Tag Archive | Men får man verkligen göra så?

Jag säger inte att jag inte vill att han städar. Men…

Min högt vördade, älskade make har städat sitt skrivbord. Det är ju jättebra. Egentligen. Klart att jag är glad att han emellanåt visar lite städiver. Det är bara det att hans städning av sitt skrivbord till vad som gränsar till helt och fullkomligt gick ut på att flytta grejerna på hans bord till mitt bord. Detta leder förstås till att mitt bord ser ut som om en ondskefull kopieringsmaskin druckit sig full på kaffe, ätit ett tjugotal biblioteksböcker och sedan spytt på mitt skrivbord. Där ligger numera böcker, papper och post-its – en oroväckande stor andel av dem med kaffefläckar – i en sådan ordning att det skulle få vilken psykolog som helst att dra långdragna slutsatser om både min barndom och mitt sexliv.

Och det är klart att man inte ska göra generaliseringar men herregud ändå att män inte kan städa som vanligt folk. Eller att… Ja, ni vet… Min man inte kan städa som jag vill. Så jag konfronterade honom med något lugnt och sansat i stil med ”men du har ju förihelvete bara lagt allt jävla grejer på mitt bord fattaru inte att jag måste kunna sitta där och jobba eller”. Och han svarar något lika trevligt som var ganska nära ”men det är för fan dina egna jävla grejer” och jag sa säkert något om att jag varit gravid i nio månader och han sa att han faktiskt köpt en kamera till mig och sedan gjorde vi som alla gifta par. Vi tittade på TV hela kvällen.

För visst kanske jag oftast brukar städa mitt eget skrivbord genom att lägga de grejer jag inte för tillfället använder på hans bord. Så skulle det kanske kunna vara. Men det känns ändå inte rättvist när hans skrivbord nu är helt tomt och mitt… liksom inte är det.

Kanske lite

Ponera rent hypotetiskt att man skriver ett mejl till någon, ska vi för enkelhetens skull säga sin handledare. Och så ponerar vi lika hypotetiskt att någon som eventuellt skriver det fullkomligt fiktiva mejlet till en handledare tycker att det behövs en… typ… slutkläm. Liksom.

Skulle det då vara, rent hypotetiskt alltså, oförskämt att avsluta mejlet med ”men – som Jesus skulle sagt – vi ses väl efter påsk”?

En powerpoint med rosa rosor

Ni som under natten haft svårt att sova, vridit er i ångest över hur den där powerpointen skulle bli och fruktat sidvis med text svart på vitt kan pusta ut. Allting är som vanligt på den här bloggen. Det vill säga, ganska rosa och inte riktigt som konventionerna säger.

Den här helt egenhändigt skapade botten kommer jag att presentera min forskning på.

Förresten; om någon annan nu blev så där hell yeah en sån vill jag också ha kan man höra av sig och så kan man få bilderna i full storlek.

Och dessutom gav de varandra highfives

Först tyckte jag att det var väldigt gulligt att barnen turades om att komma och ge mig små körsbärstomater att äta medan jag stod vid spisen och tappert kämpade med maten.

Sedan insåg jag att de räknade poäng baserat på hurdan min jag gjorde av de suraste tomaterna de kunde hitta.

Politiskt inkorrekta skämt

Någon har hittat till min blogg genom att googla ”gayskämt”. Det har ju inte varit så mycket av just det på den här bloggen, men jag inser att det möjligen skulle kunna tolkas som en brist. Jag har flera vänner som är homosexuella, både män och kvinnor, så det blir en hel del skämt. Mest brukar jag skämta med en riktigt bra tjejkompis som jag älskar att skämta med för att hon är så mycket smartare än vad jag är och dessutom tillräckligt öppen med vem hon är och vad hon tycker för att jag inte ska behöva tipptåa runt henne. Vi kan båda vara oss själva liksom. En sen kväll satt vi hemma hos henne och drack te och skrattade åt världen.

Och medan hon gick och bråkade med Spotify pillade jag på hennes fröodlingar – ytterligare en av mina många dåliga vanor det där med fröodlepillande. Men så såg jag att de små plantorna hade sökt sig mot ljuset i fönstret och tog mig friheten att vända hela plattan med små krukor och miniatyrplantor.

