Humanistiska metoder och teorier

Den senaste veckan har jag vid flera tillfällen funnit mig själv i diskussion med personer som ifrågasätter, eller möjligen genuint undrar över, humanistisk (särskilt genusvetenskaplig) metod och teori. Även om min ryggradsreaktion är att sucka så djupt att det sannolikt påverkar väderfenomen i Bolivia är liknande funderingar och ifrågasättanden så vanliga att det är värt att försöka reda upp dem. Har jag glömt något stort får ni hojta till så tar jag itu med det så fort jag får möjlighet.

För det första är frågorna i allmänhet ställda i singular. Man talar om humanistisk metod eller genusvetenskaplig metod eller genusvetenskaplig teori, som om det bara skulle finnas en. Vill man använda singular är det självklara svaret att humanistiska och genusvetenskaplig forskning bygger på den vetenskapliga metoden. Grundfundamentet där är detsamma oavsett vilken vetenskap man talar om eftersom alla vetenskaper liksom per definition använder vetenskaplig metod. Den vetenskapliga metoden går ut på att man har en i tidigare forskning eller observationer grundad hypotes, att man under kontrollerade former testar hypotesen och att man därefter ärligt och öppet redogör för resultaten.

Enligt samma grundprincip arbetar humanister också, fast man kallar ofta hypotesen för ”fråga” och formulerar den så att den slutar med ett frågetecken. Min frågeställning är ”hur påverkade det svenska målsmanssystemet gifta kvinnors (och mäns) juridiska handlingsutrymme 1350-1450?”. Inbakat i den frågeställning är förstås den välgrundade hypotesen att det fanns en sådan påverkan och att vi inte vet tillräckligt mycket om den.

För det andra har de olika humanistiska disciplinerna vitt skilda metoder som de därefter arbetar efter, beroende på vad för material man arbetar med och vilka hypoteser man vill testa. En litteraturvetare som studerar Strindberg kan inte ha samma metod som en språkvetare som studerar översättningar av Strindbergs verk eller en genusvetare som studerar hur kön framställs i filmadaptioner av Strindbergs verk. De undersöker ju inte samma sak.

Metoden är tillvägagångssättet. Metoden beskriver hur studien har utförts. För att kunna göra en sådan beskrivning krävs i allmänhet någon sorts metodologi – kunskap kring hur olika metoder påverkar resultatet och vilken tillförlitlighet en viss metod har. Tryggast är förstås att stödja sig mot tidigare forskning på ett liknande ämne som kan styrka att metoden fyller syftet. Det här är dock ingenting som är specifikt för humanister, utan som gäller all forskning. En kvantfysiker som hittat på ett alldeles eget sätt att studera molekyler höjer osäkerheten i resultaten markant.

Använder man en felaktig metod, även om metoden i sig är helt legitim, blir det inte bra. Som medeltidshistoriker som undersöker juridik och genus 1350-1450 har jag till exempel väldigt svårt att använda mig av enkäter. Även de mest välformulerade frågeformulär mister liksom sin funktion när folket man skulle vilja fråga har varit döda i 600 år, men det betyder inte att inte till exempel psykologer eller sociologer skulle kunna ha nytta av enkäter som metod.

Teorin är de tolkningar tidigare forskning har gjort baserat på ett liknande material. Väldigt, väldigt sällan använder man sig av bara en teori. Eftersom just exakt den frågeställningen man själv använder aldrig har använts tidigare behöver man ofta anpassa teorierna en smula. Dessutom förändras förstås även den bästa teori allteftersom ny kunskap tillkommer. Inte ens Darwins evolutionsteori skulle i sitt ursprungliga format vara gångbar längre, även om kärnan förblir. Survival of the fittest och allt det där.

Här skulle jag vilja ta tillfället i akt att väldigt snabbt diskutera Judith Butlers teori om kön som performans, som verkar vara en sån där grej som antigenusar får fullkomligt krupp över. Tilläggas bör väl också att Butler är filosof och att hennes teorier därför måste läsas med samma sorts öppenhet som man läser Platon, Aristoteles eller Hume. De är tankekomplex och kan mycket sällan användas i sitt ursprungsformat. Butlers teori om kön som performans går ut på att kön är någonting som skapas genom kläder, beteende och sättet som vi interagerar på. Egentligen behöver teorin inte ta ställning till människan som biologisk varelse för vad Butler menar är att det som gör oss till män eller kvinnor bara finns i det sociala samspelet – hur vi uppträder som kvinna eller man.

