Jag har kommit till en viktig insikt i hur mitt renoverande fungerar. Jag har nämligen tidigare trott att det största problemet är att jag är usel på att förbereda projekt, ni vet typ maskera och skydda ytor som inte ska kladdas ner och sånt. Och jag säger inte att det inte skulle vara något jag verkligen är riktigt dålig på för det är det. Jag avskyr förberedelser. I praktiken. I teorin kan jag sitta i många dagar och njuta av mentala förberedelser inför kommande projekt men det inkluderar liksom inte att sedan faktiskt skydda något. (Eller ens inhandla alla saker jag kan tänkas behöva men det är en annan sak.)
Så jag är försiktig. Tänker mig att det räcker. Här finns ändå inte någon annan med reklamtionsrättigheter så whatever.
Den här helgen bestämde jag mig för att jag skulle måla dörren till köket. Den var rejält sliten och jag var hemskt inspirerad av hur det blev när jag målade i badrummet. Och jag var försiktig men fick ändå färg på golvet i hallen, tröskeln till vardagsrummet, en skåpsdörr och ena köksgardinen.
Tyckte först att det kändes hemskt orättvist eftersom jag faktiskt hade varit ansvarsfull och lagt ut tidningar på golvet vid dörren. Token effort men ändå. Sedan insåg jag att det projekt som skulle vara en dörr till köket också hade inbegripit dörren till badrummet, dörren till lilla toan, ena dörren och dörrkarmen till salen, dörrkarmen till mitt sovrum samt ett och etthalvt köksfönsterfoder. Bara dörren till köket (samt karm och foder) hade förvisso blivit färdiga men ni vet… Det kan ha eskalerat lite. Igen.
Och då är det ju egentligen skit samma om jag försökt skydda golvet vid dörren.
Jag älskar mitt hus. Ni vet ju det. Jag vet det också. Men jag har under de senaste par veckorna återupptäckt min kärlek. Min förälskelse. Mitt behov av det här huset.
Att vara sjuk är alltid tungt men extra tungt när man är ensamstående och har ett ganska krävande hus. Nu har jag ju dessutom sedan tidigt i somras dragits med osäkerheter kring vad som felas mig och därmed också osäkerheter kring i vilket skick det är rimligt att tänka sig att jag är om några år. Oron över att jag kanske inte kommer att kunna bo och leva som jag gör har hängt över mig.
Det är fortfarande utredningar och sådant kvar förstås, men ingenting tyder i alla fall nu på att jag inte med rätt rehabilitering ska kunna fortsätta streta på här i huset. Med djuren. Trädgården. De konstanta renoveringarna. Allt sånt som jag älskar och som gör min själ hel.
Till saken hör dessutom att de ukrainare som bott här hemma i över 10 månader har hittat en egen lägenhet och flyttat ut. Till julen kommer de förvisso tillbaka, men det har ändå blivit mer utrymme och framförallt mer tid. Mer om det senare.
Josatteh.
Jag tänkte att jag lite snabbt skulle måla om golvet inne på lilla toaletten. Ett kort tag stod kattlådan där inne och golvet (som jag ju målat redan tidigare) hade hunnit bli lite skrapigt. Jag hade färg kvar. Det är knappt en kvadratmeter golvyta. Det är ett snabbt och enkelt jobb.
Eller. Det hade kunnat vara det.
För när jag plockade fram golvfärgen så visade det sig att jag hade en gammal burk med vit möbelfärg kvar. Jag skulle egentligen bara liksom öppna burken för att se om färgen fortfarande gick att använda. Och kanske, väldigt snabbt, dra på ett lager ovanpå den där gamla byrån i hallen som fått så sjukt fula fläckar.
Så jag lyckades knäcka upp burken och blanda färgen och den såg helt bra ut så jag målade byrån och när jag vände mig om såg jag den där listen kring det platsbyggda skåpet som byggaren fixade till hustekniken och när jag ändå hade färg och en pensel i handen så hade det ju varit dumt att inte bara lite kvickt måla den där listen också. Och det blev så bra att när jag sedan tog ett steg tillbaka för att betrakta mitt verk så såg listerna kring dörren till badrummet fasansfullt trista ut eftersom jag inte hade hunnit göra något alls med dem sedan de kom på plats för fyra år sedan så jag målade dem också. Lite snabbt bara.
