Kvinnovåld och mansvåld

Ett av de där ämnena som kommer upp titt som tätt här på bloggen är våld. När man talar om mäns våld mot kvinnor finns det alltid folk som känner sig förfördelade och börjar vifta med pekfingret och poängtera att kvinnor faktiskt utövar våld mot män också. Så är det förstås, om nu någon hade trott något annat. Det finns en hel del kvinnor som slår sina män och det får man förstås inte göra. Men det förhindrar inte att man talar om mäns våld mot kvinnor som en särskild företeelse. Mäns våld mot kvinnor är en särskild företeelse som har andra drivkrafter, effekter och lösningar – andra mönster – än kvinnors våld mot män. Det betyder inte att den ena sortens våld skulle vara värre än det andra, eller att det inte skulle finnas mycket goda skäl till att innefatta båda sorterna när man använder termen partnervåld, men det betyder att man måste kunna få diskutera mäns våld mot kvinnor som sådant.

Fast just nu ska vi prata historia och särskilt i kontexten kvinnors våld mot män.

För varför är kvinnors våld mot män så komplicerat? Ett stort problem tror jag är en sorts sjuk girl power trip där tjejer tror att det på något vis är ok att slå killar för att det är så fria kvinnor gör. Dumheter. Ett annat stort problem är att det anses omanligt att få stryk, särskilt om det är av en kvinna, och att män varken vågar söka eller faktiskt får den hjälp de borde få.

Men sen finns det också ett historiskt perspektiv, som jag tycker ofta glöms bort. Det har att göra med vad som räknas som våld. I Sverige (och många andra länder) finns det en mycket lång rättstradition av att betrakta fysiskt våld som något som gett upphov till fysisk skada. I de medeltida lagarna är det tydligt att det är sanktionerat att maken slår sin hustru för att tillrättavisa henne, men hon får inte bli blå eller få sår. Våld är alltså våld bara när det ger märken. Samma tendenser har funnits inom barnagan. Man har luggat och nypt på ställen där det inte gett märken för blir det inte märken är det karaktärsdanande och att betrakta som en del av uppfostran. Av detta följer att man tidigare inte ansett att själva handlingen är olaglig. Det är ok att göra någon illa, men det är inte ok att åsamka någon märken.

I dag finns det en betydligt mer åtstramad syn på våld, rent rättstekniskt. Det är förbjudet att slå någon oavsett om det blev blodsvite eller ej. Handlingen som sådan är olaglig oberoende av resultatet. För kvinnors våld mot män har dock den långa rättstraditionen av en våldsideologi där fysiska märken – fysiska bevis – är avgörande säkerligen en stor inverkan. Kvinnor är i regel inte lika fysiskt starka som män och slår alltså inte lika hårt. Blodvite uppstår inte i samma utsträckning och våldet upplevs kanske varken av samhället eller de inblandade som lika allvarligt. Det är en rest av äldre rätt som inte är överensstämmer med vår syn på var gränsen går.

Det borde ligga i allas intresse att få bort den där resten. Gränsen går vid handlingen – inte vid resultatet. Då kanske de män som är utsatta skulle få modet att anmäla och de kvinnor som är utsatta sätta stopp redan vid första slaget. För det är inte ok att slå någon, ens lite grann.

Kuriosa: Jag ville skriva ”bestraffningsbart” men stavningskontrollen föreslog ”bestraffningsbarn”. Jag tror att det är sådana barn som på lördagsmorgnar vaknar klockan 5.30 och sätter upp en orkester av kastruller.

Min make pandan

Min högt vördade älskade make har varit och tränat Brazilian Jiujitsu med en vän. Efter att ha fått denne kompis knä i ögat ser min högt vördade älskade make lite grann ut som den gången han kom till mitt jobb och insinuerade att det inte alls var genom att slå på sina vänner med träkäppar och ha dem ge honom samma behandling som han fått en blåtira utan att det kanske möjligen hade något med mitt våldsamma humör att göra.

Nu besvarar han allt jag säger med ”Panda says no!”. Det var bara sött de första trettioåtta gångerna.

Mansrollen och våldet

Både Pelle Billing och Hanna Lemoine skriver (och pratar) om vad som ingår i mansrollen. Billing menar att mansrollen måste definieras av det som större delen av männen gör. Det är en himla intressant tanke. Om män idag i allmänhet inte gör något som kanske av tradition har hört till mansrollen ska det inte vara en del av definitionen av mansrollen. Exakt vad det skulle kunna vara vet jag inte, men tanken är ändå klar.

