Bra sak: Barnen har lekt med varandra hela kvällen och haft vansinnigt roligt.
Inte så bra sak: Lekarna har huvudsakligen gått ut på att göra olika versioner av Räven raskar över isen med rörelser till (så här gör RUMPORNA var de STÅÅÅR) kombinerat med avarter av alla slags aktiviteter som föranleder ett ”näe nu räcker det” från mig.
Först och främst tycker jag att alla ska läsa Hannahs utmärkta recension av Pär Ströms bok Mansförbjudet. Men det var egentligen inte det som jag tänkte skriva om här. Istället skulle jag vilja kommentera kommentarerna till recensionen. Många av kommentarerna på Hannahs recension är just så nyanserade och välgenomtänkta att de tillför något, men en alltför stor mängd faller ner i de där gamla mönstren som återkommer även i kommentarer på den här bloggen emellanåt. Ni vet, det där när det är så synd om alla män eftersom kvinnor roffar åt sig (sic!) och att alla feminister är elaka manshatare som kollektivt måste stå för vad enskilda individer som kallar sig feminister säger. Och sedan, förstås, det oerhört tröttsamma i att det på något vis skulle ha funnits ett matriarkat som parallell till ett historiskt patriarkat.
Jo. Ni skrattar nu. Tanken är rätt bisarr. Trots det finns det ett alldeles oförklarligt stort antal som på riktigt endast godkänner idén om patriarkatet om man samtidigt accepterar att patriarkatet endast existerade i männens sfärer men att det minsann rådde ett matriarkat i kvinnans sfärer. Så låt oss tala genushistoria en stund.
Idén om att det skulle ha funnits ett historiskt matriarkat i Sverige (och här vill jag göra absolut klart att det inte finns en historiker som skulle acceptera detta – det är helt och hållet en populistisk uppfinning) är nära relaterad till vad Pär Ström och Pelle Billing skulle kalla sexuell makt. Män vill ha sex. Kvinnor kan erbjuda sex. Alltså har kvinnor ett övertag – sexuell makt. Nu är ju inte sexuell makt (sexual power) ett nytt begrepp uppfunnet av manliga jämställdhetsförespråkare utan ett koncept som genushistoriker har diskuterat sedan 1980-talet. Kathryn Gravdal hade sexual power som ett centralt begrepp när hon skrev om kärlek vid hovet i det medeltida Frankrike år 1991. John Carmi Parsons använder begreppet (men inte som ett bärande begrepp) i sin bok om medeltida drottningar från år 1997. Listan skulle kunna göras väldigt lång. Vad jag vill säga är att kvinnors sexuella makt inte är något främmande för genushistoriker, utan tvärtom något som ofta diskuteras och studeras.
Men det finns ingen koppling mellan kvinnlig sexuell makt och ett matriarkat i en historisk kontext och det finns en väldigt simpel förklaring till det. En make kunde inte våldta sin hustru. Hon hade ingen rätt att säga nej till honom. Våldtäkt inom äktenskapet blev ett brott först 1965 i Sverige och så sent som 1994 i Finland. Den sexuella makt man möjligen skulle kunna tillskriva unga attraktiva kvinnor, eller kanske en förhandlande hustru, var alltså begränsad på så vis att makens ord (och handlingar) ändå avgjorde.
Det samma kan sägas om alla aspekter av det tilltänkta historiska matriarkatet. De som menar att kvinnor hade makt över hushållet och barnen och att den sfären således var ett matriarkat bortser från att gifta kvinnor inte kunde bli myndiga förrän år 1921. Kvinnors makt i hushållet var således helt avhängig makens godkännande. Han hade rätt att upphäva köp hon gjort om de övergick en viss summa, han hade rätt att prygla henne så mycket som det krävdes för att hålla henne inom anständighetens ramar (och det var i vissa fall rätt mycket att döma av rättsprotokollen) och han hade det juridiska ansvaret för att hushållet sköttes som det skulle. Jag vet inte hur jag ska säga det här för att det ska bli tydligt nog, men det fanns inga sfärer där mannens ord inte vägde tyngre än kvinnans, ingenstans där han inte hade rätten att bestämma om han ville det.
Så även om kvinnor i praktiken kunde ha viss makt inom hushållet och om kvinnor hade vad som kan kallas sexuell makt (som förstås också var beroende av ålder och social klass) har det aldrig funnits ett matriarkat i Sverige.
Men för i helvete.
Jag förstår vad hon menar, Lady Dahmer, när hon skriver att vi ska uppfostra flickor till att våga ta för sig, våga vara och våga göra. Och jag håller med henne i att det är ett jätteproblem att flickor fortfarande ofta fostras till att anpassa sig, kompromissa sönder sig själva och tro att de inte är värdiga.
Men att säga att vi ska ”uppfostra våra döttrar till vrålande pungsparkare” är så in i helvete kontraproduktivt. Visst ska flickor ”våga hävda sin rätt”, men flickor har lika lite rätt att sparka män på pungen som män har att misshandla sina hustrur. Om man tror på ordens makt och kvinnors lika värde bör man inte skriva att pungsparkande skulle vara något eftertraktansvärt, som om det vore en kamp mot män där kvinnor är så svaga att våldsbruk är berättigat.
Vi tränar på att blåsa in bara luft. Och vi kan väl säga som så, att det krävs fortfarande lite mer träning innan just den aspekten av ballongblåsandet är riktigt under kontroll.
På många vis är det ganska humoristiskt att en av Finlands mest högljudda och omstridda islamkritiker heter något som inte ens med lång träning, hård koncentration och en uttalshastighet som får en logikprofessor att tappa tråden går att få rätt.
