Ett historiskt perspektiv på misandrin

Jag fick en kommentar med en länk på mitt inlägg om att det inte finns strukturellt, socialt accepterat manshat. Länken är till en artikel på SvDs kultursidor som grundar sig på en bok av sociolog Cristoph Kucklick – Das unmoralische Geschlecht (ung. Det omoraliska könet). Och jag ska säga direkt att jag inte har läst Kucklicks bok och därför inte vet hur väl artikelförfattaren (Håkan Lindgren) återger vad Kucklick faktiskt står för. Lindgren menar dock att ”Kucklick har […] hittat något som, om han har rätt, gör att vi behöver skriva om de senaste 200 årens historia en aning”.

Så vad är det då Kucklick har hittat? En uppsjö negativa uttalanden om män, gjorda av stora tänkare alltsedan 1700-talets slut. Och det finns många. Kucklick hade säkert kunnat spendera halva sin karriär på att gräva fram fler. Men sedan gäller det hur uttalandena ska tolkas. Kanske ligger problemet nu i att jag bara läst artiklarna (det finns två), inte själva verket, men om det fanns en historisk kontextuell förankring i Kucklicks bok lyser den med sin frånvaro i Lindgrens artikel.

Så vad är då en historisk kontextuell förankring? Jo, det är att se människor som barn av sin tid, och fenomen som delar av en viss tid och plats. För att förstå dessa negativa uttalanden om män måste man också förstå tiden i vilka de gjordes. Kucklick menar, enligt Lindgren, att samhället haft ett problem med män alltsedan moderniteten kom och att detta inte har någon motsvarighet i historien. Enligt detta var det ett ”intellektuellt patriarkat” i form av exempelvis Fichte, von Humbolt, Kant och Hegel som ”formulerade den nya manlighetskritiken”.

Redan här tycker jag att det borde ringa några klockor, för vad har Fichte, von Humbolt, Kant och Hegel gemensamt? Jo, de är män. Ändå ska de ”på kort tid” byggt ”upp en konsensus om att mannen är mänsklighetens fiende”. Så om vi går tillbaka till början av 1800-talet och ser på hur samhället såg ut förstår vi mer av hur mannen som mänsklighetens fiende ska förstås. Modernismen och industrialismen innebar bland annat att städerna fylldes av fattiga i sällan skådat antal och vi närmar oss klasskamper och konflikter mellan arbetsgivare och arbetstagare. Med modernismen och 1700-talets vetenskapliga utveckling kom också viljan att strukturera samhället och att sortera in människorna i liknande system som Linné gjort för växterna. Vi får Darwin, rasbiologi och kriminologi. Samtidigt har vi också kolonialism och en enorm debatt om slaveri i USA. I den här tiden föds tanken på de olika människoraserna (som ett vetenskapligt grundat fenomen) och på att man genom att mäta exempelvis näsor, pannor, ögon och så vidare kan avgöra hur en person är. Eftersom de fysiska uttrycken går i arv gör också personligheten det. En kriminell pappa ger alltså en kriminell son.

När detta intellektuella patriarkat således formulerar den nya manlighetskritiken så är det inte huvudsakligen mot män som skilda från kvinnor utan mot somliga män som skilda från andra män. När man i slutet av 1700-talet skrev ”all men are created equal” var det rättigheter för dessa olika typer av män som man talar om – även om man sedan på 1800-talet inte längre visar några tecken på att ens alla män skulle vara skapade som likar.Man var medveten om både klass- och rasskillnader och det är dessa skillnader man framhäver genom att exempelvis tala om barbariska män. Lindgren skriver:

”Det som hände, säger Kucklick, var att moderniteten placerade allt den avskydde hos sig själv i mannen. Är samhället grymt och nyckfullt, drivet av ett egenintresse som struntar i alla konsekvenser? Sådan är mannen! Mannens ”karaktär” blev en bekväm förklaring till en social omvandling som var svår att få grepp om.”

Jo, men denna manliga karaktär kom i en uppsjö olika varianter där det fanns den rationelle, vetenskapligt och litterärt bevandrade mannen som var det högsta idealet. Det faktum att alla tänkare som skrev om männens karaktär på den här tiden var män talar sitt tydliga språk. Det är män som diskuterar andra män i förhållande till män i en tid när exempelvis gifta kvinnor inte är myndiga, där kvinnor inte får ha yrken eller äga mark och där de första kvinnorna just under stora protester fått tillgång till högre utbildning. Det fanns tveklöst en väldigt nedlåtande syn på män, men den var grundad i klass och etnicitet – inte bara i kön – och den drevs av de män som satt på all makt. Därför är det fel att tala om strukturell, socialt accepterad misandri (alltså manshat) för det gällde inte alla män.

