Pär Ström frågar sig om det är fult av män att ge järnet på jobbet angående en kartläggning av förhållandena på Utbildningsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitetet. Genusforskare har nämligen konstaterat att
“[d]et finns en norm för hur man ska vara som forskare, som är knuten till manligt kön och till en viss form av maskulinitet. Det gör att forskarpositionen i högre grad är tillgänglig för män än för kvinnor“
Det där tycker Pär är ett så bra citat att han till och med väljer att skriva ut det två gånger. De omtalade normerna meddelas enligt kartläggningen vara ”produktivitet, effektivitet och konkurrenskraft framför sociala relationer och omsorg” vilket leder till att “ha ett liv med åtagande och ansvar utanför arbetet ses som snarare ett hinder än en tillgång.“ Pär Ström konstaterar att genusforskarna gör följande tre saker:
1. Beskriva ett beteende som ger framgång på nästan vilken arbetsplats som helst.
2. Kalla detta beteende för manligt
3. Dra slutsatsen att män (som tydligen vill excellera) därmed förtrycker kvinnor (som tydligen har mindre genomsnittlig strävan att excellera).
Jag förstår vad han menar – tror jag – i att om man vill lyckas är det klart att man måste ge sig ut, våga försöka och visa lite jävlaranamma. Inte heller jag skulle vilja att man började kvotera in kvinnor i forskarvärlden för jag vill förstås vara stark i min tro att jag kommit hit med hjälp av hårt arbete och för att jag förtjänar det – inte för att jag är svagare och behöver en extra puff.
Men läser man kartläggningen framgår det att genusforskarna ingen stans förordar kvotering eller menar att män förtrycker kvinnor. De maktstrukturer som beskrivs är av en helt annan art nämligen hierarki mellan seniors och andra forskare vidare ner till disputerade och icke-disputerade – en struktur mer eller mindre oberoende av kön. I den maktstrukturen finns det dock både män och kvinnor som blir förfördelade på grund av sitt kön – äldre manliga professorer som inte längre får den vördnad de är vana vid (vilket enligt de tillfrågade möjligen kunde vara beroende av ålder, inte kön) och yngre kvinnliga doktorander som inte i samma utsträckning som sina manliga kollegor får stöttning fram till disputationen (men skillnaden var väldigt liten). Kartläggningen visar alltså på en tydlig statusskillnad mellan de befattningar som har forskning som huvudsakligt fokus och övriga, vilka värderas lägre.
I ett annat inlägg om det bisarra i att kvotera för att antalet kvinnliga komponister som spelas av orkestrar ska vara lika stort som antalet manliga, trots att det finns betydligt många fler av de senare, verkar Pär vurma för siffror men i fallet med kartläggningen tar han inte upp det alls. För på Utbildningsvetenskapliga fakulteten är det fler kvinnor än män anställda, men medan kvinnorna sköter de administrativa uppgifterna och undervisningen i grundutbildningen är det männen som sköter chefspositionerna och forskningen. Männen som är i minoritet är överrepresenterade i de översta skikten av makthierarkin. Vad det har för effekt på lönefördelningen säger sig själv. Och absolut: det kan ju mycket väl vara så att kvinnorna hellre sorterar papper eftersom de inte är drivna nog att excellera och nå de högre positionerna som Pär föreslår. Kanske är det individens fria val som skapat situationen i den akademiska världen. I kartläggningen står:
”Vidare säger de kvinnliga adjunkterna sig ofta höra disputerade kvinnliga kollegor tala om docentskap som krönet på den egna karriären. Befordran till professor antas kräva eftergifter också i privat- och familjeliv. Dessa är kvinnorna, tror någon, inte villiga att göra och stannar därför i tanken vid docentbefordran.”