Jag: So, your plants looked a bit… bent. I turned them. You want them to grow up… straight? Right?
Hon: I had no idea I was growing gay plants.

Nu väntar vi på att de ska bilda en regnbåge i hennes köksfönster.

Det måste finnas en koppling

Om jag hade haft en sån där telefon som duger till något annat än att ringa och eventuellt skicka några sporadiska SMS med hade jag försett er med en bild. För när jag åkte spårvagn förbi en begravningsbyrå igår stod det två enorma säckar med cement och väntade utanför deras port. Det ger liksom konceptet ”begravningstjänster” en helt annan innebörd.

Påskkatter

Det finns en väldigt uppenbar anledning till varför det finns påskharar men inte påskkatter. Påskharar lägger chokladägg. Påskkatter måste döda allt som har fjädrar, till exempel påskris, barnens med mycket besvär och kärlek knåpade påskkort och alla former av påskkycklingar.

Det där om Pinker

Jag ska redan från början erkänna att jag inte har läst Steven Pinkers bok där han förklarar hur vi lever i de minst våldsamma av tider och att det förstås finns en möjlighet att han redogör bättre för förändringen där, men jag har lyssnat på intervjun i Skavlan, föredraget på TED och större delen av en av hans föreläsningar.

Medeltidshistorikern i mig fäller ut klorna och börjar morra gutturalt så där som man kan tänkas göra om man tillbringar lite för mycket tid i ett mörkt arkiv och har andats in oroväckande mängder bokdamm. För i intervjun på Skavlan säger Pinker så här:

”Medieval times was about 30% more violent than present day.”

Det påståendet väcker en så fasansfull mängd metodologiska och historiografiska frågor. Den allra viktigaste rör definitioner. Jag diskuterade det här med definitionen av patriarkatet med några genuskritiker som tyckte att man som seriös forskare inte får anpassa definitioner till den särskilda situation man undersöker. Pinkers uttalande visar vikten av just det där med att i varje given undersökning definiera sina bärande begrepp. Vad menar han med våld? Fysiskt våld? Psykiskt våld? Dödligt våld? Eftersom han i undersökningen talar både om att man ”förr i tiden” tyckte att det var ett kul partytrick att bränna katter levande (något som vi förövrigt inte kan avgöra hur vanligt det var eller vad folk tyckte om det) och bygger sina jämförelser på antal döda i konflikter skulle det vara mycket relevant att veta.

Dessutom undrar jag hur han definierar medeltiden. År 500-1500? Räknar han då bara Europa eller får också Aztekerna, samurajerna och mongolerna vara med? Och om även dessa grupper är med, hur relevant är då egentligen ”medeltiden” som begrepp? Dessutom kommer man inte ifrån att det där med att räkna procent kräver ett mycket stort underlag och ett sådant finns åtminstone inte från Nordeuropa från den tiden. Så hur har han räknat?

Det är svårt att skriva historia. Dels är det alltid en tolkning man måste göra eftersom absoluta sanningar är svåra att motivera, dels blir det alltid ett visst mått av generalisering. Balansgången mellan rimliga tolkningar, detaljhistoria och de generaliseringar som måste göras för att få fram ett narrativ är en bra dag bara problematisk. Jag tror att Pinker har helt rätt i sin slutsats att vi har mycket lägre tolerans för våld idag än förut, men det uttalandet är både eurocentriskt (är det mindre våldsamt i Mellanöstern nu än förut?) och dryper av framtidsoptimism utan förståelse för forna verkligheter (av typen back in the days when violence was entertainment).

Eller vad säger ni? Är det någon som läst hans bok och kan berätta mer om hur han gått till väga?

Katt-kul

Med tre katter har man ju aldrig tråkigt. Till exempel kan man gå och lägga sig på kvällen i den sköna men ack så felaktiga tron att om huset är städat på kvällen är det städat på morgonen.

Eller så kan man sedan man städat omkullvälta pennor, tillfångatagna Barbies och söndertuggade pärlpåsar och återplanterat krukväxter som varit obetänksamma nog att hoppa ut i vägen för katternas midnattsrally sätta sig vid bordet och ta en kopp kaffe och bjudas på en våghalsig show.

Inga katter skadades den här gången heller. En krukväxt fick avlivas på plats.