Via Genusdebatten hittar jag en studie utförd av Wendy Williams och Stephen Ceci från Cornell Institute for Women in Science, som visar att kvinnor har betydligt större chans att bli anställda vid tenure track positions i STEM-fält (Science, Technology, Engineering, Mathematics) än vad män har. Williams och Ceci har utfört ett experiment där de lät över 800 personer på olika fakulteter i USA säga vilken av två toppkandidater som de helst skulle anställa. Kandidaterna var, så när som på kön, i princip identiska. Det visade sig att flest hade valt att anställa kvinnan framför mannen. I 67,3% av fallen rankades kvinnan högst.
Författarna erkänner själva det potentiella problemet att folk helt enkelt har svarat på ett politiskt korrekt sätt – man borde föredra kvinnan så därför svarar man kvinnan. De menar också att de säkrat för det problemet genom att låta en del utvärdera endast en kandidat och även då är det fler som skulle anställa kvinnan. De tolkar sina resultat som att försöken att promulgera diversitet inom akademia har gett resultat och att en kvinnligt kandidat – till och med inom STEM – föredras. Det här betyder förstås att underrepresentationen (som är slående) av kvinnor inom STEM inte kan förklaras med sexistiska anställningsförhållanden. Istället föreslår de att underrepresentationen kan förklaras med att den tid i livet man normalt söker tenure track är ungefär samma tid i livet som kvinnor får barn och att kvinnor därför prioriterar familj framför karriär. För att motverka tendenserna borde man dels skapa tenure track program som tillåter att man sköter barn samtidigt, dels måste man – vilket det redan läggs krafter på – bibehålla unga flickors intresse för matematik samt ge dem mentorer och förebilder.
Inte oväntat menar man på Genusdebatten att forskarna drar fel slutsatser i sin egen forskning samt att detta beror på att alla måste anpassa sig till den feministiska ideologin. Nej, på Genusdebatten hävdar man att kvinnors underrepresentation kan förklaras med kvinnors egna val samt att anledningen till att kvinnor har större chans att anställas ingalunda beror på att man internaliserat en mångfaldstanke utan på fenomenet ”Women are wonderful”.
För det första ska det påpekas att Williams och Ceci ju faktiskt själva pekar på kvinnors egna val som faktor. Kvinnor väljer barn framför karriär för att de (tror att de) måste välja. Att kvinnors val har betydelse för resultatet är självklart. Om det finns få kvinnor inom fältet trots att kvinnor har större chans att bli anställda måste det vara slutsatsen att kvinnor inte söker sig dit. Den viktiga frågan att ställa sig är varför. Varför söker sig inte kvinnor till de här positionerna? För om det är som det verkar (och som Williams och Ceci föreslår) att kvinnor tvingas välja mellan att bilda familj eller söka tenure track så är det förstås ett jätteproblem. Varför? För att män inte behöver välja. Män kan få både familj och karriär eftersom de har en kvinna där hemma som sköter barnen. För män är det rent av en fördel att ha familj.
Huruvida man kan säga att det här rör sig om fria val eller inte är i stort en filosofisk fråga, men det är bortom all tvekan att kvinnor och män inte har samma förutsättningar när det gäller att göra val. Det är som att säga att i USA har alla chans att bli president. En sanning med modifikation.
Och så tanken om ”Women are wonderful” – ett begrepp som används för att förklara effekten att både män och kvinnor i allmänhet gillar kvinnor bäst. Det är ett begrepp som används flitigt på Genusdebatten och som i allmänhet – i de sammanhangen – får symbolisera hur män demoniseras och systematiskt förfördelas. Men ”Women are wonderful”-effekten betyder inte alls att alla kvinnor alltid rankas mer positivt än män, utan att en viss typ av kvinna i ett visst sammanhang rankas mer positivt. Rudman och Glick (2012) menar att effekten snarare borde kallas ”Women are wonderful when…”. Allting handlar om vad testpersonerna ser som ”kvinna”. Om folk fritt får filosofera kring och associera till ”kvinna” så tänker de flesta på sin mamma som ju inte har jagat en tenure track karriär utan har varit hemma och tagit hand om dem. Inte konstigt om det ger varmare konnotationer än pappa professorn. Haddock och Zanna (1994) har visat att kvinnor rankas positivt som hemmafruar men inte som feminister. När till exempel auktoritära män rankar så är feminister verkligen inte alls populära. Det finns ingen wonderful-effekt som kan rädda en feminist.Och om jag får våga mig på en gissning så misstänker jag att jag inte heller omfattas av effekten.
