Det farliga genustänket och de biologiska skillnaderna mellan pojkar och flickor

I dag skriver psykologen Alf B Svensson att vi måste sluta försöka göra våra barn könsneutrala, med könsneutrala namn, bannlysta dockhörnor och lika leksaker för alla. Jag håller helt med honom om att det finns problem med de tendenser till överdrift som finns (exempelvis att inte berätta för folk om ens barn är pojke eller flicka även åratal efter att barnet fötts). Jag håller också med honom om vikten av att vi ska uppmuntra flickor att ”tro på sig själva” och pojkar att ”utveckla sin känslomässiga intelligens”.

Men när han talar om att ”göra våld på naturen och försöka skapa könsneutrala barn” är det något som klickar inom mig. Något som förmodligen grundar sig på allt vad jag läst om medeltida syn på manligt och kvinnligt och på naturlighet, för det är ungefär i de samma tankebanorna som Svensson rör sig. Visst, det finns biologiska skillnader mellan pojkar och flickor som inte är begränsade till snopp vs. snippa eller den i ett senare skede uppenbara längdskillnaden, och det ska man inte förneka. Men den fundamentala bristen i resonemanget att dessa biologiska skillnader ska utgöra utgångspunkt för hur man behandlar pojkar och flickor – vilket är vad Svensson driver – är att ingen hänsyn tas till att de skillnader som finns mellan grupperna i nästan alla uppmätta fall är betydligt mindre än dem som finns inom grupperna. Detta leder till att aldrig så goda intentioner att låta pojkar och flickor utvecklas till de bästa individer de kan vara genom att ta hänsyn till flickor och pojkars särskilda behov blir åt helvete fel när man tar i beaktande alla pojkar som de facto har en välutvecklad känslomässig intelligens och alla flickor som redan tror på sig själva lite mer än vad som är riktigt nyttigt.

Kanske är det att jag är en sån där genusvetare som inte vet min plats som får mig att reagera lite extra när jag läser Svenssons förklaring till varför flickor har ”sämre psykisk hälsa, framförallt i tonåren”, men jag har hittills inte sett en enda vetenskapligt underbyggd studie från efter 1900-talets början som skulle stöda att denna ohälsa beror på att flickor har ”en medfödd större sårbarhet”. Och hur ska man i så fall förklara mäns högre självmordsfrekvens då? John of Salisbury menade redan på 1100-talet att kvinnor var svagare än män,  och minst sedan dess har kvinnans svagare natur setts som anledningen till varför hon lättare blir sinnessjuk, lurad, offer, är inkapabel. Man menade att det var naturligt. Säkert hade man aldrig trott att kvinnor skulle kunna klara vad kvinnor i dag alldeles avgjort kan. Hade ingen ställt sig upp om menat att individuellt kunnande trumfar idéer om gruppen kvinnors naturliga svaghet hade kvinnor fortfarande knappast haft varken rösträtt, äganderätt eller bestämmanderätt till sin egen kropp – sådant man ansåg att kvinnor på grund av biologi och naturlig fallenhet inte skulle kunna hantera.

Poängen med att uppfostra sina barn med genustänk är inte att vi därefter kommer att få en värld full av henar som heter Kim och klär sig i blåa byxor och rosa tröjor, utan att vi får ett samhälle som ser barn som individer, fria att göra vad de vill, fria att följa traditionella vägar eller bryta egna nya. Ett samhälle där val kan ha gjorts av medfödda biologiska drifter, men där inga förutfattade meningar om vad de biologiska drifterna ska vara får styra.

Vart tog Finland vägen?

Inför en artikel om medeltida arvsrätt som jag för tillfället arbetar med öppnade jag Lars Magnussons Sveriges ekonomiska historia. Den visade sig inte innehålla någonting särskilt användbart just den här gången, men boken är generöst fotnotad, trevligt diskuterande och rimligt lättläst. Särskilt gillar jag diskussionen om det självklara i att genussystem är viktiga för ekonomihistorien. På det stora hela verkar den alltså bra!

