I Finland talas det nu om att trots att det finns en boom beträffande allt ekologiskt så törs de flesta kvinnor ändå inte föda barn naturligt, utan vill ha epidural och andra sorters smärtstillande. Jag har fött två barn och jag vill inte låta vulgär och nedvärderande mot andras åsikter och så men de som talar om att föda utan smärtlindring som det naturliga alternativet kan hålla käft och sit the fuck down. Inte för att man kan sitta ner efter att man har fött barn, men å andra sidan är de som talar om natuuuurliga födslar ofta sådana som inte faktiskt klämt fram en 4 kilos klump ur vaginan. För ska vi tala om vad som är naturligt så är det naturligt att undvika smärta om det går.
Ännu viktigare är dock att tala om hur förlossningen hela tiden framställs som Den Stora Höjdpunkten av graviditeten, som Det Vackraste, Det Viktigaste och som Upplevelsen framför alla andra och hur den kvinna som inte förstår och tar till sig vikten av att få en perfekt och naturlig förlossning där man andas rätt tillsammans med sin älskade man, samtidigt som man lyssnar på valsång och målar akvarell inte är en riktig kvinna. En kvinna som inte klarar av att göra vad kvinnor i årtusenden gjort före henne. Vi kan till och med bortse från mortalitetsstatistiken för barnafödande kvinnor för de där årtusendena. Vi kan bortse från alla de kvinnor som satt livet till med en baby i magen, med störtblödningar, med trasiga underliv, med infektioner och allt annat som hör till naturliga födslar.
För HÅLL KÄFT MED PRESS PÅ KVINNOR att föda på ett visst sätt! Förlossningen är bara ett sätt att få ut babyn. Den Stora Höjdpunkten är att få sitt barn, Det Vackraste och Det Viktigaste är det nya livet och Upplevelsen framför andra börjar först efteråt. Är det något som jag önskar att någon berättat för mig innan jag födde mitt första barn var det att sluta fokusera på förlossningen och bara fokusera på barnet. Det, och att det är helt naturligt att vaginan påminner om ett paket köttfärs efteråt.
Hit och dit och tillbaka igen 
Om män födde barn skulle det där snacket om naturlig förlossning inte vara ett issue. Har någon hört talas om det flotta i att hantera gallstensanfall utan smärtlindring? #idioti
När min man får gallsten ska jag sitta vid hans sida och andas med honom.
Lite så. Rotfyllning, någon?
Vem är det du kritiserar nu? Jag har svårt att tro att någon man skulle våga lägga sig i denna fråga överhuvudtaget.
Tycker du att du förutsätter att vad jag skriver är kritik mot män? För jag har inte nämnt kön alls, bara att det talas om. Mer specifikt här: http://yle.fi/uutiset/suurin_osa_synnyttajista_sanoo_ei_luomulle_-_epiduraalia_nyt_heti/6868350
Nej, jag trodde inte att du kritiserade män. Överhuvudtaget är mottagaren av ditt inlägg väldigt ospecificerat. Och jag tycker det är viktigt att vara tydlig på den punkten.
Varför är det så viktigt att peka finger när man pratar om strömningar i samhället, normer, och så vidare? När det gäller saker som de allra flesta av oss bidrar till att upprätthålla på olika sätt (om så bara genom att inte ifrågasätta) så ligger nog snarare värdet i en kritisk diskussion i ett medvetandegörande. Ska man peka ut några som särskilt ansvariga så hamnar man väl ofta på en politisk nivå antar jag (hur ser politiska prioriteringar till olika områden ut, hur skrivs riktlinjer etc.), men det är ju en helt annan sorts inlägg, med andra syften. All sorts kritik måste verkligen inte vara inriktad på särskilda personer som ‘gör fel’.
Tack Ugglan! Jag håller fullständigt med!