Att döma av att diskussionerna sedan har lett in på hur mansrollen sammankopplas med våld gissar jag att en av de aspekterna av mansrollen som många inte tycker hör till den idag är just våldet. Män idag är helt enkelt inte så våldsamma, barn får inte längre lära sig att ”när pappa kommer hem ska du minsann få stryk” och det är inte lagligt att fysiskt disciplinera varken tjänstefolk eller sin hustru. Det husliga hemmavåldet som männen har haft laglig rätt till finns inte längre – eller snarare; om det finns är det inte specifikt manligt.

Så långt kan jag verkligen hålla med.

Samtidigt är det svårt att komma ifrån att man knappt hittar leksaker för pojkar (och jag är egentligen emot hela konceptet ”leksaker för bara ena könet”) som inte är till för våldsamheter. Det är Ninjago, Hero Factory, Kung Zhu, Bakugan, Pokémon och en stor mängd andra actiongrejer som ingen kan stava till. Flera av de här varumärkena har också tjejer med i storyn, men det är dömt att misslyckas om man försöker hitta figurerna till dessa. Ett praktexempel är Star Wars, en av mina absoluta favoriter, som annekterats av leksaksindustrin och fråntagits alla de starka kvinnliga karaktärerna som en gång gjorde det till en sån succé. Resultatet är inte bara att flickor inte vill leka med Star Wars prylar för att det inte finns några flickor i Star Wars (wtf?) utan också att vad som var en genusöverskridande kamp mellan ont och gott blir en kamp för pojkar mot andra pojkar.

Vad gäller filmutbudet är situationen kanske ännu mer besvärande. Oavsett om det ligger i mäns natur att tycka att blodstänk är tufft eller inte är det tydligt att filmer som riktar sig till män har en inte oansenlig mängd våld. Min egen högt vördade älskade make uttryckte en oförblommerad förtjusning över filmen Sucker Punch med det inte så nyanserade ”om man blandar halvnakna tjejer, steampunk världskrig, samurairobotar och oskäligt mycket våld kan det bara bli bra”. Alla män tycker säkert inte likadant men om man tittar på vad kommersialismen ser i mansrollen är kopplingen till våld väldigt tydlig. Jag förstår att de flesta män inte vill bli sammankopplade med våld men statistiskt sett står män för väldigt mycket mer våldsutövande än kvinnor och även många av de män som inte någonsin faktiskt slår någon är likväl storkonsumenter av våld i underhållningsformat och i träningssyfte.

Och igen; utanför Sveriges gränser är det en helt annan grej. I USA (varifrån vi får oroväckande mycket influenser) är mansrollen mycket tydligt sammankopplad med våldsutövande, och egentligen behöver man inte ta sig så mycket längre bort än till Finland för att den gängse synen på den svenska mannen ska vara att det är en mes som inte skulle våga slå någon på käften av rädsla för att blodfläckar inte går bort från hans rosa Ralph Lauren-skjorta. De som står för våldet i Mellanöstern är nästan uteslutande män, kvinnliga militärer är mycket sällsynt och den enda kvinnliga våldsamma ”förebilden” jag kan komma på är Sara Connor medan det finns hur många manliga som helst. Överallt ser man män som utövar våld.

Jag tror, precis som Billing, att vuxna män i dagens Sverige inte förväntas slåss och att våldsutövande inte accepteras (vilket det dock gör bland yngre män och små pojkar i alltför stor utsträckning) men vuxna män förväntas ändå ha ett avslappnat förhållande till våld, att liksom gilla våld och att tycka att det är spännande. På så vis tillhör våld fortfarande mansrollen även om våldsutövande inte gör det.

Men teförpackningen bad om det!

Mitt i pannan har jag en fläskig bula. Jag fick den igår när jag med så mycket kraft som brukar krävas för att öppna en trög frysdörr samtidigt som jag lutade mig framåt för att kika in, istället öppnade dörren till kylskåpet ovanför frysen och genom min lätt framåtlutade position slog mig själv en halvmeter bakåt.

För ett tag sedan hade min högt vördade älskade make en imponerande blåtira. Den fick han när han och hans lika vuxna vänner tränade på att slå varandra med rottingkäppar och han fick en av käpparna i ögat.