Och jag ska erkänna att jag inte läst bokens alla 478 sidor, det har jag inte, men jag har läst tillräckligt många för att ställa mig frågan vad i hela friden som hände med Finland. Den enda karta över forna Sverige där Finland finns med är tagen ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från 1555, och den kan i övrigt endast med viss inlevelse beskrivas som geografiskt korrekt. I listan över rikets större städer under Vasatiden ( s. 106) återfinns Stockholm, Norrköping, Gävle, Nyköping, Uppsala, Kalmar, Arboga, Västerås, Nya Lödöse, Söderköping, Vadstena, Örebro, Jönköping, Linköping, Södertälje och Västervik i fallande storleksordning, trots att Åbo var Sveriges näst största stad och även Viborg torde ha platsat på den där listan. Faktum är att i hela avsnittet om städer under den tidsepoken nämns ingen av de svenska städerna i vad som nu är Finland. I diskussionen om medeltida godskomplex nämns förvisso Bo Jonsson Grip men hans ägor sägs ha legat i ”östra Mellansverige och i Småland”, trots att karln ägde större delarna av Finland (eller syftar ”östra Mellansverige” på Finland…?).

Det är problematiskt att skriva historia baserat på nationella gränser eftersom dessa har varierat så mycket över tid. På ett sätt måste det vara upp till varje historiker att avgöra vad som är en rimlig avgränsning för ett givet ämne, men det bör också göras fullkomligt klart vilket val som gjorts och varför eftersom det obönhörligen kommer att påverka resultaten. I den här boken hade väl det tre rejäla sidor långa avsnittet med rubriken ”Sverige” utgjort den naturliga plattformen för en sådan diskussion, men här sägs inte ett pip om hur man förhåller sig till Finland. På flera andra ställen har man valt synnerligen tvivelaktiga mellanvägar i stil med att göra en befolkningsstapel för Sverige och en för Finland eller rent av använda sig av historiskt sett märkliga begrepp som ”dåvarande Sverige och Finland” (s. 78-79) där ordet ”dåvarande” hänvisar till en tid då det var ett och samma land. Samtidigt nämns knappt Finland i diskussionerna, och varken Åbo eller Finland finns i sökregistret (men däremot Fagersta och Frankrike) och handeln med Ryssland (Novgorod) har jag ännu inte hittat i själva boken så den har åtminstone inte fått någon framträdande ställning.

Finland var en integrerad och betydelsefull del av det svenska riket i nästan fem hundra år. Det är drygt hälften av den tidsperiod som boken behandlar (om vi är generösa och godkänner att man börjat redan år 1000 trots att de första århundradena avklaras på några sidor). Att skära bort Finland från Sverige är en nutida nationalistisk tendens som gynnar nationalromantisk separatism och skjuter ner goda historievetenskapliga intentioner. Sveriges ekonomiska historia utan Finland hade sett helt annorlunda ut och är berättigad snarast om man vill skriva en parallellhistoria till den faktiska – en science fiction om alternativa världar. Vill man på något vis försöka historiskt härleda det Sverige som finns i dag klarar man sig inte utan att låta Finland spela den naturliga roll det hade. Men oavsett om man håller med om detta eller inte, är det minsta man kan göra att föra en diskussion om varför, att ta ställning till sina egna val – för att inte ta med Finland är ett val fullkomligt frikopplat från historiska realiteter.

En berättelse om ett pepparkakshus och en väldigt arg mamma

I mellandagarna brukar vi bygga ihop pepparkakshuset, lite för att ha lite julpysslande kvar att se fram emot när man sitter i en yrande hög av julklappspapper den tjugofjärde och undrar om det verkligen var allt, och lite för att det är tradition att demolera pepparkakshuset först på Vilhos födelsedag den 9 januari. Så i dag satte vi igång med det där byggandet, jag och barnen, och vi köper alltid en färdig byggsats pepparkakshus eftersom själva ihopmonteringen är jävlig nog utan att bitarna har deformerats i ugnen och man räknat fel på antalet långsidor ett fullständigt normalt fyrkantigt hus behöver i år igen.

Jag vet inte hur många gånger jag förklarade för barnen att jag skulle smälta socker som skulle användas för att sätta ihop huset och att sockret då är alldeles fruktansvärt varmt och att det är viktigt att barnen håller sig stilla och ska man springa ska man åtminstone inte göra det i köket. Jag hade förmodligen lika gärna kunnat hålla en föreläsning på ryska om astrofysik för ett gäng pungråttor med mentala handikapp och få bättre gehör för sockret hann knappt smälta innan de första fyra ”såja, lugna er lite nu” hade prövats och båda barnen hade hunnit slå både sig själva och varandra. Så jag fortsatte att be dem lugna sig, inte springa, snälla hoppa inte här, akta det är varmt, släpp gardinen, ställ inte stolen på min fot, nej det är smält socker inte bajs – allt med mild röst och en ängels tålamod.