Fast… om man inte vet vem som sagt det som påståtts har blivit sagt – hur vet man då att någon sagt det? Trodde detta med kontext var viktigt för genusvetare 😉
Det kan förstås vara jätteviktigt, men det beror ju på vad man håller på med. I en vetenskaplig studie är det dessutom en helt annan sak än när man i ett informellt sammanhang lyfter fram något man ser runt omkring sig. Just i det här fallet så behöver man inte läsa så särskilt många kommentarer till inlägget för att se att det finns många som känner igen resonemanget, vilket torde göra troligt att det faktiskt förekommer en idealisering kring ‘naturliga förlossningar’ och att detta alltså inte är något som Charlotte hittat på. Tycker man att det verkar helt åt skogen och att det snarare är t.ex. planerade snitt som i någon slags allmän diskurs lyfts fram som det normala och bästa så kan man förstås vilja påpeka det (och det klart att det finns en motdiskurs, inlägget är ju ett exempel på det). Men det var egentligen inte vad Bashflak gjorde, som jag uppfattade det. Istället lyfte hen frågan om vem som sagt något i lite mer allmänna termer – att det är viktigt att vara tydlig vem det handlar om. Och jag tycker verkligen inte att det är viktigt i alla situationer att försöka lägga skuld. Särskilt inte när man pratar om saker som är så pass allmänna att många knappt ens reagerar. Det där skuldbeläggandet är sällan konstruktivt, tvärtom.
Håller helt med, fast jag kan också förstå de som faktiskt lyckats hypnotisera sig till en naturlig födsel, har nu hört några storyn för att vara övertygad om att de haft en annan upplevelse än den jag haft med mina två epiduraler. Det kanske verkligen ÄR en höjdpunkt om man lyckats med den manövern. Respekt åt dem som klarar av det men glad att det finns alternativ och att väldigt få har döden som utgång med modern teknologi…
Med dottern hade jag ingen annan bedövning än lustgas, för då visste jag vad jag gjorde på ett annat sätt. Ja. Och så gick det så fort att jag inte hann få starkare droger.
Med sonen fick jag epidural (förlossningen tog alltså typ 17 tim) och de hade gärna fått söva mig om de bara gått med på det. Enda gången jag ångrade att jag hade tagit epidural var när jag försökte sparka barnmorskan som tänkte göra episiotomin men inte kunde lyfta benet.
Varför måste det vara sån prestige i att föda utan smärtlindring? Blir jag en bättre mamma (MER mamma?) om jag lider mer? Jämför bara diskussionen om amning (don’t get me started). Moderskapet är så snävt, så snävt och aja baja mig om jag vill bestämma själv.
Ja, det är helt galet! Det måste finnas utrymme för fler sätt att vara mamma!
Tack ditt kloka inlägg! Var tvungen att skriva eget inlägg om det, givetvis länkade jag till dig. 🙂
🙂 Ska läsa så fort jag får tid (läs: barnen somnat)!
Håller helt med dej Charlotte! Smärtan jag kände under förlossningen är nåt av det värsta jag har varit med om. Jag kräktes av smärta. Jag förstår över huvudtaget inte varför i fridens namn det skulle vara mer värt att föda utan smärtstillande??
Nej alltså, det kan ju inte få finnas ett mervärde i att lida. Smärtan när man föder barn är verkligen helt sjuk!
Det blir väldigt lätt fel åt andra hållet också, det vill säga skäll på oss som faktiskt valt att föda utan farmakologisk smärtlindring av en eller annan orsak. Min ideal när det gäller att föda är att vara själv i ett rum, utan någon annan att förhålla mig till men givetvis med kunnigt folk i faggorna om det skulle behövas. Sjukhusgrejen är inte för mig i den situationen, även om jag inte är vårdrädd ett enda dugg. Det är bara det att barnafödande inte är någon sjukhusgrej för mig. Och aldrig att jag skulle vilja utsätta mig för frivillig förlamning i halva kroppen när jag föder – epiduralens popularitet är ett mysterium för mig av den anledningen. Det blir ju ofta sugklocka som avslutning också och därmed en större risk för större och svårläkta bristningar.
Första födde jag på Irland, där kunde jag ju drömma om att få bestämma något alls egentligen även om jag försökte. Nästa två föddes på ABC-kliniken i Stockholm som då fortfarande fanns och som var det närmaste en hemförlossning jag kunde komma med oerhört lyhörda barnmorskor och en miljö som gav mig spelrum. Hade jag fött fler hade det blivit hemma, helt säkert, om inte några komplikationer tillstött. Jag tar inga onödiga risker.