Nej, kvinnor är underbara bara när de beter sig som mjuka, varma, milda, vårdande kvinnor ska – när de uppfyller stereotypen. Kvinnor som inte uppfyller stereotypen (atleter, arbetande, feminister, lesbiska) associeras med väldigt negativa värden. Folk kan också hålla ambivalenta känslor mot gruppen kvinnor. Det är till exempel fullt möjligt att gilla kvinnor men inte respektera dem. Tilläggas bör att både kvinnor och män rankar kvinnor på det här sättet. Även kvinnor gillar traditionella kvinnor bättre.
Så jag säger inte att det inte kan finnas någon dimension av en ”Women are wonderful”-effekt i Williams och Cecils studie. Det är fullt möjligt. Däremot finns det ingen basis för att säga att den är anledningen till varför folk hellre vill anställa kvinnor. Det är betydligt mer sannolikt att forskarna som utförde studien också har den mest välgrundade förklaringen till resultatet, nämligen att fakulteterna just nu faktiskt strävar efter att anställa kvinnor. Vidare vill jag påpeka att man i Sverige faktiskt har hittat mycket påtaglig sexism i urvalet av kandidater, där kvinnor måste prestera betydligt mer för att nå samma ranking som en man i urvalsprocessen. Vad Williams och Cecil hävdar är att deras är den (nästan) första studien som har utfört experiment på just den här saker, vilket säkert stämmer, men det betyder inte att inte annan form av forskning faktiskt påvisar sexism. Williams och Cecil hade ju dessutom redan färdigt rankat kandidaterna (båda hade 9,5 poäng av 10 möjliga) vilket betyder att eventuell diskriminering av den sorten som Agnes Wold fann i Sverige inte skulle synas.
(Som en parentes vill jag notera mansplainingen i inlägget på Genusdebatten. Först påpekar en man nämligen hur Williams och Cecil är partiska eftersom de arbetar vid ett institut som forskar om kvinnor i science samt att de har fel i sina slutsatser: ”womens [sic!] studies som akademisk disciplin kan [knappast] ses som någon sorts auktoritet”. Därefter ges en video där fyra män förklarar saker med hänvisning till att Roy Baumaister är en riktig auktoritet på området. I don’t even.)
Hit och dit och tillbaka igen 
Det där tycker jag var under din nivå!
Ta bort stycket om ”mansplainingen” då du kan bättre än så.
Kan du inte argumentera din sak utan att ta till sådana metoder?
MVH
Hej! Jag försöker nu att låta bli att skriva något raljerande om att du vill att jag tar bort saker om mansplaining jag skrivit på min egen blogg. Så här:
Nej. Det är inte en metod, det är ett noterande av ett förhållande i vilket en man tar sig friheten att förklara för en kvinnlig expert (och en manlig) att hon har fel.
Och i mörkret är alla katter grå!
Din blogg, du bestämmer. Men det är ändå en feministisk härskarteknik.
Vad du än kallar det!
MVH
Metaironin i detta nu. 😀 Vad heter den där lagen om att varje gång en feminist skriver något så kommer en kränkt man och bevisar hennes poäng?
🙂
Nr 3 Tack så mycket!
MVH
Feministisk härskarteknik? För att jag ska förstå bättre, skulle du kunna ge mig ett exempel på en mansrättsaktivistisk härskarteknik?
Anledningen till att jag valde att skriva att det är mansplaining är för att forskarna fullkomligt idiotförklaras. I ett tidagare inlägg skriver ju Erik att de hade letat efter sexism men tji fick de när de hittat motsatsen, men de är så indoktrinerade av feminismen att de inte ens kan förstå och tolka sina egna resultat. Det är en sak att på vetenskaplig basis ifrågasätta tolkningar och en helt annan att misskreditera på det viset som Erik gör. Hade det funnits en textbook för mansplaining hade det här exemplet klassat in.
Jag tycker att Ulf svarar dig bra här, och ser ingen orsak att orda mer i detta till dig.
http://genusdebatten.se/williams-ceci-kommenterar-studien-som-visar-200-bias-for-att-anstalla-kvinnor-i-stem/#comment-183665
Och, ”Onewaycommunication” Nr 3 var till dig! Tack för att du använder VKM-tekniken!
Charlotte!
Med hänsyn till dig, Så tackar jag för mig nu!