Och så började jag sakta men säkert montera ihop huset, frenetiskt nynnande sånger om julefrid och det härliga med små barn. Barnen tar sats från vardagsrummet, kommer farande runt hörnet i hallen och smäller in i diskbänken precis bredvid mitt byggandet. Jag andas djupt och säger för hundrade gången att det är oerhört viktigt att de inte härjar i köket just nu för att någon kan gör sig illa. Så Tilda klipper till Vilho en sista gång, han sopar till henne för rättvisans skull, båda studsar mot min ansenliga bakdel och jag droppar en stor, kokande klört med socker knappt två millimeter från min tumme. Den där droppen som får det att rinna över, liksom.

Så jag tar stekpannan med kokande socker, slår sönder hela helvetes pepparkakshuset så godisdekorationerna flyger och sedan hivar jag ut hela skiten och båda barnen, låser dörren och läser en bok i stället. Eller. Det var vad jag hade velat göra. Istället vrålar jag UUUUUT UR KÖKET till ungarna och de piper iväg i samma sorts virvlande tumult som de just anlänt. Och jag blir plötsligt så oerhört trött, hela vägen in i märgen. När man försöker göra något kul med barnen, när man anstränger sig, när man gör det som de bett om trots att man egentligen inte vill och så kan de inte lyssna på vad man ber dem om och man tvingas bli argare än vad man skulle orka. Så jag stängde jag av spisen, lät allt stå och gick upp och satte mig på sängen med gråten i halsen, ledsen och besviken över att det ibland är en omöjlig uppgift att vara en bra mamma. Tilda grät och skrek att det minsann var HON som var ledsen och besviken för att jag inte tänker sätta ihop pepparkakshuset när hon faktiskt VILL det, och Vilho tryckte på sitt TV-spel och så satte de sig i soffan. Helt plötsligt var de inte bara bästa vänner utan dessutom rörande överens om att jag var den sämsta mamman världen någonsin skådat. Så jag gick dit och sa att jag helt enkelt inte förstår hur jag ska kunna prata med dem för att de ska förstå vad jag säger när det inte räcker att jag pratar vanligt med dem och Vilho rullar med ögonen och suckar så djupt att vilken tonårsangstig emo-unge som helst hade varit avundsjuk. Så jag tar hans jävla Xbox och slår sönder fönstret med det, kastar ut skiten, och använder därefter hans spel – enligt principen populärast först – som frisbees. Eller. Det var var jag hade velat göra. Istället stänger jag av spelet. Tre gånger. Så att han skulle fatta.

Sedan vägrade jag fortsätta pyssla med barnen tills de sagt förlåt. Tilda kom snabbt farande och snyftade ”förlåt mamma” och så var det bra och vi gick ner för att fortsätta. Vilho, den långsinte lille skiten, vägrade komma med utan låste in sig på rummet och spelade musik och övade sig i att vara fjorton och missförstådd av alla. Så jag lät honom vara i fred, och till slut kom han smygande och gömd bakom en dörr sträckte han fram ett litet brev – det han hade sysslat med instängd på rummet.

Just när man tror att man inte lyckats få honom att förstå hur ledsen man blivit bevisar han att han inte bara förstått utan också tagit till sig min sorgsenhet och vill göra något åt det, även om han inte kan göra det på samma omedelbara sätt som Tilda.  Älskade ungen! Och så kramas vi allihop och talar om hur viktigt det är att vi lyssnar på varandra för att ingen i vår familj ska behöva skrika för att göra sig hörd och så kramas vi lite till. När vi alla sedan blivit sams igen byggde vi ihop ett prima pepparkakshus, där en av huvudprinciperna är att få plats med så mycket godis som möjligt, precis så som det ska vara!

Stupid is what stupid does

Vaknade mitt i natten med sådan värk i armen att jag började tro att något var allvarligt fel. Jag vände på mig och det stack till, men jag var så trött att jag somnade om. Sov oroligt. Drömde att jag var tvungen att gå till läkaren, att armen blev blå och ramlade av. På morgonen hade jag ett vagt minne av smärta i armen, tills jag vände på mig, det stack till ordentligt igen och jag hann tänka blodpropp, cancer, ambulans och lobotomi innan jag insåg att jag sovit på mina hörlurar.