Men då såg ju listerna kring dörren bredvid helt sjukt sunkiga ut så jag målade dem och sedan visade det sig att det inte alls var så svårt att ta bort medicinskåpet från väggen så att jag kom åt att måla dörren bakom och alla listerna och … ja… ni vet.
I något skede måste man ju bara sluta. Om inte annat för att färgburken är tom.
Jag älskar att måla. Det är en av de mest tillfredsställande renoveringsgrejerna man kan göra. Jag älskar att måla nästan lika mycket som jag hatar allt det där man borde göra innan man målar. Så jag brukar skita i det. Med rätt pensel och rätt sorts färg kommer man fruktansvärt långt. Längre faktiskt, än om man också skulle skydda golvet, maskera kanter, slipa och grunda. För det är så med väldigt mycket saker i det här huset som jag renoverar ensam, att om jag skulle sitta och vänta på tid och pengar att göra allting helt korrekt så skulle ingenting någonsin bli gjort.
Kanske hade det blivit jämnare om man slipat först? Kanske färgen hade potential att hålla längre? Men det är fullkomligt skit samma om det hade blivit ett mer perfekt resultat som hade hållit i 10 år ifall det hade tagit mig 10 år att ens få ihop tillräckligt med tid och pengar för att få jobbet gjort.
Jämnt är det inte. Men när jag nöjd som en katt omedveten om sin egen laktosintolerans vid en stor skål med mjölk till slut lägger ner penseln så kan jag konstatera att om jag hade vetat att det skulle bli så här bra hade jag gjort det mycket tidigare.
Till sist kom jag ihåg att jag skulle måla toalettgolvet också. Men det var ju som sagt ett snabbt och enkelt jobb.
Idag har Tilda och jag haft vår traditionella stadsdag – en dag i Helsingfors för att titta på julskyltningen, köpa en julgransdekoration (ja, en), äta hamburgare och önska oss en massa saker.
Bara det är ju värt att vara lycklig över.
När vi kom hem var det varmt i huset. Minus tio ute, men varmt i huset. Utan att jag huggit, burit, eldat ved hela dagen. Det var varmt för att det nya centralvärmesystemet äntligen har kopplats in. Visst älskar en del av mig att pyssla med veden, känslan av att det är mitt slit som håller oss varma. Men det är i ärlighetens namn just nu en försvinnande liten del av mig och det finns helt enkelt inte tillräckligt med slit att tillgå för att hinna med allt.
Så det är med djup tacksamhet jag inte eldar ikväll. Det är tillräckligt varmt ändå.
Jag fick en förfrågan från en dagstidning om de kunde få komma och göra en intervju och fota mitt hus inför deras bostadsspecial. Efter att ha försäkrat mig om att de förstod att det här inte är rätt plats för den som söker inspiration á la inredningstidning hälsade jag dem hjärtligt välkomna.
Och lite på grund av att jag inte hade tid men mest på grund av principer hade jag inte ens dammsugit golven innan de kom. Det såg ut precis som det brukar göra i det här huset, förutom att jag ju inte hade några barn hemma så det var 1) betydligt lägre decibelnivå och 2) hyggligt rent på diskbänken. På bordet hade jag dukat med kaffe och bullar. Ni som har varit här vet att det faktiskt på riktigt är så det brukar se ut. Till skillnad från rena golv är nämligen bullfika enmycket hög prioritet i mitt hem, och det är så som jag vill ha det.
Vi pratade om vad som krävs för att ta sig an ett sånt här projekt och jag framhöll vad byggaren påpekade för mig en gång, nämligen att det här inte är ett projekt utan en livsstil. Vill man ha färdigt är det här fel grej. Vill man ha polerat och underhållsfritt är det här det dummaste man kan göra. Men om man njuter av att konstant pyssla och planera så är det här helt rätt. Om man vill sänka varje ledig stund och slant i sitt boende så är det här supersmart.