Kvinnornas val alltså. Men… varför skulle inte en professorspost innebära samma uppoffring för män? Varför tar kvinnor fortfarande steget tillbaka till förmån för sin familj och till förmån för de män som på så vis tillåts excellera och komma framåt? Pär anser att kvinnor helt enkelt måste ”ge sig ut på jakt efter mästerskapet” om de vill nå lika långt som män. På ett sätt har han rätt. Men vem ska ta hand om barnen? Hur många män är villiga att ta det där steget tillbaka, vara den som står för det sociala och för omsorgen och som därför aldrig kommer att nå hela vägen fram? För det är bara så att alla kan inte lyckas med de oerhört hårda kraven som föregår excellens, både mamma och pappa hinner inte. Därför tycker jag att forskarnas slutsats (som inte finns i studien utan i en intervju) att “[i]nsatserna behöver riktas mot det värdesystem som bland annat bärs upp av forskningsledarna“ är mycket relevant. Om vi omvärderar värdesystemet så att sociala färdigheter och omsorgstänkande får bli viktiga delar i vad som krävs skulle kanske fler mammor våga satsa – kunna satsa. De normer som Pär inte vill kalla manliga uppfattas ändå som manliga så länge det är främst män som finns på de positioner där just de egenskaperna efterfrågas, medan omsorg och det sociala betraktas som kvinnligt så länge större delen av de som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor.
Lösningen? Att läsa liknande kartläggningar av jämställdhet med en smula större öppenhet och en förståelse för att alla inte kan få allt. Det vore en bra början.
Hit och dit och tillbaka igen 
”Hur många män är villiga att ta det där steget tillbaka, vara den som står för det sociala och för omsorgen och som därför aldrig kommer att nå hela vägen fram?”
En bra start är om karriär-intresserade tjejer avstode från att välja killar som står över dem på den sociala stegen. Men de flesta tycks föredra topp-killen och sen tjata om jämställdhet. Litet hyckleri är det allt.
Visst kan man se det som en bra grej om den som är intresserad av att göra karriär bygger bo med någon som inte är det, men om vi ponerar att ett förhållande kan utvecklas. Mannen mitt i karriären, frun hemma, alla nöjda. Barnen blir lite äldre, börjar skolan och hon får ett fantastiskt erbjudande som hon kan ta bara genom att mannen drar ner på sitt arbete men om han inte längre tar de där övertidstimmarna han gjort kommer han knappast att bli befordrad. Hur ska man lösa det?
Svaret är förstås att varje familj själva måste få hitta sina vägar, jag menar bara att pusslet med hur man ska ta hand om barn, hus och förhållandet ofta gör att kvinnor står tillbaka och att om dessa saker värderades högre skulle fler män säkert känna sig benägna att stanna hemma precis som att fler kvinnor skulle vara nöjda med att göra det.
Charlotte:
”På ett sätt har han rätt. Men vem ska ta hand om barnen? Hur många män är villiga att ta det där steget tillbaka, vara den som står för det sociala och för omsorgen och som därför aldrig kommer att nå hela vägen fram?”
1. Det finns ett antal män som överhuvudtaget inte har några barn. Intressant att barn skall vara en mänsklig rättighet för kvinnor när det bevisligen inte är det för män.
2. Påfallande många män har löst problemet genom att gifta ner sig. Hur kommer det sig karriärskvinnor inte upptäcker den lösningen?
3. Hur ser du på alla män som inte blivit excellenta pga att andra män konkurrerade ut dem ofta genom något av alternativ ett eller två.
Aktivarum:
1: Jag har aldrig påstått att det skulle vara en mänsklig rättighet för någon att ha barn så den klyschan hör inte hit. Det finns ett antal kvinnor som inte har barn heller.
2: Förutom att ”gifta ner sig” är nedlåtande så det förslår finns det ett tydligt problem med sociala normer här – bekräftat av att somliga anser att man kan ”gifta ner sig”. Det är i allmänhet förknippat med större status för en man som har en hemmafru än för en kvinna som har en hemmaman. Attityder som förhoppningsvis förändras men som fortfarande påverkar vad folk tror att de borde och inte borde göra.
3: Män som har blivit utkonkurrerade för att de inte har barn? De som råkat ut för det är förstås värda en ärlig chans men det kan knappast sägas vara ett samhällsproblem att män utan barn förfördelas vid tillsättningen av maktpositioner. Det samma gäller män som gift sig ”under sin status”.
Charlotte:
1. Det är betydligt fler män än kvinnor som inte har barn. Såväl ett nutida som historiskt faktum som Roy Baumeister har tagit upp till diskussion efter att Jason Wilders genetiska forskning visat stora könsskillnader.
2a. Nej ”gifta ner sig” är inte nedlåtande, det är några ord som beskriver ett vanligt skeende. Varken mer eller mindre.
2b. Vet kronprinsessan Viktoria om det där?
2c. Fanns det överhuvudtaget ett konkret svar där någonstans eller var det bara en ursäkt för att få kasta in SSSM-ord (norm, struktur, stereotyp etc)?