Det lovar ju gott inför kommande utmaningar.

Vita kränkta män

Jag hade egentligen inte tänkt kommentera hela härvan kring Erik Almqvist och hans kompisars beteende, men så kan jag förstås inte låta bli. För det finns något väldigt falskt i att lägga hela skulden på Erik Almqvist. Och nej, jag tycker inte att det är ett mediadrev eller att rapporteringen skulle vara snedvriden, det är inte problemet. Problemet är att Kent Ekeroth, som är rättspolitisk taleman, filmade hela händelsen, gav filmen till Almqvist, stod bakom att denne manipulerade filmen och sedan förnekar att bråket skulle ha gått till så som filmen visar. Och han går fri!

Visst är det bedrövligt att Almqvist häver ur sig sådana saker, självklart ska han straffas för det, men varför begår man nu misstaget att bara titta på vad som sägs och inte också på vad som görs? Varför förblindas vi av indignationen över att någon sagt förbjudna ord så att vi inte tar itu med faran i dem som hejar på? Ekeroth håller käft, och det gör han förvisso rätt i, men den politiker som bidrar till förvanskning av filmer som sedan används i propagandasyfte, och som tycker att det är helt ok, hör inte hemma som rättspolitisk talesman. Det är dags att ta ansvar, dags att stå för vad man gör, dags att sluta skylla på media, PK, feminister och Världen och säga att det här är vad jag står för.

Dessutom finns det något tragikomiskt över vuxna, privilegierade män i maktpositioner som använder uttryck som ”blatte-lover” i samma veva som de hånar andra för deras svenska. Alltså verkligen. Ska man slakta sin egen karriär kan man väl åtminstone göra det med lite större intellektuell spänst?

Bow Tie of Patriarchy

I dag jobbar min högt vördade make hemifrån. Det innebär att vi för en gångs skull kan äta frukost tillsammans och föra djupa samtal om livet, kaffe och tvättmaskinen. Eller alltså. Det hade säkert gått lättare om inte maken hade klätt upp sig i sin Bow Tie of Patriarchy, en liten rutig fluga som matchar hans skjorta och väst. Jodå. Och när vi då diskuterar företag som har feministisk värdegrund låter det så här:

Maken (med armarna i kors): But I like it the traditional way! (pekar med hela handen) Back in the good old days!
Jag: Like how? Like male dominated?
Maken (tillbaka till att ha armarna i kors): I am a dominating male. It suits me perfectly.

Kvinnor som inte håller med

När jag skriver något om orättvis behandling av kvinnor kommer nästan ofelbart kommentarer från män om att kvinnor får skylla sig själva som har lägre lön, gör största delen av det obetalda hushållsarbetet, tafsas på och blir kallade horor eftersom kvinnor inte gör något åt det. Kvinnor sitter istället bara och klagar på män. Eftersom det faktum att jag genom att skriva om det, och hundratals av er genom att sprida vad jag skriver, faktiskt gör något synnerligen konkret för att uppmärksamma, problematisera och diskutera hur man ska få till stånd förändringar verkar ha gått dessa kommenterande män fullkomligt förbi vill jag presentera några fler som inte håller med om att diskriminering av kvinnor är ett icke-problem eftersom kvinnor inte gör något åt det.

Sylvia Pankhurst, som hamnade i fängelse och hungerstrejkade fler gånger än de flesta byter tandborste, stod upp för kvinnors rätt att rösta och protesterade mot synen på äktenskapet som ett oupplösligt kontrakt mellan den överordnade mannen och den underordnade kvinnan. Sylvia Pankhurst och några hundra tusen kvinnor i rösträttskampen under tidigt 1900-tal håller inte med!

Gertrude Bell, den första kvinna att ta en examen från Oxford efter att universitetet utbildat män i över 800 år och som därmed banade väg för kvinnors rätt till högre utbildning håller inte med!

De svenska kvinnor som genom sina berättelser protesterar mot våldet – där hundratusentals kvinnor bara i Sverige utsätts för våld av en man i deras närhet varje år håller inte heller med!

De här kvinnorna, som med livet som insats, protesterar mot att kvinnor i Iran inte längre får tillgång till flera fakulteter på universiteten håller inte med!