Jag tror att det är ganska många som delar mitt synsätt bland oss som väljer att föda utan farmakologisk smärtlindring. Det är ingen duktighet, det är snarare en känsla av att vilja behålla kontrollen så långt det går. Andra resonerar precis tvärtom och tycker att den s k naturliga förlossningen är skrämmande därför att den känns mindre kontrollerad och mer överväldigande. Det är olika perspektiv. Och ingen ska väl behöva försvara sig? Informerade och medvetna val åt alla!
Det där med kontrollen förstår jag fullständigt! Med andra barnet, när jag förstod mer av vad som hände, var det också viktigt för mig att hålla kvar kontrollen över min egen kropp så långt det bara gick. Att vara förlamad är ju liksom ingen kul grej heller. Problemet är bara hur den ”naturliga” födseln framställs av somliga mammor och den här gången i media, där det talas om hur mammor ”tyr sig” till smärtlindring. Som om det inte är ett aktivt val utan ett misslyckande. Sånt får jag fullkomligt spel på. Sedan är det ju jättefint om man föder utan smärtlindring om det känns rätt – men det får inte finnas en press att göra det eller en värdering i det.
Detta är exakt vad jag också förstått av mina vänner som valt den vägen. Stor respekt för er som klarat av det. I en diskussion jag hade med en vännina som klarat detta och kände sig euforisk över sin kropps kapacitet, ”stunden när hon insåg att hennes kropp är gjord för det här” kom det klart fram att A och O är den egna inställningen. Om man tror på smärtstillande som en del av barnafödandeprocessen, ja då börjar man antagligen från en position där man är beredd att ta till den sortens hjälpmedel ifall smärtan blir för stor. Om man däremot ställer in sig på förhand på att kroppen kan det här, kanske går någon kurs i hypnos/avslappningsyoga för att förbereda sig, då är man färdigt inställd på att klara av det utan. Ingendera pekar fingret eller försöker briljera över den andra (i min mening) men det handlar om två helt olika sätt att se på barnafödandet (och mycket annat gällande vården vågar jag nästan påstå).
Fast om man ska vara petig så är det ju i så fall rätt många av oss (typ 30%) som borde stryka med. Alla kvinnor är inte lika lämpade att föda utan smärtlindring eftersom vi ser så olika ut och då hjälper inte inställningen det minsta.
Och varför ska det göra ont? Vem klappar en man som just fått blindtarmen bortopererad på axeln och bah ”faen va bra Jens, du andades dig igenom det där, visst är det ett MIRAKEL hur kroppen fungerar”.
Jag tycker att man får göra precis hur man vill, men jag ställer mig väldigt mycket emot att det ena alternativet ska kallas ”naturligt”.
Tror du överdriver med 30%, kolla upp det där… Tillägger, en av dessa kvinnor som jag då talat med sa att då hon blivit peppad av en barnmorska till att föda utan smärtstillning (för att hon själv ville, inte för att BM prackade det på henne) så var det första barnmorskan sa: du är väl medveten om att x % av mammorna idag inte skulle leva utan modern sjukhusteknologi, att göra det den ”naturliga” vägen innebär att det är ”naturligt” att en viss del av kvinnorna stryker med. Följdfrågan: vill du ännu ha en helt ”naturlig födsel” eller ser du att det finns situationer där man bör ta hjälp av vad medicinskt kunnande har att erbjuda? Svaret var ju då förstås det senare. Det handlar om inställningar, och du håller dig inom den moderna paradigmen, fint så, men beröva inte andra från sin inställning att smärtan är en del av det naturliga i att föda. Det har alltid gjort ont för alla kvinnor, förr var den smärtan kanske mer uthärdig helt enkelt för att det inte fanns alternativ, idag finns det det och då har vi möjlighet att välja (vilken inställning vi vill ha), och det är väl fint? Sen kan jag hålla med om att förlossning utan smärtstillning inte ska glorifieras, en kompis gick i djup depression för att det blev akut kejsarsnitt då hon förberett sig på att hennes kropp skulle klara allt, utan smärtstillande…
Men det berodde ju på din kompis inställning och den kan vi ju välja själva, så hade hon bara valt en annan inställning hade hon sluppit depressionen. Det är väl jättefint, eller hur?