3. Nej jag skrev om män (som har barn) som blivit utkonkurrerade av ANDRA mer framgångsrika män som antingen
a. Har gift ner sig med en kvinna som hjälper deras karriär
b. Avstått från barn helt och hållet vilket befriade dem för karriär
c. Skaffat barn på avvägar där barnen knappt träffat sin pappa (exempelvis Schwarzenegger)
1: Nu är ju jag väldigt dålig på matte, men hur kan det komma sig att det är fler män än kvinnor som inte har barn om man för varje barn behöver en man och en kvinna?
2: Jag antar att kronprinsessan Victoria läser min blogg, men när jag menar att det i allmänhet är förknippat med högre status att ha en hemmafru än en hemmaman är det i relation till att den ena parten kan göra karriär och den andra får stå tillbaka. Utan att ha frågat kronprinsessan eller prins Daniel vågar jag gissa att hans karriär knappast hålls tillbaka av att han gifte sig med kronprinsessan. Kommer han alltid att få stå lite i bakgrunden i förhållande till henne? Absolut, men jag har svårt att se att det skulle ha negativ inverkan på hans karriär. Dessutom skiljer sig förmodligen deras barnpassningssituation lite från medelsvenssons. Och på frågan varför karriärskvinnor inte upptäckt lösningen att ”gifta ner sig” är jag benägen att svara att utbudet av män som vill stå tillbaka är tämligen begränsat. Kanske därför?
3: Alla kan inte få medalj.
1. Om en man ligger med två kvinnor och bägge blir gravida så får du två mammor men bara en pappa.
2a. Du har förväxlat hönan och ägget, vi kan inte associera (förknippa) hemmaman till kvinnor med hög status förrän kvinnor med hög status väljer hemmaman. Alltså de rika kvinnorna kan inte skylla på att vi inte associerar dem till något de ännu inte gör. Det är helt enkelt de som måste gå först och associationen kan inte komma förrän de redan gör vad som skall associeras. Därmed är ursäkten riktigt dålig. Det är som att säga Björn Ranelid inte ställer upp i Melodifestivalen förrän vi FÖRST tycker han är bra på musik. Vi kan överhuvudtaget inte ha nån åsikt om hans musik förrän han först ställt upp.
Vad din invändning visar är att kvinnor inte vill ta risker som män redan tar.
2b. Jag kan ha fel men prins Daniel har mig veterligen avslutat sin tidigare karriär som personlig tränare och företagare för att jobba heltid som make åt blivande drottningen av Sverige. Den karriär han hade innan hålls definitivt tillbaka, såvitt jag kan bedöma har giftermålet definitivt negativ inverkan på hans karrriär i det att den nu är avslutad. Å andra sidan är den nya karriären säkert värd mer pengar men på vilket sätt skiljer det sig från Mrs Tiger Woods?
2c Även här förväxlar du hönan och ägget. Ingen kvinna är hemmakvinna från början. Hon blir det när hon blev ihop med en viss sorts man som tjänar såpass bra att det gynnar bägge att hon stannar hemma. Bo Rothstein fick Yvonne Hirdman att tappa fattningen helt när han förklarade vetenksapen på området. Ingen man är hemma-man från början. Om du inte dejtar den sorten kan du inte få den sortens pojkvän, om du inte har den sortens pojkvän kan du inte få den sortens fästman och make där förutsättningarna innebär att han är den som stannar hemma. Hirdman har aldrig förlåtit Rothstein för att plockade fram faktisk forskning som visade kvinnorna helt enkelt dissade män som inte var karriärsinriktade nog – i Hirdmans fantasivärld så var det mäns fel att kvinnor i karriären vanligen väljer män som har högre status än dem själva – att få höra kvinnorna aktivt väljer partner som placerar dem i underläge fick henne rasande!
3. Det där är inget svar. Jag frågade dig som diskuterade förutsättningarna som gör det svårt för kvinnor att göra karriär. De män som blivit utkonkurrerade av precis samma saker varför har vi aldrig haft den här debatten angående dem? Det är knappast unikt för kvinnor att bli utkonkurrerade för att den de tävlar mot inte har barn denne behöver lägga särskilt mycket tid på. Alla manliga forskare som förlorade chansen pga samma saker hur skall man lösa det?