Punkbrudarna i Pussy Riot, som nu dömts till fängelse, håller inte med!

Australiens premiärminister Julia Gillard, som, liksom många andra kvinnliga toppolitiker, blivit kallad bitch och som ständigt får utstå nedvärderande kommentarer om hennes utseende och om kvinnors kompetens att leda håller inte med!

Den lilla flickan Malala som kämpade för flickors skolgång skulle säkert inte heller hålla med men eftersom hon sågs som ett så stort hot att hon blev skjuten i huvudet kan hon inte just nu säga det. Säkert är i alla fall att ingen av de kvinnor som efter dådet protesterade mot talibanernas kvinnoförtryck håller med!

Och jag själv, som precis som miljoner andra kvinnor, har det senaste seklets kämpande kvinnor att tacka för mina juridiska rättigheter, min rätt att förvärvsarbeta och förvalta min egendom, möjligheten att klä mig i byxor, rätten att gå på stan utan min man eller en nära manlig släkting, bestämmanderätten över min kropp även sedan jag gift mig och lyxen att få en utbildning och som genom att utnyttja dessa rättigheter varje dag motverkar diskriminering: Jag håller inte med!

Kvinnor som inte kan klara sig själva och pojkar som blir män

Igår tittade vi på Transformers: Revenge of the Fallen. Jag gillar Transformers, så där i allmänhet, och jag gillar storys med uråldriga legender och slutscener från Egypten i synnerhet. Jag har oftast inget emot att alla hjältar är män, och jag har dessutom en alldeles besynnerligt hög tolerans för film med tonårskomplex. Således borde den här Transformers ha funkat jättebra för mig.

Men det slutar ändå med att jag sitter och skriker åt TV:n på ett sådant sätt som kanske inte är alldeles socialt accepterat, avgjort inte särdeles effektivt och enligt min man ganska irriterande. Jag vet att Megan Fox är med för att hon är snygg, inte för att hon fyller någon sorts avgörande roll för händelseutveckling, det är inte en nyhet. Det enda coola hon gör (om man räknar bort att hon blåser runt i minishorts på en motorcykel alldeles i början vilket min man tyckte var jättecoolt) är att hon tränar en Decepticon, men coolheten av denna bragd försvinner eftersom det inte fyller någon funktion: efter att i en utdragen sekvens av tonårshumor ha humpat hennes ben försvinner hennes specialtränade Decepticon från handlingen.

Ungefär halva filmen går ut på att Megan Fox och Shia LaBeof springer runt i öknen med sanden från ett uråldrigt vapen i ett litet tygstycke, i ett försök att väcka Optimus Prime till liv. För det första kan man ju fråga sig hur det kommer sig att de måste springa flera kilometer genom öknen i en film som går ut på att robotbilar hjälper människor. Men det är en annan sak. Vad som stör mig och vad som gör hela filmen till en enda lång plåga är att Megan Fox är så in i helvete hjälplös att hon inte kan få springa själv. Det är krig mellan ett gäng överdimensionerade utomjordiska robotar och bara en enda person kan rädda världen från en säker undergång. Denne person har ett par minuter på sig att springa en kilometer i öknen innan ondskefulla utomjordingar startar ett vapen som förstör solen och Megan Fox kan inte springa utan att denna person samtidigt håller henne i handen. Hela. Jävla. Tiden. Och de allra sista metrarna, då Shia och Megan äntligen nått fram till alla de tuffa amerikanska soldaterna i den egyptiska öknen (men let’s not go there just nu), är det istället soldaternas ledare som måste hålla Megan i handen när de springer. Han är tungt klädd i arméns ökenutrustning och dessutom bär han på vapen och ammunition. Hon, däremot, är långt ifrån tyngd av några extra attiraljer. Så varför i hela friden är det inte hon som springer först? Och om hon nu är så satans dålig på att springa och hela världen är beroende av att Shia når sitt mål är det väl bättre att bara dumpa henne och se till att världen räddas? Det är inte romantiskt, det är ur handlingens perspektiv fullkomligt meningslöst och ur ett kvinnorollsperspektiv oerhört nedlåtande.

Låt. Henne. Springa. Själv.

Ok. Så hon ramlade. LÅT HENNE LIGGA OCH RÄDDA VÄRLDEN!!

MEN FÖR I HELVETE!