MVH
Tja, inne på Genusdebattens kommentarsfält ser det ju ut ganska mycket som det brukar. Ninni påpekar hur atypisk hon är som kvinna i hur hon förhåller sig till forskningsresultat, Rick påpekar hur ointressant allt jag skriver är och raljerar om hur synd det är om kvinnor vilket tillför ungefär ingenting.
Ulf å andra sidan hänger kvar vid den biologiska förklaringsmodellen och utgår ifrån att kvinnan har ett värde ”förankrat i förmågan att föda barn” och en man ”huvudsakligen signalerar en potential att kunna vara till nytta” och drar, i sitt tycke, logiska slutsatser av detta. Men ingen av de sakerna är relevant för studien i fråga, eller för andra studier om könsdiskriminering i universitetsvärlden eller ens att betrakta som fakta. Det är filosofisk-logiska kvanthopp, inte mer.
Och så är det det eviga gnället om att de som forskar om kvinnor alltid är partiska. Williams och Cecil hade en hypotes. De testade den. Precis så som all annan forskning går till.
Intressant. Dock angående:
”… För att män inte behöver välja. Män kan få både familj och karriär eftersom de har en kvinna där hemma som sköter barnen….”
Det finns ingen fysisk lag som säger att män automatiskt har en kvinna hemma som sköter saker, men det vet ju du också. Dock kan det ju finnas omständigheter som gör att detta är ett vanligt fenomen, som tex att välja en äldre partner, som har högre inkomst och kommit längre i karriären. Dessa val är det i stor utsträckning kvinnor som gör och bestämmer över.
Om kvinnor istället valde en yngre partner, med lägre inkomst och som kommit betydligt kortare i karriären (om de (partnern) ens vill ha nån karriär) och som kanske tom vill vara hemma och ta huvudansvar för hemdelen, är jag övertygad om att även en hel del kvinnor skulle ha nån därhemma som skötte barnen. Dock tror jag helvetet kommer frysa innan dessa män blir särskilt attraktiva på dejtingmarknaden, men det är bara min gissning.
Nåt jag dock vet är att en vis person (iofs man, men ändå) sa nåt i stil med att vansinne definieras som att försöka samma sak om och om igen trots att man hela tiden hoppades få olika resultat. Jag kan till viss del hålla med personen. Prova med en ny approach (enligt ovan med nya preferenser för partner) så kanske resultatet blir annorlunda, ibland kan man inte både ha kakan och äta den.
Blev kanske off topic, det får du avgöra själv. Ville bara peka på att vissa saker är faktiskt inte så konstiga om man ser till omständigheterna.
[Charlottes edit: Kommentarer utan giltig email hamnar rakt i sopen. På grund av att jag tycker att kommentaren är så relevant får den stå kvar, men i fortsättning gäller giltig email om man vill kommentera.]
”Dessa val är det i stor utsträckning kvinnor som gör och bestämmer över.”
Det där påståendet är jag väldigt skeptisk till.
Låt mig, för ett ögonblick, utgå ifrån mig själv och mina eskapader i dejtingsvängen. Jag är reggad på två dejtingsidor, med profiler som jag lagt in en del tid i. Jag har tittils, på två år, blivit kontaktad en gång och det var för att personen var intresserad av att höra hur jag kände inför att vara oskuld vid min ålder. Med andra ord, jag har hittils blivit kontaktad av noll personer.
Detta beror på att i vårt moderna samhälle så är det män som ska kontakta kvinnor. Att stöta på män är fortfarande inte brett socialt accepterat. Kvinnor på dejtingsiter sitter med andra ord och väntar på att bli kontaktade av män de finner intressanta. Med andra ord begränsas kvinnors utbud av vilka män som finner dem intressanta.
Och när jag personligen sitter och letar efter profiler som verkar intressanta så har jag noterat en sak – jag känner mig instinktivt skeptisk till kvinnor som är äldre än mig. Något år eller två äldre går bra men när personen blir äldre än så så går den i princip per automatik bort. Dvs jag finner inte äldre kvinnor intressanta, så jag ingår inte i äldre kvinnors utbud. Jag misstänker att jag är långt ifrån unik, vilket innebär att kvinnor generellt bara får förfrågningar från äldre män, vilket innebär att de i stort inte har valet att välja yngre män.
(De kan ju så klart bryta med heteronormativet och aktivt söka upp yngre män men att bryta mot normer kostar på.)