1: Vad Wilder och co visade är inte alls att det idag finns färre pappor än mammor, utan att det i ett genetiskt-historiskt perspektiv har varit vanligare att kvinnor förökade sig än att män gjorde det och att det finns en biologisk koppling. Hade det funnits så tydliga tendenser under den historiska tiden i Sverige (alltså de senaste 1000 åren) hade det garanterat synts i källorna (vilket det inte gör, tvärtom visar det på en betydligt högre omgiftesfrekvens för kvinnor än för män) och för dagens Sverige finns det ingen statistik som bekräftar påståendet. Eller? Det här går inte alls emot genetiskt forskning eftersom det tar ett ganska rejält antal generationer innan generna förändras och tiden vi kan säga något om i Sverige är i förhållande patetiskt kort.
2: Visst kan man argumentera att kvinnorna måste våga skapa status åt det faktum att de har en hemmaman, men så länge det finns folk som ser det som att ”gifta ner sig” när man gifter sig med någon med lägre karriärsambitioner än en själv lär man inte uppmuntra män till att stanna hemma. Hela idén med att kunna ”gifta ner sig” tyder ju på att det ligger högre status i att göra karriär istället för att vara hemma och då kommer vi säkert inte ur de invanda mönstren. Och mrs Tiger Woods har tagit ut skilsmässa eftersom mr Tiger Woods tydligen inte kan kontrollera sina biologiska drifter att sprida sina chanser att bli pappa. Knappast representerar de heller medelsvensson.
Jag förstår problematiken med att välja alfahanen om man sedan ändå vill att han ska vara tämjd. Det är förstås inte en bra lösning. Men så länge män intalas att det där med att vara driven, framåt och excellera är det bästa kommer det inte att finnas potentiella hemmapappor att börja dejta.
3: Jag tycker, och har alltid tyckt, att jobb ska gå till den som är bäst lämpad oavsett om det är en man eller en kvinna. Även om det händer att män konkurrerar ut andra män, eller för den delen att kvinnor konkurrerar ut män, visar den kartläggningen som diskuteras i inlägget inte att den akademiska banan skulle vara problematisk för män just för att de är män på samma sätt som för kvinnor just för att de är kvinnor. Problemet är inte att kvinnorna inte släpps in i den världen, utan att de av någon anledning inte når till toppen. Är det mäns fel? Absolut inte! Men däremot finns det ett stort hinder i attityderna (i samhället) gentemot karriärskvinnor med en hemmaman kontra attityderna gentemot karriärsmän med hemmafru.
1. Vad Wilder & Co visade har hänt i forntid är precis samma sak som statistiken visar i Norge och Sverige idag.
”Allt fler norska män förblir barnlösa. Orsaken är förbryllande: Det verkar som om norskorna hellre ”återanvänder” attraktiva män. Det blir allt vanligare att dessa män har barn med flera kvinnor” … ”I övrigt handlar det om hög utbildning och hög inkomst snarare än utseende när det gäller att fastställa vad som – enligt statistiken i alla fall – är en attraktiv norsk man.”
http://www.expressen.se/nyheter/attraktiva-man-ateranvands/
Och Sverige går i samma fotspår
”Man kan tänka sig att kvinnor gör en omedveten urvalsprocess för att värna om sina barns framtid, säger psykolog Eva Rusz Malmberg.”
http://mobil.aftonbladet.se/wendela/article242797.ab?partner=www
”Enligt ny statistik, som SvD tagit fram, är högavlönade kvinnor barnlösa i större utsträckning än genomsnittet. För högavlönade män är det tvärtom.”
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/karriar-mamma-svart_167543.svd
Observera att ingen på SvD fattar att om högavlönade kvinnor skall kunna välja som statistiken visar de REDAN väljer så blir det färre män att välja mellan ju rikare kvinnorna själva är. Men då hade de kanske inte expressen (Norge) och aftonbladet (Sverige) sida vid sida, Kanske lättare att förstå vad evolutionspsykologi säger när man har artiklarna sida vid sida?
Citatet ”Allt fler” tyder ju på att det är en trend som inte har varit tidigare. Trenden kopplas dessutom samman med den friare synen på skilsmässa och då talar vi bara de senaste 10-tals åren.
På Wendela står det tydligt att ”SCB inte kunnat belägga någon ökning”.
Artikeln från SVD visar överhuvudtaget inte att det skulle vara färre män än kvinnor som har barn, utan bara att kvinnor inte ska ha barn för att nå toppen.