Och så två andra saker som drev mig till vansinne:

1: När de gömmer sig för polisen i Egypten har Megan Fox i ett skarptänkt ögonblick förklätt sig genom att ta på sig en svart sjal. Ingen kan känna igen dem! Snilledrag! För alla tittar ju tack och lov på Megan Fox och inte på de två enorma utomjordiska robotarna som klamrar sig fast på husväggen bakom henne.

2: Ungefär lika viktigt som att rädda världen är att Shia måste säga de tre magiska orden till Megan – och nu hade man ju kunnat hoppas att de hade varit ”run for yourself” – men nej: med tvång måste han säga att han älskar henne. Inte avgudar, inte vill tillbringa hela livet med, inte kommer att släpa springande genom en öken fast att det sinkar honom och hotar hela världen. Nä, han måste säga att han älskar henne. Då blir allting bra igen.

Jag säger inte att det här inte hade varit saker som fått mig att spy annars också, men det som gör det hela ännu värre, är att filmens drivande story är Sams (alltså Shias) utveckling från en pojke till en riktig man, där han börjar college och gör sig fri från sina föräldrar. ”You have to let me go, dad”, säger han till sin far när denne insisterar på att komma med på den sista delen av springturen genom öknen. Nej. Sam är man nu. Det måste pappan förstå. Megan Fox däremot, hon kan inte ens springa själv, men ska likväl komma med den sista biten också. Där finns det ingen frigörelse. Hon är beroende av honom. Av någon att hålla i handen. Det är fint att kvinnor kan få komma med när männen räddar världen, men de får hellre stanna hemma om de bara ska vara en prydnad. Att låta kvinnor komma med på männens äventyr fyller absolut noll funktion om någon måste hålla dem i handen.

Genushistorikern som inte använde ”hen”

Hela den här debatten om ett litet pronomen är ganska absurd. Att ett så litet ord kan ha blivit så politiserat, missförstått och utnyttjat. Och att lägren kan ha blivit så låsta.  Jag sysslar med genusfrågor och ser mig själv som ganska öppen inför nya saker (utom att införa exotiska maträtter på julbordet som min högt vördade make försöker få igenom, men någonstans måste man ju dra gränsen liksom). Jag ger mig ofta in i debatter om genusvetenskapens berättigande och jag tror på ett jämställt samhälle. Däremot vill jag inte använda ”hen”.

Den allra främsta anledningen är att jag personligen aldrig känt något skriande behov av fler pronomen i den svenska språket. I allmänhet tycker jag neutrala omskrivningar funkar helt bra. Men minst lika viktigt är att hela debatten har blivit så in i helvete bisarr och att man förväntas välja sida. Antingen är man emot hen och då är man automatiskt för lägre lön för kvinnor, skuldbeläggning av våldtäktsoffer och mannens naturliga rätt att prygla sin hustru, eller så är man för hen och då är man en lite bättre människa – öppen och förstående.

Och det finns en helt ofattbart stor mängd av dessa öppna och förstående människor som vill använda hen och som lever i villfarelsen att ett könsneutralt pronomen skulle lösa jämställdhetsproblemen. Alla dessa skulle jag vilja bjuda på studieresa till Finland, som bara har det könsneutrala ”hän”, så att de med egna ögon kan få se att världen inte är så enkel. Och jo, det finns jättemånga som suckar och tänker att nämen inte finns det ju på allvar någon som tror att hen skulle lösa annat än litterära problem och det är ett bara ett litet, smidigt ord som man kan få använda när och om man vill. Ett ord som kommer av att vi som jobbar med skrivande och som älskar ord har upptäckt en brist och sedan introducerat en lösning. Men om man ger sig in i bloggarnas värld, där ordet hen har sitt starkaste fäste, är det sannerligen inte en bild av en naturlig valfrihet som målas upp.

Tydligast blir det när en del hen-motståndare slår näven i bordet och menar att de minsann inte vill bli något neutrum. Till svar får de höra, med en sån där ton som att de måste vara konspiratoriska homohatare som ens tänkte tanken, att det väl för fan är självklart att ingen försöker göra dem till neutrum. Men i bloggarnas verklighet används hen inte alls som ett komplement när man inte vet ifall den man talar om är han eller hon. Istället utnyttjar man chansen att benämna folk hen för att man inte tycker att det har betydelse om det är en han eller hon – för att markera att könstillhörighet är av underordnad betydelse – och vips så har det som skulle vara ett praktiskt komplement blivit ett ideologiskt substitut. Att bli kallad hen förvandlas till ett straff, lite som att alla de som använder hen beskylls för att vara feminister.  Därför tycker jag också att DN gör helt rätt som inte använder hen. Det har funnits fullt fungerande omskrivningar innan tanken på ett könsneutralt pronomen föddes, det finns inga belägg för att införandet skulle påverka jämställdheten och sättet som ordet för tillfället används på är så ideologiskt färgat att det får Putin att framstå som mjäkigt neutral.

