avgörande kriterier.

Det här är vad jag vill göra. Undervisa. Föreläsa. Prata hål i huvudet på folk. Övertyga andra om att det jag tycker är kul också är viktigt, vilket det förstås också på riktigt är. Hoppas det blir mycket sånt i framtiden.

När man tar aptitretande, vackra bilder

Jag fyllde ju år för snart en månad sedan och jag har haft lite dåligt samvete för att jag inte bjöd er på några bilder på ljuvliga tårtkreationer och delikat mat – för det fanns rätt mycket av det då. Men det fanns också väldigt mycket trevligt folk, förvånansvärt många faktiskt, och dålig planering på fotograferingsfronten.

Så… Alltså. En himla bra fest var det i alla fall.