Vi pratade också om pengar, och om hur många tiotusentals euro det kostar att göra sånna här renoveringar, även om man – så som jag har gjort – försöker göra så mycket det bara går själv. Generellt när man renoverar gamla hus så brukar man väl säga att det krävs tid och pengar och att det man saknar i det ena kan man kompensera med det andra. Det är en ganska bra tanke att ha med sig. Och så tror jag att det är livsviktigt att dels fira varje liten grej man får färdig, och dels acceptera att man aldrig kommer att bli helt färdig ändå. Det är så det blir en livsstil. För att man kan korka upp en flaska bubbligt när man målat färdigt badrumsgolvet det egentligen inte var tänkt att man skulle måla och bjuda hem journalister och fotografer mitt uppe i vardagskaoset eftersom det inte blir bättre än vad det är just nu. Just nu, är alltid den bästa stunden.
Salen. Gabriel brukar sitta i den där vita stolen och äta.
Katten hade inte fattat att vi inte skulle schåpa oss för fotografen utan låg och såg helt idyllisk ut. Förrädare.
Jag hade inte borstat håret. Till mitt försvar hade jag tänkt att göra det, men glömde.
Så här ser det ut i mitt kök nu för tiden. Är vansinnesnöjd med den äkta mattan under köksbordet. Tror jag betalade typ 40 e för den, eftersom den är lite trasig i kanterna. Men vem är väl inte det, liksom?
En dag ska jag bygga en traditionell gärdesgård runt delar av min gård, så jag sitter nu här och läser hur man bäst bör göra. Kommer till en sida där det står att materialet till gärdesgården enligt folktron får längre hållbarhet om det är hugget i månader som innehåller ”R”. Skribenten konstaterar att ”[d]etta gäller tills motsatsen har bevisats”.
Det börjar så småningom bli dags att dra igång inomhusprojekten. Jag kunde inte hålla mig riktigt, och tapetserade den rappade väggen bakom spisen i salen. Är fruktansvärt nöjd.
Färdigt är det ju inte. Inte ens på de två sidor där det är målat. Men det är tillräckligt färdigt för att man skulle kunna ta bort byggställningarna. Och jag är så nöjd. Mitt hus skiner som en karamell. Jag har slitit som sjutton för att det här skulle bli färdigt, det har jag, men jag vill också passa på att tacka alla som med mindre eller större insats har bidragit. Det har varit otroligt värdefullt, inte minst moraliskt! Sedan skulle jag vilja berätta, trots att han själv aldrig kommer att läsa det, att målningen av huset inte hade blivit till något alls om det inte vore för A:s pappa. Trots att jag och A skilde oss har hans pappa varit här i ur och skur och skrapat, målat och fixat. Att vi inte har något riktigt gemensamt språk har varit förvånansvärt enkelt att arbeta runt, och när vi inte har varit överens har det säkert varit tur att vi inte kunnat ge oss in i några diskussioner.
Färgen är Ottossons linoljefärg, i kulörerna ljus gul och engelskt röd. Dörren är ardberg grön. Känslan är himmelsk.
Hur man ska göra när man renoverar ett gammalt hus är ett ämne som rör upp förvånansvärt stora känslor hos många. Jag antar att det delvis har att göra med att gamla hus på något vis är kulturarv, en del av vår gemensama historia, och därför liksom tillhör alla. Det är därför väldigt många som tar sig friheten att kritisera hur någon väljer att renovera sitt hus. Vilken sorts målarfärg man valt att använda. Vilka material. Vilka färger. Sådant som ingen skulle tänka sig ha rättigheten att kritisera när någon uppdaterar sitt 2000-talshus. Min utgångspunkt när jag renoverar är att försöka hålla en balans mellan att restaurera och att inte bli varken ruinerad eller galen. I det ingår att inte göra någonting som kommer att förstöra huset. Det låter kanske som en självklarhet, men det är ändå en viktig punkt.
Det handlar till exempel om isolering. Ett hus som det här mår inte dåligt av att det kommer in vatten lite här och där, så länge det alltid kan torka upp ordentligt. Ett stort problem när man vill isolera med moderna medel är att man plastar in fukt som sedan förstör huset. Men det handlar också om att bygga på ett sätt som gör att framtida generationer kan ta bort och återställa om de skulle vilja. Den framtida generation som till exempel vill ta fram stockväggarna kan göra det genom att ta bort spännpappen jag har satt upp och kommer i samband med det att genomlida samma jävla helvete jag hade när jag tog bort de två miljarder nubb som höll upp den förra spännpappen.