Ord får den innebörd användarna ger dem och just nu är det där med att använda hen att köpa ett ideologiskt paket, både ur den synvinkeln att många läsare ser en hen-användare som manshatande och orakad radikal och ur den synvinkeln att andra som använder hen tycks tro att man anslutit sig till deras sak. Jag har inget emot att folk använder hen och jag vet flera som får det att låta flytande och passande, men de är i numerärt underläge. Kanske kommer det en dag då tillräckligt många använder ordet hen som det smidiga tillägg det skulle kunna vara, och kanske jag då kommer att ändra mig, men så länge hen är ett ideologiskt slagträ tänker jag fortsätta med neutrala omskrivningar.

(Och jo, jag vet att jag genom att använda hen skulle kunna bidra till att göra det mer mainstream och accepterat, men när jag personligen ännu inte känt ett behov av det så…)

Henrik, korstågen och vikten av att popularisera vetenskap

På tisdag ska jag föreläsa om korstågen. Det är egentligen ett ämne med lite väl mycket datum och namn på härförare för att vara min grej, men jag kommer att fokusera på de där sakerna runt omkring, de där som man inte kan googla sig till på två sekunder. Lite mera varför och hur än vem och när, alltså.

Föreläsningen börjar förvisso med korståget mot muslimerna, men det är ofrånkomligt att också tala om korstågen mot finnarna. Och jag läser med stigande fascination om hur vanlig föreställningen är att kung Erik den Helige och biskop Henrik tillsammans reste från Sverige till Finland för att kristna finnarna i slutet av 1150-talet. När man googlar populärvetenskapliga framställningar verkar avståndet till den senaste forskningen fullkomligt astronomisk och de nationella undertonerna inte ens diskreta. Erik, Henrik och Lalli (som enligt legenden ansvarade för att Henrik led martyrdöden) är alla lika heliga i det avseendet.

Men idag finns det inte många historiker som skulle acceptera Henriks och Lallis historicitet. Det finns inga samtida källor som nämner någon av dem och även om vissa strofer i legender kan härledas till 1200-talet kvarstår det faktum att själva de textuella kvarlevorna (alltså dokumenten) är daterade till tidigast 1400-talet. De kan alltså inte ens med lite välvilja sägas trovärdigt avspegla historiska händelser, ett faktum som bekräftas av att en hel del angivna datum kolliderar med datum ur andra källor. Är det omöjligt att Henrik existerat? Nej då. Det finns bara ingenting som tyder på det.

Därtill ska också läggas hela korstågsidén. Om Erik (Jedvardsson) den Helige vet man med säkerhet inte mer än att han var kung i Västergötland. Hans inflytande på riksnivå kan ifrågasättas – faktum är att hela begreppet riksnivå för en tid som var så pass splittrad kan ifrågasättas – och det står klart att hans kändisskap är en politisk efterhandskonstruktion snarare än en effekt av något han de facto gjorde. Att en person som Erik, i en tid som 1100-talets politiska kaos, skulle få för sig att dra på korståg för att kristna finnar är inte så lite osannolikt. Att Erik ens om han vore en riktigt stor kung skulle kunna uppbåda resurserna i manskap och penningar i 1100-talets Sverige för att bege sig på något som skulle kunna liknas vid ett korståg är ytterst otroligt.

Det första korståget till Finland har aldrig inträffat. Biskop Henrik har med största sannolikhet inte funnits och Lalli har definitivt inte gjort det. Erik den Helige var en bricka i ett politisk spel, utspelat efter hans död. Och svenskarna har varken koloniserat Finland eller dragit på korståg mot finnarna. Det är dags att dagens forskare populariserar sina resultat så att vi äntligen kan komma bort från den här nationalistiska snedvridningen.

Läs gärna Tuomas Heikkiläs Sankt Henrikslegenden. Det är en bra start.