Om alla ansåg att sin egen situation var ”sanningen” skulle det inte finnas några normer, men nu vet vi ju båda två att det inte är så. Jag hävdar fortfarande att det i största utsträckningen är kvinnor som väljer och män som blir valda, ganska grovt generaliserat men ändå. Men det är helt ok att vi är oense i det.
Sen har jag inga övriga kommentarer till din personliga dejtingsituation.
Men det avslutande ”men att bryta mot normer kostar på”. Varför skulle det inte kosta på? Vill man få till en förändring så måste man väl vara beredd att ändra nåt själv? Eller ska ”nån annan” göra jobbet? Vill jag göra karriär och ha en hemmaman så måste jag satsa på karriären OCH hitta en man som kompletterar mig. Hittar jag en man som vill göra karriär ännu mer än mig (och dessutom har försprång både i ålder och erfarenhet) så blir det problematiskt.
Så det jag egentligen vill ha sagt är att man kan inte få allt här i livet. Det bästa man kan göra är att välja det som gör att man kommer så nära som möjligt. Att vägra ändra på sitt eget beteende, men utgå från att andra ändrar på sitt, är infantilt.
Sen är det ok att inte våga ändra på sig, men då blir det svårare att förvänta sig nån större förändring i sin livssituation.
”Jag hävdar fortfarande att det i största utsträckningen är kvinnor som väljer och män som blir valda, ganska grovt generaliserat men ändå. Men det är helt ok att vi är oense i det.”
Jo, det är ok att vi är oense. Dock så vore det intressant om du kunde förklara vad du baserar påståendet på.
”Om alla ansåg att sin egen situation var ”sanningen” skulle det inte finnas några normer, men nu vet vi ju båda två att det inte är så.”
Jag anser inte att min egen situation är sanningen, jag anser att min situation stämmer tillräckligt bra överens med sanningen att den fungerar som ett illustrativt exempel. Det bygger på ett par antaganden.
Det första antagandet är att de kontakter som tas i dejtingsammanhang är de kontakter som män tar. Det är en liten förenkling – det händer att kvinnor tar initiativ – men den stora majoriteten av alla kontakter som tas tas av män. Det är jag väldigt säker på, och det har ingenting med min personliga erfarenhet att göra.
Det andra antagandet är att män generellt önskar sig en yngre partner. Det här är mer av en spekulation, men jag finner det samtidigt ganska troligt att det förhåller sig så.
”Varför skulle det inte kosta på? Vill man få…Sen är det ok att inte våga ändra på sig, men då blir det svårare att förvänta sig nån större förändring i sin livssituation.”
Jag har inga stora invändningar mot vad du säger i sak (mer än att det inte finns någon motsättning mellan att den individuella kvinnan ändrar sitt beteende och att andra gör det – kvinnor kan börja stöta på yngre män samtidigt som folk slutar ”bestraffa” kvinnor som gör det t ex) – det stora problemet ser jag ser med det du säger är istället det att du diskuterar problemet helt på individnivå. Hoola Bandoola Band sammanfattade de rätt klatchigt i låten Andersson & Co:
Men ta dom tillsammans
Då är dom en grupp
Då får man söka svaren nånstans mycket högre upp
Och bara tillsammans
Kan dom ta strid
Så dom kan ändra sina villkor och bestämma sina liv
Så länge som vi behandlar problemet som att det är ett individuellt problem så kommer inte mycket hända. Det är först när vi inser att problemet är ett strukturellt problem (problemet är heteronormativet, för att vara specifik) som man inser att lösningen inte kommer vara att kvinnor spontanskärper sig. Att som individ på egen hand vinna över strukturer är skitsvårt – så om någon framgång ska rönas så behövs det att folk samarbetar istället.
”Dock så vore det intressant om du kunde förklara vad du baserar påståendet på.”
Bland annat att du är den enda jag hört som har din åsikt. Men det kanske bara är i mina kretsar min uppfattning dominerar, vem vet.
”Jag anser inte att min egen situation är sanningen, jag anser att min situation stämmer tillräckligt bra överens med sanningen att den fungerar som ett illustrativt exempel. Det bygger på ett par antaganden.”
Jag kan säga samma sak fast tvärtom. Det är min åsikt.
”Det första antagandet är att de kontakter som tas i dejtingsammanhang är de kontakter som män tar.”
Nu är du naivare i spelet mellan könen än vad du borde vara. Kvinnor är inta passiva i raggandet, de är bara inte utåtagerande. De flesta kvinnor signalerar mer eller mindre öppet vilka de är intresserade av, dvs vilka som har ”grönt ljus” att komma fram. Det är därför många kvinnor blir upprörda när ”fel” killar raggar (de som inte fattar signaler eller är tankeläsare). Har tyvärr ingen länk till dig.