Eh, vad är det här för något? Var vänlig berätta vad du menar.
Det här är ett sarkastiskt svar till Mia och alla andra som på fullt allvar tror att man ”väljer” inställning till det som sker med en (”då har vi möjlighet att välja (vilken inställning vi vill ha), och det är väl fint?”). Detta är inget annat än förakt mot människor som lider.
Jag håller nog med Cruella här, det finns faktiskt annat än smärta i en ”naturlig” förlossning.
Jag har fött utan epidural och med epidural.
Upplever att det finns för- och nackdelar med båda sätten. En definitivt nackdel med epiduralen är just känslan av att inte själv utföra förlossningen. (Det finns ju inget rätt eller fel i det här och ingen är duktigare än nån annan.) Alla är rädda och går sönder, både inuti och utanpå. Överallt i hela existensen. Men det finns nånting i att inte bli buren avbedövning.
Jo,jag hör ramaskrin. Skrik bara.
Det här är en subjektiv upplevelse, precis som det är att föda bedövad.
Fast jag fick inte skrika. Det tar tydlig kraft från uppgiften; att föda barn. Inte fick jag slå folk på käften heller fast jag verkligen ville.
Ju fler som kan komma ut ur förlossningssalen och känna att allt inte bara var ett helvete desto bättre, men INGEN ska behöva känna sig misslyckad.
Som Minna skrev så är förlossningen en subjektiv upplevelse. Och håller med Cruella om att ingen borde behöva känna att den måste försvara sig. Jag tycker dethär handlar om att värdera, att det ena inte borde värderas som bättre än det andra. Alla försöker väl ta sig igenom det så gott dom kan. Med eller utan smärtlindring.
Jag födde första i ren panik, med ungefär allt de bjöd på.. Ett helvete (dock rätt kort sådant som tur).
Andra, tog jag det mycket mycket lugnare med. Kom verkligen ihåg att andas och hade situationen under kontroll. Fick epidural typ fem minuter innan jag fick börja krysta och epiduralen började funka bäst först då han kommit ut och jag hade velat stiga upp (och det ju inte då funkade).
Tredje. Ja nu kunde jag detta med min smärtupplevelse. Gick verkligen in i mig själv och andades (trots att jag hade den brutna svanskotan jag måste planera krystningssätt med redan innan). Den lilla tänkte födas i toaletten då de inte insåg att det var nära då jag var så lugn (nå för att inte panikera, hallå!?). Så klev upp på britsen med huvudet halvvägs ut (ja här undrar man varför jag inte bara kunde stanna där på huk om det nu fungerade?!) och hann tyvärr inte med något smärtstillande alls denna gång (förutom efteråt då jag harmade lite över bristen på lustgas 😉 ).
Så ja. Man ska få göra som man vill. Men man borde självklart peppas att tro på kroppen, lita på att den kan! Men då tror jag en typ doula som verkligen hinner sitta ner och prata och förklara och inte stressar omkring i många salar samtidigt kunde vara lösningen.
Jag har försökt föda 2 barn naturligt. Ena kom jag till 6cm och andra till 9cm av 10. Tredje försökte jag inte ens utan sparade på krafterna till efter förlossningen och ångrar det inte alls. Jag hade nog bäst kontroll sista gången.
En faktor som jag glömde ta upp är förstås tiden. En lagom snabb förlossning där man har fått sova hyggligt nätterna före och som framskrider som den ska är ju oerhört mycket lättare att hantera än störtförlossningar där kroppen inte hinner med eller långa, långa (som det ofta är för förstföderskor, men inte alltid) förlossningar med allmän utmattning som följd. Där finns ett stort mått av biologi och förutsättningar som det tyvärr nog är svårt att göra något åt.
Har fött tre barn utan smärtlindring, men inte smärtfritt, på den tiden när Ekenäs BB ännu fanns kvar. Har många gånger upplevt att det får jag inte tala om att jag har gjort, och framför allt får jag inte vara stolt över det, för då upplever andra att jag nedvärderar deras lidande och försöker få mig själv att verka som en superkvinna, vilket jag minsann inte är.
