Kvinnor som gör sig gravida och sedan inte förstår att de ska skylla sig själva

Det har dykt upp en ny kommenterare på den här bloggen, och jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag orkar släppa igenom eller inte. Ni vet. Det mesta hittills rör hur inkompetent jag är, och eftersom det ändå ganska ofta blir ett tema i kommentarsfältet vet jag inte om jag orkar med fler som hojtar att jag får skylla mig själv och att jag inte bemöter argument. Om det är vad de söker kan vi ju se det där med att jag inte släpper igenom de kommentarerna som att jag tar ansvar för min egen skuld och bemöter argumenten med strikt sortering.

En av de kommentarerna som nu ligger och väntar på att jag ska bestämma mig för om de ska gå igenom eller inte spinner vidare på temat om hur det är mitt fel att jag blev gravid. För er som inte visste det var det alltså så att jag och min högt vördade älskade make blev gravida i ungefär samma veva som vi träffades. Det var omtumlande och synnerligen oväntat för oss båda, men efter att ha tagit väldigt många väldigt djupa andetag pratade vi igenom situationen och bestämde oss för att göra det bästa av vad vi hade. Den babyn har fyllt sju år och blivit storebror, så helt åt helvete gick det ju inte i alla fall, men jag skulle ljuga om jag inte sa att det har varit fruktansvärt tungt att få våra olika liv att passa ihop och bli en lämplig helhet där inte bara vi som oss själva kan få leva och trivas, utan där också ett nytt litet liv ska få växa, få vara trygg och älskad. Det har varit en oerhört lång resa för både maken och mig. Kompromisser, uppoffringar och besvikelser, men också nya vägar, nya värden och en kärlek större än allt annat till det där lilla livet som kom till oss.

Så när folk jag inte känner tar sig friheten att säga att jag får skylla mig själv som blev på smällen blir jag förbannad. För det första händer det att barn blir till fast man har varit försiktig enligt konstens alla regler. Så är det bara och det kan ingen anklagas för. För det andra var jag ju inte ensam när barnet skapades, om vi säger så. Vi var faktiskt två. Ändå är det ingen av dem som funnit sig berättigade att kommentera mitt sexliv och denna oväntade graviditet som ser att min man (igen med versaler: MIN MAN) har något som helst ansvar för att det gick som det gick. Jag som kvinna ska ensam bära hela skulden.

Och nu har jag diskuterat jämställdhet så mycket att jag vet att det finns ett oroväckande stort antal människor som får fullkomligt fel i huvudet när man talar om vikten av att kvinnan kan välja abort – att en abort i sista hand måste vara kvinnans val. Jag har helt tappat räkningen över hur många gånger sådana diskussioner har gått käpprätt åt helvete för att någon börjar skrika om hur de stackars blivande pappornas rättigheter förbises och att lössläppt kvinnfolk har för mycket makt. Jag är lika övertygad om att fri abort är en grundpelare i jämställdheten som jag är om att mannen och kvinnan tillsammans bör försöka lösa situationen. En abort är ett så pass svårt och stort beslut att man aldrig ska behöva fatta det ensam, men en graviditet och en förlossning är också så pass livsavgörande saker att man helt enkelt inte i ett fritt samhälle kan tvinga en kvinna att genomföra dem om hon inte vill.

Men allt det här hänger ihop. Kvinnor får skylla sig själva för att det blir barn. Inte ens den kvinna som blir våldtagen kan fråntas ansvaret för att det blir barn eftersom livmodern, enligt amerikanska röster, inte tar emot om det är riktig våldtäkt. I mitt fall har vi den milda, våldsfria varianten av samma skuldtema: en kvinna kan aldrig bli gravid om det inte är hennes val. Tanken på att kvinnan får skylla sig själv är så stark och så självklar för många att flera har sett det som fullkomligt i sin ordning att säga till mig att vår graviditet var mitt fel. Att jag inte har någon rätt att reflektera över hur vi i vår familj ska kunna ordna upp vår vardag och kompromissa ihop våra liv eftersom det var mitt fel. Och helt plötsligt så känns världen beklämmande mycket som en mansdominerad skitvärld där kvinnor får ta skulden och bära bördorna för vad män och kvinnor gör tillsammans, där löneglappet och glastaket är illusioner skapade av kvinnors oförmåga att låta bli att göra sig gravida.

