Tag Archive | Men får man verkligen göra så?

Straight ahead

Jag är i Durham. Det är en helt underbart vacker medeltidsstad med pittoreska gränder, en flod, ett slott, en katedral och lummiga stigar, allt behändigt inklämt i etage på en plätt stor som en norrländsk byhåla.

Men om en enda jävel till glatt pekar och säger ”just straight ahead over there” när jag frågar om vägen så bryter jag ihop. Det här är en medeltida stad. Det finns ingenting – alltså på riktigt ingenting – i den här staden som är rakt. Och killen som gav direktiv utifrån ”the cathedral” men menade St. Nicholas Church borde kölhalas.

Vår frissa är ett geni

Jag litar inte på folk som klipper mitt hår. Det är allmänt känt att jag gråter när någon försöker. En kväll när jag bestämde mig för att jag ville ha kort hår och lugg och sedan började klippa på ena sidan, jämnade till på andra sidan, insåg att det inte var helt jämt och klippte lite till och 30 minuter senare konstaterade att det var en metod som skulle resultera i en frisyr liknande den min högt vördade make har beslutade jag mig för att hitta en frissa att fortsätta hos. I fyra dagar gick jag med huvudet ordenligt lutat åt höger eftersom nackspärr var att föredra framför den katastrof som var mitt hår, innan jag fick komma till Päivi. Det var fyra år sedan. Numer är hon den enda jag litar på och jag gråter inte ens längre när vi träffas.

Idag kom Päivi hit för att klippa mig, Vilho, grannfrun och grannfruns ungar. Det är helt sjukt smidigt att bli klippt hemma, särskilt när man har barn som inte bara tycker att all klippning som tar längre än tre minuter är för långdragen utan också har ärvt ett oroväckande stort mått neurotiskt frisyrkomplex från sin moder. Vilho ville ha samma sorts frisyr som de där i Pokémon. Så han letade fram en bild.

Päivi suckade knappt, så van är hon vid mig. Vilho satte sig förväntansfull.

Och så här fint blev det! Kortare, lättare och spikigare. Vilho var mycket nöjd och Päivi synbart lättad.

För att göra det enklare för Päivi hade jag också tagit fram en bild över ungefär vad jag hade tänkt mig.

Allt jag kan säga är ett Päivi är ett geni. Ett mycket tålmodigt geni. Imorgon ska jag försöka bjuda på bilder.

Sätt för katter att göra mitt jobb lite svårare

Om man är katt och tycker att det gamla tricket att lägga sig på tangentbordet för att ha en bekväm ställning när man bevärdigar skribenter med sitt nådiga sällskap känns very last week kan man exempelvis drapera sig över skribentens arm.

Jag säger inte att jag inte vill att han städar. Men…

Min högt vördade, älskade make har städat sitt skrivbord. Det är ju jättebra. Egentligen. Klart att jag är glad att han emellanåt visar lite städiver. Det är bara det att hans städning av sitt skrivbord till vad som gränsar till helt och fullkomligt gick ut på att flytta grejerna på hans bord till mitt bord. Detta leder förstås till att mitt bord ser ut som om en ondskefull kopieringsmaskin druckit sig full på kaffe, ätit ett tjugotal biblioteksböcker och sedan spytt på mitt skrivbord. Där ligger numera böcker, papper och post-its – en oroväckande stor andel av dem med kaffefläckar – i en sådan ordning att det skulle få vilken psykolog som helst att dra långdragna slutsatser om både min barndom och mitt sexliv.

Och det är klart att man inte ska göra generaliseringar men herregud ändå att män inte kan städa som vanligt folk. Eller att… Ja, ni vet… Min man inte kan städa som jag vill. Så jag konfronterade honom med något lugnt och sansat i stil med ”men du har ju förihelvete bara lagt allt jävla grejer på mitt bord fattaru inte att jag måste kunna sitta där och jobba eller”. Och han svarar något lika trevligt som var ganska nära ”men det är för fan dina egna jävla grejer” och jag sa säkert något om att jag varit gravid i nio månader och han sa att han faktiskt köpt en kamera till mig och sedan gjorde vi som alla gifta par. Vi tittade på TV hela kvällen.

För visst kanske jag oftast brukar städa mitt eget skrivbord genom att lägga de grejer jag inte för tillfället använder på hans bord. Så skulle det kanske kunna vara. Men det känns ändå inte rättvist när hans skrivbord nu är helt tomt och mitt… liksom inte är det.

Kanske lite

Ponera rent hypotetiskt att man skriver ett mejl till någon, ska vi för enkelhetens skull säga sin handledare. Och så ponerar vi lika hypotetiskt att någon som eventuellt skriver det fullkomligt fiktiva mejlet till en handledare tycker att det behövs en… typ… slutkläm. Liksom.

Skulle det då vara, rent hypotetiskt alltså, oförskämt att avsluta mejlet med ”men – som Jesus skulle sagt – vi ses väl efter påsk”?

En powerpoint med rosa rosor

Ni som under natten haft svårt att sova, vridit er i ångest över hur den där powerpointen skulle bli och fruktat sidvis med text svart på vitt kan pusta ut. Allting är som vanligt på den här bloggen. Det vill säga, ganska rosa och inte riktigt som konventionerna säger.

Den här helt egenhändigt skapade botten kommer jag att presentera min forskning på.

Förresten; om någon annan nu blev så där hell yeah en sån vill jag också ha kan man höra av sig och så kan man få bilderna i full storlek.

Och dessutom gav de varandra highfives

Först tyckte jag att det var väldigt gulligt att barnen turades om att komma och ge mig små körsbärstomater att äta medan jag stod vid spisen och tappert kämpade med maten.

Sedan insåg jag att de räknade poäng baserat på hurdan min jag gjorde av de suraste tomaterna de kunde hitta.