Att tro på föräldrakompetens

Det har kommit jättemycket kommentarer på mitt inlägg om att min son hellre bor hemma hos sin pappa, och eftersom det är ett ämne som jag personligen verkligen inte är färdig med tänkte jag försöka förklara ytterligare hur jag tänker.

  • en tioåring har rätt att få sin röst hörd kring sitt eget boende. Det är skitjobbigt för barn med växelvis boende och en skilsmässa är ett trauma. Jag måste lyssna på honom när han stilla berättar.
  • det är marigt att uppfostra barn även när man är två vuxna på samma ställe. Att uppfostra barn när det finns en annan, inte lika sträng vuxen, som ett alternativ är ett rent helvete. Ju mer jag skulle försöka hålla fast sonen, desto mer skulle han protestera. Och jag kan inte släppa på de regler som gäller i mitt hus eller bestämma vad som ska gälla i pappans hus.
  • jag har full tilltro till pappans kompetens att vara pappa. Det här är livsviktigt. Om jag trodde att barnet skulle fara direkt illa av att vara där skulle jag protestera. Visst, pappan har massor av saker kvar att lära sig eftersom han inte direkt varit med i de praktiska detaljerna de första tio åren men jag är övertygad att han kan lära sig om han bara vill.

Och nu kommer lite ärlighet som jag säkert kommer att få skit för men: Problemet som vi har haft tidigare och som jag skulle säga tveklöst är den största anledningen till varför jag ville skiljas är att min exman inte prioriterade mig och barnen på det sätt som jag och barnen hade behövt. Jo, han jobbade hårt och tjänade en massa pengar jag inte ville ha, men han fanns inte där när han behövdes.

Jag har skyddat honom och backat honom inför barnen så pass att barnen tycker att de har haft en närvarande far, även när han har kunnat ha 20 resdagar på en månad. Det ligger i min starka tro på jämställdhet att också tro på hans föräldraskap. Under vår tid tillsammans var det väldigt mycket som inte fungerade men jag misstänker att det inte har att göra med att han inte teoretiskt sett skulle kunna.

Jag upplever att det är jag som har ansvarat för att han fick ett förhållande till sina barn. Jag upplever att det är jag som har hållit ihop allting för att han har haft möjligheten att lämpa över den bördan på mig. De flexibla arbetstider han har haft i tio år har han innan vi skildes endast ett fåtal gånger kunnat utnyttja så att det gynnat mig eller barnen. Nu tycks han kunna göra det för barnens skull mest hela tiden.

De prioriteringar jag bett honom om i alla dessa år verkar han nu faktiskt göra. Kommer det att hålla i sig? Fucked if I know. Men så som jag har slitit för att han ska se vilka guldkorn till barn vi har och för att han ska ha en fin relation till dem så tänker jag inte sätta några som helst käppar i hjulet för det nu när han tar lite initiativ.

För barnen är det viktigaste jag har i hela världen. Deras lycka är tusen gånger viktigare än min egen. Och unga pojkar behöver bra manliga förebilder. Desto bättre om fadern faktiskt tänker axla den rollen.

(Observera att detta ingalunda skulle innebära att jag inte skriker och gråter och säger en massa fula saker eller ens är trygg i förvissningen att de förändrade prioriteringar jag anar skulle vara permanenta.)

Allt är inte grått

Eller alltså. Det mesta är ju ganska grått också rent färgmässigt. Hunden, till exempel, som egentligen är en skoätande solstråle i mitt liv är grå. Och de nya tapeterna som jag som bäst håller på att sätta upp på vardagsrumsväggarna är också grå, fast skulle kunna kallas silver om man vill.

(medan jag skriver det här kommer hunden spatserande ut i köket med små bitar av min skosula hängande i skägget och en synnerligen falsk oskyldig uppsyn)

Dessutom händer det massor av spännande saker i mitt akademiska liv. Jag har till exempel för första gången blivit anlitad som granskare av en peer review-artikel (expert, that’s me!) och är dessutom inbjuden talare vid en stor konferens. Samtidigt går jag in på slutrakan av avhandlingsskrivandet, har äntligen fått tid att återvända till bloggen och har flera spännande bokprojekt på gång.

Det kunde vara väldigt mycket värre än att jag har en son som tycker bra om sin pappa.

Egyptens gräshoppor har ingenting att komma med.

När man blir bortvald

Det här inlägget är verkligen inte lätt att skriva. Faktum är att det kanske är ett av de svåraste någonsin. Men jag känner ändå att det måste skrivas, för det är just ett sådant här blogginlägg jag själv nu skulle behöva läsa, för att se att jag inte är ensam och att man klarar även det här.

Som ni vet är vi skilda sedan början av året och som ni också vet bor barnen växelvis, lika mycket, hos oss båda. Så för någon dag sedan meddelade min tioåring att han inte längre ville bo hemma hos mig. ”Ibland kanske, på ett veckoslut eller så” men annars ”i princip inte alls”.

Han trivs bättre hos pappa. Pappa och nya flickvännen är bättre sällskap, huset är bättre och närmare skolan och kompisarna, pappa har mycket mera tid, har köpt honom en ny dator och är dessutom inte lika sträng.

*paus för att andas djupt några gånger*

Jag förstår hur allt det här är fullkomligt logiskt i en tioårings värld. Jag är inte dum. Intellektuellt ser jag precis hur allt hänger ihop.