Jo, det är ett problem att en del pappor upplever att de stängs ute från svåra beslut om abort och graviditet (precis som att en del mammor står helt själva med dem) och jo, det är ett problem att alltför många pappor inte tillåts ta ansvar för sina egna barn ens när det skulle vara fysiskt möjligt (precis som att alltför många mammor inte har något annat val än att ta ansvaret). Men så länge det är ok att säga till kvinnor, oavsett om man känner dem eller inte, att de har sig själva att skylla för att de blivit gravida när de egentligen hade tänkt att de skulle göra något annat kommer man att samtidigt stänga mannen ute från föräldraskapet – redan innan det börjat.

Så jag är glad över att min man inte tyckte att det var mitt fel, utan såg sin egen del. För tänk om han hade borstat bort det med att säga att jag har mig själv att skylla. Tänk om han aldrig hade tagit sig tiden att lära känna sin son. Det skulle nog ha varit väldigt, väldigt ensamt.

Vad ett patriarkat är, och vad det inte är

Jag fick en fråga om vad ett patriarkat är för något. Det är ju ett ord man hör rätt ofta, och ett ord som jag själv använder i min forskning. Att förklara vad ett patriarkat är, är egentligen väldigt enkelt.

Ett patriarkat är ett samhällssystem där män (oftast äldre män) har den ekonomiska, juridiska och politiska makten. That’s it.

Ett patriarkat är alltså inte per definition ett samhällssystem som män har uppfunnit i syfte att förtrycka kvinnor, men det är heller inte ett system som ett gäng fulla rödvinsfeminister hittat på för att berättiga kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser. Att ett samhälle är patriarkalt säger ingenting om hur vanliga män och kvinnor lever sina vardagliga liv. Ett patriarkat är en ram, där själva bilden som ramen omger kan se ut på många olika sätt. Den jämförelse jag brukar göra för att förklara vad jag menar är med monarki. En monarki är ett samhällssystem där det finns en kungafamilj. Termen säger dock ingenting om hur samhället i övrigt fungerar, vilka andra maktfaktorer det finns eller hur vanliga män och kvinnor lever sina vardagliga liv.

Av någon anledning tenderar en viss sorts människor att bli väldigt arga när man talar om patriarkat, som om det skulle vara en ideologisk eller politisk vinkling av historien. För alla som sysslar med svensk historia är patriarkat en lika självklar term som monarki – det finns ingen pågående vetenskaplig diskussion om huruvida patriarkat är en användbar term eller ett feministiskt påhitt för det är så självklart att patriarkatet är ett historiskt faktum. Att diskutera patriarkatets existens i det medeltida Sverige med en historiker är som att diskutera trovärdigheten i evolutionen med en biolog. Det ger liksom inte intryck av att man är särskilt insatt i vad modern forskning kommit fram till.

Om patriarkatet på individnivå

Det kom en kommentar på inlägget om feminismen som ideologipolis som jag tycker är så intressant att jag hellre besvarar den i ett eget inlägg. Anders Senior skrev så här:

”Jag lagar också mat, inga problem, och det är lika i hela min bekantskapskrets, alla hjälps åt.
Med städning också f.ö.
Alla jag känner och alla som ni själva här ovan hävdar att ni minsann är jämställda i ert förhållande……… Vart är då detta Patriarkat som håller kvinnorna fångna vid spisen?

Vem pratar ni(vi) om som inte är jämställd? Alla är ju jämställda i sina egna förhållanden om du frågar dem, det är ju hela tiden ”de andra” som inte är jämställda……
(vilket nog inte är så lustigt kanske, när man tänker efter, trivs man inte i förhållandet gör man nog slut, end of (patriarkat)problem)…..

Samma sak med föräldraförsäkringen; alla är sååå nöjda med sin egen fördelning sins emellan i sitt jämställda förhållande, men för ”de andra som inte själva kan välja” är det bättre att kvotera den………. Lik f*rbannat är alla nöjda på individnivå!!!

Alla hävdar alla dessa patriarkala orättvisor, men ingen träder fram och säger sig vara offer för dem!!!

Så patriarkatet existerar bara på gruppnivå, men inte på individnivå? Eller…….?”