För att förstå Butlers tanke kan man fundera över hur mycket gemensamt man skulle ha med människor av samma så kallade biologiska kön från andra tider, eller andra kulturer. Sannolikt skulle jag inte godtas som kvinna av varken en modern oljeshejk eller Gustav Vasa. Jag uppvisar alltför många attribut som motsäger att jag skulle vara kvinna, trots att jag har ganska rejäla boobs och att jag själv inte tvekar kring att identifiera mig som kvinna. Liknande könande på basis av performans görs hela tiden överallt och vi agerar dessutom utifrån det. Att förstå Butlers teori och se hur hon har format den är inte särskilt svårt om man bara försöker. Istället för att tänka att till exempel ens ilska är styrd av testosteron så kan man tänka att uttrycken för ilskan är bundna till tid och rum. Sättet en man blir arg på var inte likadant för 500 år sedan även om den fysiska processen kanske var likadan.

Är det relevant i ditt dagliga liv? Kanske inte. Har en normalbegåvad människa alla förutsättningar i världen att likväl förstå vad det handlar om? Jepps.

En sak jag tycker att man ofta möter när man diskuterar med folk som är skeptiska till humanistisk forskning i allmänhet och genusvetenskap i synnerhet är att det skulle finnas hål i teorierna och att de därför inte skulle vara korrekta. Men även den allra bästa teori har undantag, oavsett vilken vetenskap man rör sig i. Ju mer vi vet om ett ämne desto flera undantag kan vi hitta. Att det finns undantag till en teori betyder dock inte automatiskt att teorin blir obrukbar, utan bara att teorin inte duger till att förklara vissa aspekter av fenomen. Ibland blir förstås undantagen så många att teorin förlorar sin grund och den inte går att använda längre. Som det geocentriska systemet. Inte särskilt populärt nuförtiden.

Ytterligare en sak som man ofta stöter på är att alla som sysslar med genus alltid måste ta biologi i beaktande. Vi har talat om det många gånger förr och för genusvetare är biologi helt enkelt inte relevant. Det finns inte metod eller teorikomplex som möjliggör att ta biologi i beaktande. För en del, som mig själv, är det dessutom en omöjlighet att avgöra människors så kallade biologiska kön och därifrån dra slutsatser om hur det skulle ha påverkat dem. Jag kan ju inte ens veta om de människor som benämns kvinnor faktiskt hade kvinnliga könshormoner, även om det är väldigt sannolikt. Då är Butlers tankar om kön som performans betydligt mer relevanta (även om inte ens Butler får plats i min avhandling).

Som avslutning skulle jag vilja ta upp det eviga argumentet att forskning måste kunna upprepas för att vara riktig forskning. Det här stämmer egentligen bara i teorin, det vill säga metod och teori ska vara redogjort för så väl att man om man hade tillgång till exakt samma material skulle kunna upprepa studien. I praktiken är det dock ovanligt att man har tillgång till exakt samma material eller att man ens skulle ha något överväldigande behov av att upprepa exakt samma studie. De flesta som vill göra det hålls i laboratorium, där det också finns större möjligheter att materialet inte förändras än för dem som arbetar utanför labb. Och det är långt ifrån endast humanister som arbetar utanför labb och som har ett forskningsmaterial som försvårar direkta upprepningar. En biolog som studerar elefanters parningsbeteende i Afrika får inte nödvändigtvis exakt samma resultat som den som studerar elefanters parningsbeteende i Indien, eller i en djurpark. Elefanter påverkas av sin miljö, även om de biologiskt är elefanter. Lite på det sättet som män och kvinnor och andra människor påverkas av miljön och därför kan uppvisa vitt skilda beteenden beroende på omständigheter.

Ok. Här har vi grunden. Nästa gång kör vi lite Bourdieu och Foucault.

Eftersom jag är historiker ger jag exemplen från min egen disciplin.

3 thoughts on “Humanistiska metoder och teorier

  1. Jag har läst din blogg länge, men inte kommit mig för att kommentera tidigare, trots att du ofta skriver kloka och tankeväckande saker. Men det här! Som svenskastuderande, med feministisk språkvetenskap som favoritområde, så vill jag bara hurra högt då jag läser detta inlägg och dela med mig av det till hela (den ifrågasättande) världen, för du slår huvudet på alla spikar som finns. Tack!

  2. Jättebra men hypotesprövning är ändå en mindre del av vetenskaplig verksamhet. Vår störste vetenskapare, Linné, hade säkert många hypoteser men det är inte dom som är hans stora insats. Och Malin Ah-King är exempel på att biologi kan vara relevant för genusforskare. Jag är nyfiken på vad du menar med ”Det finns inte metod eller teorikomplex som möjliggör att ta biologi i beaktande.” Forskaren är väl alltid fri att beakta vad som helst? Är ”teorikomplex” något som förhindrar en att forska fritt?

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s