Men kvinnorna då? Även kvinnorna sorteras in i det samhällssystem som skapas men kvinnor fanns det i de flesta analyser bara en sort av. Dimensionen av klass och etnicitet som fanns för männen finns inte längre i kvinnobeskrivningarna. Därför får man också en beskrivning av kvinnan som godheten själv, som from och mild, av naturen. Lindgren skriver:

”Med giftermålet övergick alla rättigheter till mannen – men bara kvinnan hade rätt att bestämma om äktenskap ska ingås eller upplösas, eftersom äktenskap, enligt Fichte, bara borde ingås av kärlek, och bara kvinnan var förmögen att älska. I mannen ”finns ursprungligen ingen kärlek, bara könsdrift”, ansåg han.”

Det här kanske verkar nytänkande och bra för kvinnorna, men om vi läser det noga så ser vi att nyckelpunkten är kvinnans bestämmanderätt vad gäller att ingå äktenskap. Eftersom hon får bestämma om hon vill gifta sig är det sedan i sin ordning att alla rättigheter tillkom hennes make. Men redan kanonisk rätt tillskrev kvinnan rätten att säga sin åsikt innan hon gifte sig. Redan på medeltiden hade hon alltså den rätten – det var inte ett modernistiskt nytänkande. Det nya är att äktenskap ska ingås på grund av kärlek, och det är här som den nya vetenskapliga forskningen kommer in. Kvinnan är irrationell och kan känna irrationella känslor som kärlek (vilket förstås är positivt här). Könsdriften som mannen drivs av gör honom och kvinnan till väsensskilda. Och om vi ska vara petiga, vilket vi ska, så är det ungefär den samma indelningen som dagens evolutionspsykologer ger män och kvinnor. Kvinnor söker kärlek – män söker sex.

I del två av Lindgrens artikel, ”Patriarkatet gör mannen helt värdelös”, landar vi i så många historielösa missförstånd att jag knappast hinner redan ut dem här. Ett citat om det klassiska att positionera sin forskning mot vad tilltänkta feminister har gjort och tyckt:

”Feminister som har studerat 1800-talskällor har missuppfattat vad de läst, säger [Kucklick]. De har haft sin maktanalys klar från början: männen ansåg sig själva totalt överlägsna och betraktade kvinnor som underlägsna på alla plan.”

Istället för att positionera sig mot feminister hade det varit mer relevant att diskutera vad historiker har sagt om 1800-talskällorna. Som en tanke bara.

Därefter kommer vi till den brinnande punkten: Lindgren menar att manskritiken kan ”samexistera med en övervärdering av mannen”. Jag håller fullkomligt med. Men vad är det då vi ser? Vad är Kucklicks citat uttryck för? Inte är det ett strukturellt socialt accepterat manshat i alla fall. Den diskussion som fördes inom 1800-talets intellektuella patriarkat var till för andra likasinnade. Det var inte böcker ämnade för bred läsning eller ens för en kvinnlig publik. Män satt fortfarande på all makt, så mycket av den rentav, att de kunde drista sig till att börja kritisera lägre former av manlighet. Vi ser också en romantisering av förhållandet mellan män och kvinnor (av en viss status och etnicitet) där kvinnor lyfts upp på piedestal, moderskapet hyllas, kvinnligheten ska skyddas. Det är ett särskiljande av könen och ett hyllande av vissa ideal som hör mycket nära samman med nationalismen. Då man inte såg skillnad på olika kvinnor (utan bara den vita, lite rikare kvinnan) talade man om kvinnan som varandes på ett visst sätt, medan man utgick från en myriad av olika sorters män och därför kunde värdera dem olika. Så snart vi ger plats för olika tolkningar av kvinnor och kvinnlighet – vilket äntligen börjar komma – kommer vi att se samma variation i synen på kvinnan också. Vad Lindgren tycker att han ser i att män får symbolisera allt problematiskt även i dagens diskurs är inte ett uttryck för misandri, utan ett uttryck för den manliga normen.

Lindgrens slutsats är att

”Patriarkatet är inte en ordning där mannen värderas högst – det är en ordning där mannen är fullständigt värdelös utom när han utövar makt genom hot och våld.”

Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga, utom att det är en grov förenkling, frikopplad från historiska verkligheter och utan relevans för diskussioner av patriarkatet. I ett patriarkat värderas somliga män högre än andra män, främst utgående från ålder, men varje man är överordnad kvinnorna på samma nivå som han själv. Det har inte med filosofiska utläggningar om lynnen att göra, utan med fördelning av makt och resurser.

Kuriosa: Kvinnor kunde i allmänhet inte dömas för mord som vanliga brottslingar eftersom det inte låg i kvinnans natur att kunna mörda. Kvinnliga brottslingar tenderade därför till att klassas som psykiskt sjuka.