För det första vill jag å det bestämdaste hävda att dagens Sverige inte är ett patriarkat. Ett patriarkat är ett samhälle där (äldre) män har den ekonomiska, juridiska och politiska makten och där dessa uppgifter ses som de mest betydelsefulla. Så är det inte i Sverige idag, och jag skulle vilja säga att varken Finland, Norge eller Danmark heller är patriarkala samhällen idag. Det är emellertid inte samma sak som att det inte skulle finnas genusbaserade orättvisor där kvinnor drar det kortare strået för att de är kvinnor och att dessa strukturer är rester av patriarkatet. Det i sin tur betyder inte att dagens samhälle inte har minst lika många genusbaserade orättvisor där män drar det kortare strået och att dessa orättvisor förtjänar lika mycket uppmärksamhet.

Så var ser jag då dessa orättvisor mot kvinnor, dessa rester av det patriarkala systemet?

Min man har varit pappaledig i totalt två månader. Jag har varit mammaledig i totalt fyra år. I Finland kan pappor teoretiskt sett ta ut föräldraledighet men i praktiken är det under 10% som gör det. Hade det varit mer socialt accepterat hade fler säkert gjort det. Det ses som självklart att det är modern som ska vara hemma med barnet, vilket inte bara betyder att de mödrar som inte orkar/vill vara hemma med barnen får anklagande blickar utan att de fäder som vill vara hemma med barnen ses som avvikelser. Ett konkret exempel: När jag trött som ett as hämtade barnen från dagis fick jag höra från personalen att mammor med barn under tre års ålder inte borde arbeta för att mammorna blev så trötta då. Den synen är rätt allmänt utbredd och jag tror att de flesta arbetande mammor någon gång fått höra liknande saker. De klubbar som ordnas för föräldrar som är hemma med små barn kallas ofta mammagrupper. Förhållandet exemplifieras även av att debatten kring huruvida man skulle sänka vårdledighetens längd från tre år till två år (som man har rätt att ta ledigt från jobbet och vara hemma med barn) var en fråga om att få ut kvinnorna i arbete.

Hur är det här kopplat till patriarkatet? Mannens arbetsinsats ses som viktigare än kvinnans arbetsinsats. Hans upprätthåller deras standard, hennes är temporär. Hon ses som den bättre föräldern, hans insats för barnens uppfostran blir av andra klass. Jag har också vänner där mannen rent ut sagt att nu när de fått barn så borde hon inte jobba längre, för då kan hon inte sköta hemmet lika väl. Det är inget fel med det så länge kvinnan vill vara hemma, men så har inte alltid varit fallet. Detta anser jag vara en direkt effekt av ett system där män på grund av sitt kön innehade de positioner som av samhället sågs som mest betydande och där det var mannens uppgift att avgöra om kvinnan skulle arbeta eller inte.

Jag har hört högt uppsatta män deklarera att såndär genusforskning bara är trams samtidigt som de hänger över någon flicka hälften så gammal som dem själv och skriker att servitrisen är en jävla kärring. Jag har hört högt uppsatta män säga att kvinnor inte hör hemma inom den akademiska världen, klappa yngre kollegor på låret och kommentera deras utseende och kläder. På mellanstadiet fick jag lära mig att ”pojkar är sådana” när några killar i klassen tafsade. Detta har jag fått bekräftat alltför många gånger både av att män på krogen tar sig friheter att röra mig utan att fråga och att många kvinnor som råkar ut för samma sak ser det som en naturlig del av en utekväll. Jag tror inte alls att ”pojkar är sådana” utan att det är rester av patriarkatet, när män hade den juridiska makten att ta sig friheter och som män och kvinnor numera tillsammans bekräftar genom att inte säga ifrån.

Jag har också många gånger blivit kallad hora, främst av andra kvinnor och främst (tack och lov) när jag var yngre. Inte alls så att jag hade många partners, men att kalla varandra för hora var (och är?) ett sätt för flickor att hålla varandra nere. Jag har också, precis som många av mina kompisar, haft lärare och föräldrar uppmana mig att klä mig på ett visst sätt så att jag inte skulle ses som lösaktig. Varför? För att det i resterna av patriarkatet ingår att hålla flickors och kvinnors sexualitet i styr.