Lika barn leker bäst, som de säger.

Min man kom osedvanligt ofta på besök på min arbetsplats då när han hade blåtira. Och sa att det inte gjorde speciellt ont längre. Han hade gått in i en dörr bara. Nästa dag sa han att han hade snubblat i trappan och att han inte ville prata om det. Min förtvivlade förklaring om rottingkäppar föll rätt platt när maken tittade ner i golvet och såg ledsen ut och alla mindes den där gången jag var lite stressad och skulle öppna en teförpackning och kanske eventuellt tog till en kniv, en smula övervåld och en uppsättning opassande tillmälen.

Så jag tänker mig att han säkert skulle uppskatta om jag kom på besök på hans jobb nu, när jag gått in i en dörr. Right?

Att göra kvinnor till offer och om män som förtjänar det

Genom en slump ramlade jag in på Mikaelas blogg och ett inlägg om kvinnors våld mot män. För att uttrycka det milt är det ett ämne som inte får riktigt lika mycket publicitet som mäns våld mot kvinnor. Mikaela har en video där man gjort en jämförelse med hur förbipasserande reagerar när de ser en man bli våldsam mot en kvinna och hur det sedan ser ut om om en kvinna istället blir våldsam mot en man.

Resultatet är absolut fascinerande.

Så länge det är mannen som är aggressiv ingriper förbipasserande nästan omedelbart, medan 160 människor kan traska förbi en våldsam kvinna – och somliga till och med heja på henne. Hur i hela friden kan det här få hända?

För det första kan jag inte låta bli att fundera över hur ”offrets” kroppsspråk möjligen kan ha spelat in. Kvinnan som offer höjer sin händer för att skydda huvudet, medan mannen som offer antingen ignorerar eller halvt om halvt tar tag i den våldsamma kvinnans händer. Petitesser kanske, men ändå.

För det andra är det ett uppenbart problem att samhället inte ser kvinnan som ett hot och alltså låter henne härja helt fritt. Erkännas ska att en 60 kilos kvinna kan få bli aldrig så hysterisk utan att kunna göra lika mycket skada som en 200 kilos karl (av den typen som kommer att utvisas från Australien och betecknas som ett nationellt hot). Men varför i hela friden måste det till fysisk skada för att misshandel ska vara fel? Psykisk misshandel och fysisk misshandel med någon som inte är stark nog för att orsaka blodvite är ju fortfarande misshandel. Detta måste vi acceptera, dels för att psykisk misshandel gör så oerhört stor skada och dels för att det där med att inte se kvinnor som potentiella hot cementerar synen på kvinnor som harmlösa och i förlängningen betydelselösa.

För det tredje blir jag rädd när jag hör folk säga att de tänkte att den man som kvinnan pucklade på säkert hade varit otrogen och med största sannolikhet förtjänade det. WTF. Hur kan det vara offrets fel bara för att det råkar vara en man? Får man skylla på offret bara för att offret teoretiskt sett har den fysiska styrkan att försvara sig? Nej, det får man inte. Ett offer är ett offer oavsett storlek. Visst ska vi försvara dem som är små och svaga, det är vår skyldighet som större och starkare, men lika mycket ska vi försvara alla dem som av andra än storleksrelaterade orsaker inte klarar av att försvara sig själva.

Återigen alltså: det är fel att slå någon. Punkt.

Måttligt relaterat till ovanstående: På SvD Brännpunkt argumenterar Emma Blomdahl, styrelseledamot för Kristdemokratiska Kvinnoförbundet, för att kvinnor med sitt annorlunda sätt att styra kan klara upp den finansiella kris EU:s manliga beslutsfattare har försatt oss i.

För att kvinnor kan? Även om tanken (ökad jämställdhet och sånt där) är fin ligger det samma filter över den diskussionen som över problemet med att kvinnor inte kan slå tillräckligt hårt för att någon ska stoppa dem. Filtret är missuppfattningen att kvinnor måste göra samma saker som män (vara riksbankchef – ett skitjobb för övrigt – och slå hårdare) för att man ska kunna uppnå jämställdhet, samtidigt som män som sätts i traditionella kvinnopositioner (ska vi ta ”offer” för att vara extra generaliserande) långt ifrån får den uppmärksamhet de förtjänar.