Idag var jag på en så fruktansvärt intressant presentation där professor Sabine Schmolinsky talade om synlighet i medeltidskällor. Hon menar att synlighet snarare än genus påverkar hur vi uppfattar kvinnors handlingsutrymme på medeltiden. Som ett exempel nämnde hon en drottning (som jag inte kommer ihåg namnet på men som levde i 1100-talets German Reich) och en tillhörande kung. Kungens handlingar finns bevarade i urkunder, även om det inte var någon särdeles aktiv kung, medan drottningen inte verkar ha haft någon makt alls.
Men då! (Ni visste det va? Att det skulle komma ett sånt?)
När man tar andra källor till hjälp och lägger pussel runt de traditionella och mer lättillgängliga urkunderna, exempelvis med hjälp av annaler från kloster, ser man att drottningen varit minst lika aktiv som kungen. Genom att korsreferera källmaterialet och ge kvinnorna synlighet förändras bilden av drottningens maktlöshet och det framkommer att hon varit mycket delaktig i valet av svärson, sysslat med klostrens välbefinnande och fattat en hel del beslut.
En betydande delförklaring till varför vi har sett den medeltida kvinnan som maktlös är alltså att hon inte har rört sig i de kretsarna som gett henne synlighet, inte att hon skulle ha saknat makt.
Dessutom påpekade professor Schmolinsky en annan sak som jag själv antecknat från antropologiböcker, nämligen att vi kan påverkas mer än vad vi tror av det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets historieskrivning. Jag vågar mig inte på en procentuell uppskattning av hur många det rör sig om, men väldigt många medeltida texter är anonyma. Vi vet helt enkelt inte vem som skrivit dem. Influerade av 1800-talets och tidiga 1900-talets starkt patriarkaliska tolkningsram att kvinnor varken kunde läsa eller skriva uppfattades dessa anonyma skrifter som författade av en anonym man. Men vi vet att kvinnor lärde sig läsa och skriva i klostren, precis som män gjorde, så om vi lyfter bort den tolkningsramen öppnas källorna upp som potentiellt författade av kvinnor. Vem som skrev dem vet vi inte, men det kan lika gärna ha varit kvinnor.
Hit och dit och tillbaka igen 
Typisk feministisk historieskrivnng, bara de absolut högsta i samhället existerar. Kvinnor som grupp representeras av drottningen och män av kungen. Man baxnar!
Oj då. Du har säkert helt i misstag råkat kommentera på fel blogg för något sådant har jag aldrig skrivit.
PS: På en föreläsning med rubriken Women and Power förväntar man sig att det handlar om kvinnor i maktpositioner.
Hehe, bra svarat Charlotte.
Och till Olle: läs texten ”Som ett exempel nämnde hon en drottning…” med betoning på ETT exempel… inte en omfattande redogörelse över matkstruktutrerna i alla samhällsskikt under medeltiden, utan ett exempel.
🙂
Så intressant! Jag tycker om att läsa det här ämnet i din blogg. Jag kommer mig sällan för att faktiskt plocka upp om dylik forskning, så du presenterar viktigt information på ett kärnfullt och lätt sätt. 🙂 Tänk vilken stor roll historieskrivningen genom tiderna har på nuet…
Jo, det är fruktansvärt viktigt att hela tiden ha i åtanke inom vilken historietradition man skriver. Kul att du tycker att det är intressant!
Min uppfattning är att detsamma delvis gäller 1700-talet
Säkert! Har du några speciella exempel du tänker på?