Men satans jävlar i helvete vad det känns orättvist och jävligt. Jo, en pappa som har fem veckor semester på sommaren är helt säkert bättre sällskap än en fullkomligt slutkörd, dubbelarbetande mamma, och det är säkert en ny, mild och vänlig flickvän också.

Jo, det drömhus jag har varit med och skapat mitt i den by jag förälskade mig i är förstås närmare skola och kompisar, men just nu sitter sagda pappa och pantar på huset utan att ge mig ett ruttet korvöre för att han fick ta över det. Han sitter på alla mina besparingar och investeringar och menar att jag inte har rätt till något av det, så hur ska jag kunna flytta tillbaka dit till trakten när jag inte har någonting att investera i en ny bostad?

Klart att pappa har mera tid – det är vad semester i praktiken är – och klart att pappa som inte har varit föräldraledig mer än några veckor har lyckats arbeta sig upp på en månadslön som tillåter Greklandsresor och dator och whatevers. Jag, som bollat mitt doktererande med barnaskötande, har inte den lyxen.

Och nej, pappa är inte lika sträng. Det har varit jag som har dragit upp regler, jag som har hållit dem. Jag som har tjatat om att tvätta sig, borsta tänder, kamma hår, lägga sig i tid, plocka undan sina grejer. Klart att det är jävligare för en unge som helst bara skulle vilja spela på sin nya dator att vara hos någon som inte har dator utan bara en massa regler.

Jag förstår allt det här, men mitt hjärta går sönder av sorg. För nu är det så att han är gammal nog att själv få vara med och bli hörd rörande var han vill bo och att jag inte får säga ett ont ord om hans pappa. Jag berättar för honom att han alltid, alltid, är välkommen och att jag alltid finns där för honom – att jag är ledsen men inte arg på honom. Sedan kan jag inte göra annat än låta honom gå.

Och jag viker hans kläder och lägger in i hans skåp och undrar om han kommer att hinna använda dem. Tänker på alla nätter jag suttit med honom, baddat feber, torkat snor, tröstat och sjungit. På första steg och första skoldagar. Jag tänker på hur stor han har blivit och på hur jag aldrig skulle vilja låta honom gå. Och på kvällen när han åker till sin pappa gråter jag så mycket att jag knappast är mer än en pöl. Något annat kan jag inte riktigt göra. Det var inte det här jag ville när jag i över tio år har låtit allting stå tillbaka för att sätta barnen främst.

Sportreporter är inte min grej

Så. I helgen skulle min kärlek vara med i cykelloppet Tour de Östnyland som min arbetsplats arrangerade (och bara det var ett helt äventyr…). Min uppgift var att i egenskap av reporter bevaka andra halvan av racet. Särskilt skulle jag ta ansiktsbilder och dessutom göra någon intervju som vi kunde använda i radion sedan.

Det gick så där.

Först åkte jag ut till en korsning som cyklisterna borde passera. Det gjorde de inte. Istället fick jag ett meddelade från en av dem att de befann sig på en mack ca 1 timmes cykling längre fram.

Så jag blåste en genväg i Yles flashiga bil och hann fram till nästa korsning de torde passera en god stund innan de ens med positiv inställning till tidsanvändning skulle kunna vara där. Och där stod jag och väntade och väntade och väntade.

Ibland åkte cyklister förbi. Oftast inte.

En gång åkte två cyklister som talade svenska förbi och jag fotograferade dem lite snabbt med telefonen innan jag till min skam insåg att de bara var två och att jag borde ha en klunga på fyra.

Så jag väntade en stund till. Sedan åkte jag till nästa korsning.

I nästa korsning stod jag i 45 minuter och den enda cyklist som åkte förbi var en åttaårig tös på rosa cykel med korg. Jag vill ju inte vara fördomsfull eller så, men jag tror inte att hon deltog i loppet.

Efter ytterligare en god stunds orolig väntan svuschade två ganska svettiga cyklister förbi och jag knäppte återigen en bild med telefonen. De såg rätt bekanta ut. Skrämmande bekanta. Faktum är att det var samma två typer jag fotograferat vid förra korsningen. Och när de kom i mål 25 minuter senare och för första gången under det 12 timmar långa loppet på riktigt blev fotograferade och intervjuade (av min kollega…) berättade de att alla andra hade hoppat av längs vägen.

Såatteh.


 

 

Nyheter

En av de absolut märkligaste sakerna med att jobba som nyhetsreporter är när det händer någonting. Min första reaktion är alltid att gå till nyhetssidorna för att kontrollera vad som har hänt, och så sitter man där med skägget i brevlådan för det är man själv som liksom ska ha skrivit den där nyheten.

Fast det är förstås inte alltid vi skriver om nya nyheter. Sommaren är ganska mycket härliga intervjuer och att lyfta upp lokalt godis. Och en gång blev jag kallad proffsig, fast jag säkerligen var mer nervös än Carita Liljendahl som jag intervjuade. Sen chillade jag lite med Daniel Craig innan det var dags att åka på nästa uppdrag.

Min arbetsdag i en bild


Från vänster: resemugg i bambu för dricka i bilen

Hanna-Marias halvdana kaffe som intas med ljuvlig ostfralla

Pahtimos svindyra lyxkaffe.

Redaktionens snusk i den kanske tjusigaste muggen.

Sedan brukar det vara dags för lunch ungefär.