Och från min högst personliga horisont: Jag hade önskat att min man hade kunnat ta ut mer av föräldraledigheten. Jag hade önskat att jag förstått tidigare att pojkar inte är sådana och jag önskar att jag hade skrivit ”kan du läsa det här är du för nära” långt ner i min urringning. Jag är också övertygad om att det finns två huvudsakliga anledningar till varför de flesta anser sig leva i jämställda förhållanden. En av dem är att kvinnor (och män) är fria att lämna förhållanden där de känner sig orättvist behandlade. Den andra är att vårt nordiska samhälle idag helt enkelt är ganska ordentligt jämställt.

Men ni andra då? Vad tycker ni? Hur jämställda är ni?

Om Patriarkatets oundviklighet i primitiva kulturer

Pelle Billing bad mig kommentera hans inlägg om Patriarkatets oundviklighet i primitiva kulturer. För det första måste jag säga att jag tycker att det är en läsvärd text, med många intressanta punkter. Hans slutsats tror jag att de flesta kan skriva under på:

”Vi lever i en privilegierad tid, och har helt nya möjligheter att ha ett konstruktivt samtal om jämställdhet, kvinnofrågor och mansfrågor. Det vore olyckligt om ett sådant samtal präglas av de gängse missuppfattningar som finns om det förgångna. Insikten om könsrollernas historiska oundviklighet borde kunna leda till ett lugnare tonläge och mindre bitterhet över de epoker som förflutit. Kvinnor har inte varit passiva mesar, och män har inte varit utstuderade patriarkala förtryckare.”

Vi lever i en privilegierad tid och om vi ska kunna föra jämställdhetsdebatten framåt måste vi sluta skuldbelägga och börja tänka konstruktivt.

Kärnan i Billings inlägg är, om jag har förstått rätt, att så länge kvinnor föder barn och män på grund av sin fysiska styrka sköter de farliga och tunga uppgifterna gör ett socialt kontrakt att männen får de högsta posterna och den formella makten. Ett förindustriellt samhälle är alltså oundvikligen ett patriarkat.

Min största invändning mot Billings inlägg är att det är alltför generaliserande. Utvecklingen de senaste 10.000 åren har inte skapat några större biologiska förändringar i oss människor, men däremot inneburit enorma kulturella förändringar vilket medför att en biologisk förklaring inte räcker till. Billing nämner konflikter med ”intilliggande kulturer och samhällen” i samhällen som inte har demokrati och hänvisar till Steven Pinkers TED-föredrag där Pinker menar att upp till 60% av männen i jägarsamlarsamhällen dog som en direkt följd av en annan man. Hela Pinkers föredrag visar på skrämmande lite förståelse för förfluten tid även om slutsatsen att den sociala acceptansen av våld har minskat drastiskt med säkerhet är korrekt. Däremot är det meningslöst att jämföra ursprungsbefolkningar med moderna västerländska samhällen och konstatera att dödligheten var extremt mycket högre i ”primitiva” kulturer som en direkt följd av ett våldsammare sinne utan att ta den moderna sjukvården i beaktande. Alla de mindre skador som smärre bråk orsakat och som modern läkarvård kan bota men som tidigare kunde ha lett till döden, för att inte tala om de enorma sjukvårdsinsatserna i väpnade konflikter, måste påverka siffrorna.

Att siffrorna är snedvridna motsäger dock inte principen att så länge män måste försvara samhället krävs ett patriarkat. Billing menar att ”[d]en farliga miljö som Pinker redogör för är grogrunden för patriarkala styrelseskick” eftersom män var de enda som kunde offras. Kvinnorna behövdes för att barnafödandet inte skulle bli lidande. Följden blir enligt Billing att ”framgångsrika kulturer är [...] de kulturer som använder männen som “förbrukningsvara”, och som begränsar kvinnans roll till mer trygga miljöer. Att dessa framgångsrika kulturer även blir patriarkat är relativt lätt att förstå”. Men patriarkatet handlar inte om en uppdelning av sysslor i hemmamammor och bortapappor – ett system som förövrigt kom först med industrialiseringen – utan om att män har den ekonomiska och politiska makten. Sådan makt fanns inte ens i jägarsamlarsamhällena eftersom ekonomisk makt förutsätter ett överflöd av resurser (något som kom med bofasthet) och politisk makt är direkt relaterat till ekonomisk makt. Jägarsamlarsamhällena var alltså inte patriarkala eftersom både män och kvinnor av allt att döma sågs som lika viktiga för samhällets fortlevnad. Christine Saidi (2010) argumenterar för att kvinnors produktion gav daglig överlevnad medan mäns produktion gav tillgång till lyx och status (s. 15) men att de trots att de fyllde olika funktioner ansågs lika viktiga.

