Lena Andersson skriver i dag om kvinnor med rinnande mascara i skidspåret. Hon skriver så här:
”Utan tvekan är det opraktiskt att måla sig runt ögonen när man ska göra en fysisk maxprestation i ett skidspår. Skidåkning är därtill en gren där loppen körs ute i skogen och betraktaren inte ser mycket av ansiktet på den som åker. Så något måste ha hänt med skönhetsidealen och den allmänna hörsamheten mot dem när till och med världens mest hårdsatsande längdskidåkare under toppluvorna och i kamp med naturen finner det värt besväret, tidsåtgången och risken att mascaran inte sitter där den ska hela vägen.”
Och nu är ju inte jag en sån som är ute i skidspåret om jag bara kan slippa, men jag kan för mitt liv inte förstå varför det skulle vara opraktiskt att måla sig runt ögonen om man vill prestera i ett skidspår. Alltså, vad har det för negativ effekt på prestationen att man är sminkad? Och ifall det ändå inte är många som ser ens ansikte när man åker där ute, varför ska man då förutsätta att det är för att tillfredsställa en betraktare som någon har sminkat sig? Om det inte är kutym att sminka sig inför åkning, varför måste den omedelbara slutsatsen vara att kvinnorna försöker anpassa sig till ett ideal – om det bevisligen inte varit ideal?
Och varför i hela friden ska vi fortsätta diskutera om och hur och när och varför kvinnor sminkar sig?
Andersson fortsätter:
”Så länge kvinnor envist förknippar sig själva med dekoration och pynt kommer de att förknippas med det och glastaket bli kvar. […] Man kan inte gärna söka de där begärsblickarna och sedan klaga på att ingen ser hur duglig man är.”
Jag förstår tanken. Kvinnor behöver lära sig att lita på sin egen kompetens. Men samtidigt är det något här som liksom är åt helsike galet. Texten går ju ut på att kritisera kvinnor som sminkar sig och att skuldbelägga den som tar sig traditionella kvinnliga attribut som om det är kvinnors eget fel att glastaket finns kvar. Dessutom hävdar hon att kvinnor genom att försöka se bra ut (vilket, mind you, män också gör, även om det är på ett annat sätt) gör det endast för att locka fram begär hos betraktaren och därför inte kan förväntas bli respekterade för sin kompetens. Jag skulle vilja påstå att män som vårdar sitt utseende sällan blir betraktade som uppmärksamhetssökande objekt, utan som lite mer kompetenta.
Skönhetsnormer är problematiska, ja, men det är betydligt mer problematiskt att kasta skulden för objektifiering på kvinnor själva. Jag vill kunna klä mig som jag vill och sminka mig när jag känner för och likväl bli behandlad med den respekt min person och min kompetens förtjänar. Jag vill inte behöva anpassa mig till någon norm, inte ens en feministisk PK-norm, för att slippa objektifieras. Det är inte mitt ansvar att hålla mäns begär borta. Det är på mäns ansvar att behandla medmänniskor som just sådana.
Hit och dit och tillbaka igen 
När jag läste kolumnen imorse blev jag så himla matt, och hoppades att du skulle skriva om den. Dig kan man verkligen räkna med! 🙂 känns som LA faller på eget grepp när hon nämner det med slem i ansiktet kontra smink, istället för att fokusera på den enorma fysiska prestationen som hon ju verkar tycka är ”viktigast”. Har hon aldrig reflekterat över varför hon då har en hel del åsikter om utseendet på idrottsutövaren?! Lägger hon märke till om manliga skidåkare ansar skägget inför ett lopp för att snygga till sig?
Jag förstår din poäng och håller med dig i ditt resonemang. Men varför kallar du det för femnistisk pk-norm? Det finns feminister som sminkar sig, som inte sminkar sig, som anser att smink är till för att behaga mannen och idealen, som anser att man får sminka och pynta sig hur man vill och ändå bli respekterad. Tycker inte det går att prata om en feministisk pk-norm gällande smink och på basen av Lena Anderssons artikel.
Den ärliga anledningen till varför jag kallar det feministisk PK-norm är för att jag blev grinig och oresonlig. Med en gnutta större tålamod hade jag kanske kallat det något annat.
Jag tycker dock att det är alltför ofta som kvinnor som vårdar sitt yttre, oavsett varför, tolkas som förtryckta av patriarkatet och/eller dåliga feminister. Det finns, i mainstream-feminism, beklagansvärt lite utrymme för den som tycker om mode, smink och pyntande.
WORD! Jag fick en gång höra att ”men du kan ju inte vara feminist för du har långt hår”…
Det är konstigt att prata om sminkning etc som ett sätt att söka ”begärsblickar”. Skulle tro att de sminkade tjejerna i skidspåret snarare handlar om att ducka den skit som alltid haglar över den fula/ofixade kvinnan i offentligheten. När LA antyder att den fixade kvinnan förlorar i respekt, så får hon det att verka som om den ofixade kvinnan naturligt fick respekt och det är ju verkligen inte sant. Kvinnan balanserar ju alltid på en enormt tunn linje – hon ska vara fin och fixad men bara precis lagom mycket – om hon vill bemötas med respekt av sin omgivning.
Grejen är att det finns sportmascara (min flickvän har på gymmet). Så det finns t.o.m. rena produkter som direkt motsäger hennes artikel.
Och dessutom så har sportskvinnor som inte sminkat sig fått skit för det också – så det blir liksom medial bestraffning hur än en kvinna väljer att göra.
Ta t.ex. Kajsa Bergkvist som hela sin unga karriär fick höra att hon måste klippa håret för att det kan påverka hennes hoppning, trots att Patrik Sjöberg slog världsrekord i världen längsta hockeyfrilla utan att få kritik. När hon väl klippte sig så fick hon höra att hon såg manlig ut och att det är typiskt för lesbiska kvinnor. Det går liksom inte att vinna som sportskvinna…
De får sporter där man vet att du får anpassa din kropp (kortsiktigt) och dina kroppsföreställningar om du vill vara professionell är simmning där du bör båda vaxa och peela de delar av kroppen som är exponerade innan en tävling för maximal streamlinad kropp. Eller alla sorters invägningssporter där du kan behöva ”bastubanta” och dessutom ställa upp på att publikt vägas in naken (när du väger några gram för mycket så är det bara att ta av sig underkläderna också om du vill hamna i rätt viktklass).
När det gäller båda de sporterna, så har jag aldrig hört talat om någon man eller kvinna från västvärlden som dragit sig från att ta sig genom de extremerna.
Jag skulle tro att elitidrottare idag har en enorm press på sig för att dra in sponsorpengar. Och gissningsvis får de snygga mer än de fula. Att sätta sig upp mot detta som enskild idrottare skulle antagligen kosta väldigt mycket mer energi än att sminka sig den dag då man kommer att synas i TV. Dessutom ser verkligheten för unga kvinnor annorlunda ut idag än LA (och jag) var unga. ALLA sminkar sig. Den som inte gör det sticker verkligen ut. Åh, det finns så mycket man skulle kunna skriva om detta, men ja, det får räcka så här för idag. Det är ju ändå inte min blogg.