Historikern Brita Planck ställde några himla relevant frågor, bland annat med anledning av att Dick Harrison är Historikern som anlitas överallt och alltid.
Men det här får mig att fundera på några saker. 1. Hur kan vi historiker bli bättre på att sprida våra kunskaper?
— Brita Planck (@planckskonstant) 21 mars 2014
2. Varför tror man att historiker inte känner till saker, bara för att man själv får höra det för första gången?
— Brita Planck (@planckskonstant) 21 mars 2014
3. Vad sägs om att anlita/läsa andra historiker än Dick Harrison någon gång, så kanske det skulle bli lite bredd i historieförmedlandet?
— Brita Planck (@planckskonstant) 21 mars 2014
Ja, och ni vet ju redan att jag är barnsligt förtjust i Dick Harrison, så jag har absolut ingenting emot honom, men Sverige har drösvis med otroligt kunniga historiker som – precis som Brita säger – skulle kunna ge lite större bredd. Harrison kanske kan sin sak, men det finns ingen som är på fronten i hela Sveriges historieforskning.
Britas fråga 2 är en fråga som jag själv ställer mig titt som tätt, och inte bara med historiker utan med alla möjliga sorters forskare och forskning. När medierna rapporterar så låter det ofta som att forskningen a) är fullkomligt banbrytande (snarare än vidareutvecklar tidigare forskningsresultat) eller b) har mörkats. Ett praktexempel är när läkaren Gunilla Krantz som presenterade resultaten om mäns utsatthet i partnervåld inte vill ge sig in i vidare diskussioner och därefter omedelbart anklagades för att ha ideologiska motiv och mörka sina resultat. Detta trots att hon de facto uppmuntrade folk att läsa hennes forskning istället för att driva med i diskussionerna på felaktig grund. Ett annat exempel är hur Alexandra von Schwerins bok om kvinnor med makt nu lanseras (och boken är säkert toppen, inget ont om den!) som att ingen tidigare har vetat att kvinnor under historien haft makt. von Schwerin säger själv att undrade över tidigare slottsfruar och att hon därför ”ringde historikerna” som sa ”jaha, man brukar ju inte fråga om kvinnorna”, varpå hon blev provocerad och beslutade sig för att skriva om kvinnors makthistoria. Jag vet förstås inte vilka historiker som hon ringde till men forskning kring kvinnors agens har ju bedrivits i snart ett halvt sekel så som fenomen är det knappast att betrakta som revolutionerande nymodighet – och definitivt inte uppfunnet av von Schwerin.
Problemet ligger alltså snarare i att forskningen inte når skolundervisningen och allmänheten än att den inte bedrivs – eller att den mörkas.
Så vad säger ni om framförallt Britas första fråga? Hur kan vi historiker bli bättre på att sprida våra kunskaper?
Hit och dit och tillbaka igen 
Mycket bra och överensstämmande med vad jag uppfattar av rapporteringen. Men en fråga – är inte Dick Harrison på väg ut ur värmen. Han har ju orsakat uppståndelse i bland annat Finland om svenskarnas ”kolonialisering”. Så kan man väl inte uppföra sig i ett postmodernistiskt och postkolonialt samhälle.
Men till rapporteringen. Det förefaller som att mediernas redaktioner är för lata och okunniga för att leta sig fram till referenser. I stället har man listor, uppenbarligen samma lista överallt, med namn vem som skall tillfrågas som expert i olika frågor. Därför blir utlåtanden och åsikter utomordentligt ensidiga och likartade överallt. Det är också orsaken till att vi får höra Göran Greider som expert på allting, Henrik Arnstad som historiker och expert på fascism, Researchgruppen som underlag för politisk extremism, Stiftelsen Expo i samma syfte. De båda sistnämnda i trängseln på vänsterkanten. Och så vidare och så vidare. Urvalet av experter är extremt snävt med tanke på tillgången. Tyvärr!.
Bilda ett nätverk, skapa en blogg och turas om att publicera inlägg inom respektive historikers område. Lite som historikernas motsvarighet till nationalekonomernas ekonomistas.se. Välkomna och besvara historiefrågor. (Precis det du själv redan gör, fast flera kolleger tillsammans i stället.) Ni historiker skulle visserligen inte få betalt för allt ert arbete, men kanske skulle det kunna leda till uppdrag av olika slag? Ni skulle kanske bli upptäckta som experter och anlitade i stället för t.ex. Harrison? 😉
Det där är faktiskt ett jättebra förslag! Vad säger du, Charlotte? Vi kan väl samla ihop några av våra kompisar och starta en sådan blogg?
Jag tycker du gör ett ganska bra jobb med den här blogget. Du bloggar både om forskningsresultat, forskningsmetodik och punkterar myter kring ditt område.
Kunskap sprids väl bäst genom att producera populärvetenskap?
Men hur man skall få journalister att hitta variation bland historikerna är en knepigare fråga. Man måste kanske få journalisterna att hitta mera tid och lägga mera vikt på arbetet de (journalisterna) gör. Jag antar de flesta journalister (och människor över lag) nöjer sig med något som är tillräckligt bra.
Kanske historiker borde börja med en ”fråga dejourerande historiker” tjänst? Som om inte annat kan tipsa om vem de borde fråga.
Sedan tror jag att det inte alltid hjälper fråga den som är den bästa experten. Det kan vara viktigare den tillfrågade är kapabel ge ett svar som landar på lämplig nivå. Och pluspoäng om svaret ännu är intressant. Min (rätt begränsade) erfarenhet av forskare är att 90% av dem inte alls är lämpade att ge intervjuer eller ens borde föreläsa. Och 75% av dem är knappast intresserade av att stå i TV och ge intervjuer. Och sedan finns de de där riktiga pärlorna som får en att bara villa veta mera.
Hur stor del av forskarutbildningen ger färdighet för att svara på enkla frågor? Kanske man borde börja där?