Det är skitkul att dra nubb. Barnen vet det också.
Balansen mellan att behålla den gamla känslan och min mentala hälsa har till exempel resulterat i att jag målade alla golv med Betolux Akva istället för traditionell linoljefärg. Precis som linoljefärg har Betolux Akva en torktid på ungefär 3, men till skillnad från linoljefärg så handlar det om timmar istället för dagar. Med barn i ett hus man faktiskt bor i finns det helt enkelt inte möjlighet för så lång torktid. Dessutom är det en betydande prisskillnad. Jag valde också att bygga ett kök från Ikea istället för ett platsbyggt specialkök, för det fanns inte pengar. Många skyr Ikeakök, och då särskilt i gamla hus. Jag tycker inte bara att det är supersnyggt, utan kan också intyga att det är väldigt väl fungerande. Mer kan man inte begära!
Det finns också en idé om att man alltid gjorde allt så mycket bättre förr i tiden. Har man försökt sig på att plocka ner ett väggfast skåp i ett sådant här gammalt hus så vet man att det ligger mycket i det påståendet. När jag skarvar med vad det nu är som jag gör får jag alltid dåligt samvete och tänker att så gjorde nog säkert aldrig folk förr i tiden. Spoiler alert: det gjorde de.
Ett prima exempel är fönstren. Först hade jag inte tänkt att jag skulle göra något åt fönstren på baksidan alls, eftersom den fasaden ska vänta på renovering, men så kom jag på den ljusa idéen att jag skulle öppna fönstren och eftersom de då föll i tillräckligt många delar för att inte gå att stänga igen var det inte mycket att välja på. Det första fönstret renoverade jag genom att fylla ut med linoljekitt. Jag gjorde det med mörkt samvete, väl medveten om att det inte är rätt sätt, men jag var tvungen att göra något och pengarna är slut. Det här skulle de aldrig ha accepterat förr i tiden, tänkte jag, men gladde mig ändå åt att slutresultatet blev så pass bra.
Före.
Efter.
Så tog jag mig an det andra fönstret. Det var tejpat i övre kanten eftersom de översta centimetrarna glas saknades (något som blev lite kallt i vintras). Det visade sig dock att problemet inte var att glaset var för litet utan att nedre kanten (dropplisten) var så rutten att glaset sjunkit ner i träet. Hur många år sedan det hände vet jag inte, men jag skulle gissa att det rör sig om flera årtionden. Ungefär samma ställe som jag varsamt lappat med linoljekitt på fönstret bredvid var lappat lite mindre varsamt på det här fönstret. Istället för skruvar hade man dessutom använt spikar.
De här bitarna föll liksom bara av.
Dropplisten. Den innehöll mer fönsterglas än trä.
Bredvid den stabila spiken syns den lilla originalskruven. Den vita klumpen är kitt.
Glaset nedsjunket i listen.
I takt med att jag tar mig an tidigare lager av användning av det här huset, så försöker jag komma ihåg att vad jag faktiskt gör är bara att lägga till ytterligare ett lager. Att jag ibland tar till kreativa lösningar är inte i opposition mot tidigare traditioner, utan helt i linje med det. Och varje gång jag känner att jag kanske varit lite väl kreativ brukar jag tänka på den där dörrlisten i Vilhos rum, som någon på den gamla goda tiden då de alltid gjorde allting mycket bättre, stabiliserade med hjälp av en gammal skjorta.
Den här lät jag förstås sitta kvar under dörrlisten.
Det börjar vara de sista dagarna då det går att måla, och huset är ganska långt ifrån färdigt. Lite stressad blir jag, för jag vill ogärna ha ställningarna kvar hela vintern, men jag jobbar på så gott det går. Vädret kan man ju som bekant inte bestämma över. Och fint blir det! Här är baksidan och sydsidan. Baksidan ska inte målas alls i år. Sydsidan är nästan färdig.
Nu har ställningarna äntligen tagits bort från den nästan färdigmålade södra sidan. Det är som ett helt nytt hus som kommer fram. Och min blomsteräng har gått fullkomligt bananas. När det inte regnar eller är mörkt ska jag försöka ta bättre bilder! Helt fy skam är det ju inte i skymning heller.
Hit och dit och tillbaka igen 