Billing menar att ”[p]atriarkatet är [...] en konstruktion där män i genomsnitt får mer formell makt än kvinnorna, mot att de i genomsnitt tar på sig huvuddelen av de farliga uppgifterna” vilket är en generalisering så grov att den förlorar kontakt med verkligheten. Den enskilt mest farliga sysslan var (och är i samhällen utan modern sjukvård) barnafödande där den nutida mortaliteten i exempelvis Afghanistan visar att så många som 1 av 6 kvinnor dör (att jämföras med Sveriges 1 av 30.000) som en direkt följd av barnafödande. Jag håller helt med Billing om att indelningen i ”manliga” och ”kvinnliga” sysslor ursprungligen inte är något som män och kvinnor själv valt utan en effekt av biologiska förutsättningar. Man kan tycka att det är orättvist att kvinnorna ska föda alla barn, men så länge det är kvinnorna som har livmoder är det avgjort enklast så. Däremot är inte en uppdelning i manliga och kvinnliga sysslor den avgörande faktorn och sysslornas farlighet har av allt att döma ingenting med patriarkatet att göra.

Så om det inte handlar om vem som har farligast sysslor, vad handlar det då om? Mycket förenklat skulle jag vilja föreslå att det handlar om möjligheten att köpa sig tid och inte minst om värderingen av mäns och kvinnors insats. Om vi rör oss från jägarsamlarsamhällena till jordbrukets tid, den neolitiska revolutionen för ungefär 10.000 år sedan, vet vi fortfarande oerhört lite om hur samhällena styrdes. Vi vet dock att jordbruket innebar att människor för första gången producerade mer resurser än vad vardagen krävde och att detta drastiskt förändrande vardagen. En effekt var att somliga fick tid till icke-producerande sysslor och exempelvis prästerskapet uppstod. Vi vet också att sociala hierarkier, klasser, uppstod när vissa samlade på sig fler resurser än andra och sedan i tider av missväxt eller andra svårigheter klarade sig bättre eller rent av kunde sko sig på dem som inte hade ett överskott. De som kunde dra nyttan av den här förändringen torde ha varit män, eftersom kvinnor fortfarande var upptagna med allt det där dagliga som drev livet vidare. Och igen, detta är mycket förenklat, men med överskottet föddes ekonomi och politik och eftersom det var mäns tid som frigjorts och huvudsakligen mäns arbetsuppgifter som förändras var det följaktligen män som sysslade med ekonomi och politik.

Men är det ett patriarkat då? Jag skulle säga nej. Som Saidi har visat fanns det gott om samhällen i Afrika som hade just den uppdelningen utan att ha en patriarkal struktur. Nyckeln ligger i vem som bestämmer över resurserna och arbetet. Så länge kvinnorna själva bestämde över sin sfär, sitt arbete, sin tid och sina resurser, var det inget patriarkat (somliga forskare menar att det då var matriarkat men i betydelsen ”jämställt”). Ett patriarkat innebär ju inte bara att männen innehar vissa positioner utan att samhället tolkar dessa positioner som viktigare. Ett ”primitivt” samhälle behöver alltså inte vara ett patriarkat, och alla förindustriella kulturer har inte varit patriarkat. Patriarkatet är således ingen oundviklighet.

Så varför blev det då patriarkat i Europa? Den frågan skulle behöva mycket mer utrymme än vad jag kan ge den här, men patriarkatet är en effekt av en övergång till jordbruk, mer tillgång till tid, överskott av resurser och en omvärdering av nyttan av olika uppgifter och som ledde till att män genom uppkomsten av ekonomi och politik i en komplexare samhällsstruktur fick makten över resurserna. Men det var – precis som Billing säger – långt ifrån en medveten statskupp utan en utveckling över säkerligen tusentals år som ledde till uppkomsten av patriarkatet och inget som någon ska straffas för idag!