Tag Archive | Överlevnadsstrategier

Jag lovar att jag aldrig sett dem förr!

Jag var och storhandlade nu på kvällen. Strosade runt där vid ostarna när några ungar springer förbi och skriker så öronen håller på att ramla av. Folk vänder sig om och tittar efter dem. Jag går vidare och plockar en, om jag får säga det själv, imponerande mängd frukt som jag omsorgsfullt placerar i kundvagnen och ska precis svänga runt hörnet där något nitiskt affärsbiträde travat Kellogspaket i en pyramid värdig Tutanchamon. Då. Kommer. De där jäkla ungarna. Som hamstrar på crack drar de förbi och får Kellogspyramiden att svaja oroväckande. Jag svär när jag nästan kör på en av dem, lite för att det förstås inte är en bra idé att köra på ungar med kundvagnen och lite för att jag så gärna vill göra just det. Vid mjölken sitter ungarna och dinglar med fötterna, halvt intryckta i en hylla. Folk viskar till varandra. Att föräldrar inte kan ta hand om sina ungar! Jag rynkar medhållande på näsan. Ungarna skrattar så de kiknar åt en privat lek som vuxna inte förstår.

När jag står vid kassan hör jag de där ungarna. Ljudet av deras glada skratt ekar mellan gångarna och vips klänger de runt på min kundvagn. Hjälper till att packa upp på bandet, frågar om mjölken eller bananerna ska vara underst i påsen.

Och jag lovar att om vi inte hade varit de enda i affären som pratade svenska hade det aldrig behövt komma till allmän kännedom att de där vilda ungarna är mina. Ja, och om det inte vore för den där lilla detaljen att de följde med mig hem.

Men vem fan äter lunch vid klockan 11?!

Har ni någonsin blivit lite väl sena på morgonen när ungarna ska till dagis? Ni vet, så där att alla andra ungar och alla tanter sitter samlade i ringen redan, och man stressad som bara den, halkande runt i sånna där blå plastfodral på skorna ska försöka lämna av en unge som inte vill annat än studsa upp och ner med högerskon på huvudet alltmedan man som öm förälder förtvivlat drar i halsduken man smällde fast i dörren med ena handen och med andra handen försöker få sin älskade avkomma att förihelvete sluta studsa.

Och så kommer man in, svettig och risig och så hittar man inte barnets inneskor och när man väl hittar dem och lyckas kränga på dem på barnets fötter då har strumpan korvat sig och inneskorna åker av på bråkdelen av tiden det tog att få på dem. Så man rättar till strumpan och tar på inneskorna igen medan man hela tiden upprepar mantrat ”det är mina barn och jag älskar dem det är mina barn och jag älskar dem”.

Då får man den där blicken från personalen. Den där blicken som säger att alla andra minsann klarar av att ha sina barn färdiglämnade redan innan samlingen ska börja och hade det funnits föräldrakörkort så hade man inte blivit beviljad ett. Ni vet den blicken.

Man ska komma i tid till samlingen!

Idag fick jag skynda på barnen så att de skulle hinna i tid till lunchen. Det känns som ett genidrag för tanterna blev så överraskade att jag hann smita ut medan de fortfarande riktade sin dömande blick mot klockan och tjattrade med varandra om att nu kommer ju barnen mitt i maten.

Score!