Al-hallo?
Alla-ho?
Hal-alo?
Jag ger upp.
Peppe skrev för en tid sedan om sin besvikelse över att George Clooney inte kom med Nespressomaskinen hon köpt. Det är ju lite den bilden reklamen ger, att Clooney ska stå där och fixa kaffe åt en.
Oftast är det min högt vördade älskade make som fixar kaffe åt mig. Och det är ju bra. På sitt sätt.
Men det hade varit himla kul om det någon morgon var Ewan McGregor som ba ”good mårrrnin’, a cåp åf cåffi forr yuu!”.
Min högt vördade älskade make har tagit med sig barnen till simhallen. Jag är hemma och ska städa. Jag ska bara dricka en kopp kaffe först. Och skriva lite på bloggen, svara på några mejl. Och äta upp en oroväckande stor bit av gårdagens chokladkaka.
Men sen så. Sen ska jag städa så det ryker om ‘et! På ett bra sätt alltså. Riktigt snart.
Yep.
Jag är taggad.
Nu. Alldeles strax.
Jag ska bara…
Den där första dagen man ska lämna sitt lilla gryn på dagis, den där dagen man vet att man behöver för att livet någon gång måste normaliseras och för att det där med att jobba och tjäna pengar på lång sikt är en bra grej, den är allmänt vedertagen hemsk. Man vinkar till barnet, barnet vinkar tillbaka, man ler, skrattar, låtsas att allt är bra för att ungen bara för allt i världen inte ska börja gråta och så sätter man sig själv i bilen och lipar tills ögonen ser ut som körsbärstomater och jobbsminkningen för länge sedan runnit ner på tröjan. Den dagen vill man inte uppleva igen och allteftersom barnen blir äldre invaggas man i den falska tryggheten att det aldrig kommer att upprepas.
Idag hade Vilho en prova-på-dag på förskolan där han ska börja i augusti. Vi packade hans väska tillsammans på morgonen och en halvtimme innan vi skulle åka stod han redo vid dörren och var så nervös och uttråkad på samma gång att jag inte ens orkade förmana honom när han klagade över att hans lillasyster inte hade ätit färdigt så att han åtminstone kunde fördriva tiden med att retas med henne. Luften var så tung av förväntan att jag fick magknip. På skolgården hade de flesta barn och föräldrar redan samlats och barnen ropades upp och fick ställa sig i kö. Vi gick tillsammans över skolgården och jag kan inte ens beskriva den fysiska reaktionen av att han stoppade sin lilla hand i min medan vi gick. Om några år kommer jag få parkera två hundra meter från skolan och vänta samtidigt som jag låtsas som att jag inte känner honom om någon skulle se. Men idag, idag kunde min hand ännu ge honom trygghet.
När jag åkte från förskolan satt han tillsammans med de andra och fyllde i papper med spännande uppgifter så att pennan glödde. Han är stor nu. Precis som det ska vara.
Men den där känslan av uppbrott, övergivenhet och att inget kommer att bli som förr som gör att man gråter den där första dagen på dagis, den är alldeles avgjort inte det minsta beroende av barnets storlek. Ledsen att säga det, men det blir inte lättare.
Om ni inte orkar läsa fler inlägg om kvinnokroppar ska ni bara läsa den fantastiskt smarta Vitnos.
Om ni orkar läsa ännu ett ska ni också läsa det här:
Alltså: Av någon anledning som är långt ifrån historiskt förankrad finns det idag en uppfattning om att om vi bara lär folk att titta uppskattande även på kvinnor som är av den lite rundare sorten så är det ett tecken på att världen är på rätt väg. Rent historiskt sett är det nya smala idealet bara en trend bland många andra. För hundra år sedan gillade man stabbiga brudar, för två hundra år sedan var det trådsmala midjor som fick det att klicka och för fyra hundra år sedan kastade man långa blickar efter de där som vi idag skulle kalla tjockisar utan en chans i världen att få något. Det är liksom inget nytt och spännande med att det finns ett smalt ideal idag och det är precis lika blasé att morgondagens ideal är snäppet större. Världen goes on liksom.
För vad är det egentligen vi vill? Att även mulliga kvinnor ska få vara sexobjekt? Miljoner män vet redan att mulliga kvinnor är sexigt. Det är inte problemet. Problemet är att kvinnokroppen återigen ställs i fokus som ett objekt – någonting att titta på och tycka till om – istället för vad man kan göra med den. I ett icke sexuellt syfte alltså.
Jag är inte så stolt över min hängiga mage. Efter två graviditeter är magens hud och muskler inte riktigt i det skick de var när jag dansade magdans några timmar varje dag. Min kropp är heller ingen maratonkropp och mitt personbästa på löpning är väl i runda slängar två kilometer på 30 minuter och därefter en återhämtningstid på strax under två veckor. Men jag är helt grymt stolt över att den här kroppen har burit och fött två barn! Jag är sjukt stolt över att jag kan vispa grädde med ena handen och steka pannkakor med den andra. Samtidigt. Jag är lycklig över att de här benen orkar ta långa skogspromenader med de där två barnen och jag fascineras över hur min kropp liksom tycks skapa en aura av trygghet där ledsna barn får återhämta sig.
Det är inget fel i att vara snygg. Det är heller inget fel i att njuta av uppskattning från män för att man är snygg. Men det är ganska befängt att tro att man ska slå sönder nedvärderande kroppsbilder och döda idealhetsen och kroppsfixeringen genom att posera naken.