Min kritik mot det finska barnafödandet är närmast att det finns en schablonmodell på hur en födsel skall ske. Man packar gärna på smärtlindrande i god tid för att det är brist på läkare. Det är ganska noga med vilken läkare som får göra vad. Vilket i.o.f.s. är ganska bra när någon är inne och gräver i ens ryggmärg. Sen å andra sidan så är det till mera skada än nytta om epiduralen är aktiv vid krystningsskedet, så då är det ju bar ge den i tid. Men kanske det varit bra om mamman får gå igenom vilka olika typer av smärtlindring hon kan få? Vissa klarar sig kanske bra utan epidural, men tar PCB/PDB istället. Men det behövs medicinsk personal som kan förklara skillnaden och farorna med dem.
Det där med att kvinnan skall ligga på rygg med benen i vädret är också ett västerländskt påfund för att göra det lätt för personalen. Det är för de flesta en ganska jobbig ställning att föda i.
En förlossning är också oftast minst smärtsam om den framskrider i lagom naturlig takt. Dvs. inte för fort och inte för långsamt. Det lär ska spela större roll än barnets storlek. (Vilket inte betyder jag tycker 17 timmar är något man skall behöva stå ut med).
Har jag fått det berättat för mig av någon barnmorska. Kan ju inte påstå jag fött själv. 😉
Sen finns det de som förespråkar kejsarsnitt. Av medicinska skäl både för mamman och barnet.
Jag tycker varje kvinna borde få välja själv. Vill hon ha vattenblåsor och akupunktur så må hon väl få det? Hon skall då bara veta att i något skede är det för sent ge vissa former av medicinsk bedövning.
Sen kan det kanske vara bra komma ihåg bara en bråkdel av alla kvinnor i världen har lyxen att föda med smärtlindring modell epidural på ett förlossningssjukhus. Och kvinnor har fött i hundratusentals år. Nu menar jag inte att vi skall gå tillbaka till stenåldern, men kanske det ändå finns något att lära av hur man skött smärtlindring vid förlossningar tidigare? Hur kan man kombinera det bästa av två världar?
Var finns det statistik på att sugkoppsförlossning skulle vara vanligt? Nu var det otaliga år sedan jag senast läste statistiken för de finländska förlossningarna, men jag vill minnas procenten var ensiffrig. Intressant kan också vara att förlossning med tång bara till slut utfördes på ett sjukhus (om minnet inte sviker mig) och det var inte kvinnokliniken…
Inte få skrika vid en förlossning? Vem har hittat på något så fånigt?
Min första förlossning slutade med akutsnitt, och jag kände mig misslyckad som inte lyckades med det som ”min kropp är gjord för att klara” (= föda barn). Nu är jag gravid med tvillingar och måste föda med planerat snitt för att den nedersta ligger i säte, och känner mig ännu mer misslyckad som föderska. Jag får inte ens prova att föda naturligt, med eller utan smärtlindring. Men jag tror inte att min känsla kommer sig av någon press från omgivningen, tvärtom säger alla att det inte är mitt fel och att jag inte ska tänka så, men det är ju trots allt min kropp som inte gör som den ska av sig självt. Och det är ju bättre för barnen att födas vaginalt, så jag hade varit tacksam om jag fått föda naturligt – och med naturligt menar jag vaginalt, sen om man tar smärtlindring eller inte borde inte spela någon roll.
Tog själv epiduralen och var nog nöjd med beslutet, även om det eventuellt fick förlossningen att stanna upp en stund. Men då fick jag vila, vilket var ganska välkommet efter två vakna nätter, och till motsats från min mamma som inte hann få någon epidural var förlossningen en mycket positiv upplevelse och jag kände mig nöjd över hur bra jag klarade det.
Bland de bästa förberedande råden inför förlossningen var väl att ta med sig vanligt bondförnuft och en fördomsfri attityd. För vad hjälper det att ha stora planer inför någonting som kan framskrida i helt oväntade banor…
Jag önskar att jag inte varit så extremt emot epidural med första barnet. Jag hade behövt den där vilan också. Jag tror precis som du att det är viktigt att gå in utan för stora planer, för risken är överhängande att man blir besviken. Och som sagt; det viktigaste är ju att man får sitt barn!