”Det andra antagandet är att män generellt önskar sig en yngre partner.”
Jag ser det som att kvinnor generellt vill ha en äldre partner. Men iom våra olika åsikter angående vem som väljer vem så vore väl inget annat att vänta.
”kvinnor kan börja stöta på yngre män samtidigt som folk slutar ”bestraffa” kvinnor som gör det”
Vem bestraffar nån kvinna för att den skaffar sig en yngre man? Om du lever i såna kretsar, byt.
”lösningen inte kommer vara att kvinnor spontanskärper sig.”
Vill man förändra sitt liv så bör man vara beredd att ändra på sig själv. Och om tillräckligt många kvinnor ”spontanskärper” sig så ändras ju snittet. Men varför är snittet/strukturer intressant? Om du vill ändra ditt liv gör det för dig själv och för att få en bättre situation. Om du bara sitter och väntar på nästa ”struktur” så är risken stor att du kommer vara lika missnöjd över den. Ta kontrollen över ditt liv.
Vi får nog helt enkelt konstatera att vi har olika åsikter i detta, helt ok för mig. Om jag satt och väntade på att andra skulle ändra saker i mitt liv som jag är missnöjd med skulle jag bli galen. Men hoppas du är nöjd med ditt perspektiv.
”Bland annat att du är den enda jag hört som har din åsikt. Men det kanske bara är i mina kretsar min uppfattning dominerar, vem vet.”
Det jag inte riktigt det jag var ute efter. Jag tror dock en bättre fråga är ”vad menar du med att kvinnor väljer?” för jag är osäker på vad du ens menar med påståendet.
”Nu är du naivare i spelet mellan könen än vad du borde vara. Kvinnor är inta passiva i raggandet, de är bara inte utåtagerande. De flesta kvinnor signalerar mer eller mindre öppet vilka de är intresserade av, dvs vilka som har ”grönt ljus” att komma fram. Det är därför många kvinnor blir upprörda när ”fel” killar raggar (de som inte fattar signaler eller är tankeläsare). Har tyvärr ingen länk till dig.”
Det där har jag läst om. Det är fullt förenligt med det jag säger. Jag har inte sagt att kvinnor är passiva, jag har sagt att det i allmänhet är männen som tar kontakt. Att kvinnor kan agera för att uppmuntra män att ta kontakt med dem ändrar inte på det faktum att det i slutändan är männen som ska gå fram och säga hej. Det är det jag menar med att ta kontakt.
”Jag ser det som att kvinnor generellt vill ha en äldre partner. Men iom våra olika åsikter angående vem som väljer vem så vore väl inget annat att vänta.”
Att kvinnor generellt vill ha en äldre partner är fullt förenligt med att män generellt vill ha en yngre partner (jag skulle tro att båda är sanna och att båda dessutom är sanna av samma anledning). Min poäng är att så länge som män inte är intresserade av äldre kvinnor så kan kvinnor inte göra de alternativa val du förespråkar att de ska göra för att gynna sin egen karriär.
” Vem bestraffar nån kvinna för att den skaffar sig en yngre man? Om du lever i såna kretsar, byt.”
För det första så är bestraffning i normsammanhang ett bredare begrepp än vanligtvis. Att folk blir förvånade över att man har en ovanligt ung partner kan vara en form av bestraffning. För det andra så tänkte jag inte på bestraffning som drabbar en när man väl har skaffat en yngre partner, utan bestraffning som kommer när man försöker skaffa sig en yngre partner. Som, t ex, att yngre män kan reagera negativt om man som äldre kvinna försöker få dem att kontakta en (eller att en äldre kvinna stöter på en).
”Ta kontrollen över ditt liv.”
Jo, på en nivå så håller jag med dig. Att bara ge upp och hoppas på en sammhällsomvälvning är ingen särskilt bra idé. Man bör på individnivå försöka ändra på det man kan.
Men samtidigt så diskuterar vi inte på individnivå. Det är inte 22-åriga Lisas problem vi diskuterar utan kvinnor som vill göra karriär generellt. Och då pratar vi inte om en individ, utan om en grupp. Och för att den gruppen, på bred front, ska få till en tillfredsställande förändring på den här punkten så behövs det smartare lösningar än att de alla en och en försöker lösa sina problem själva. Samhällsförändring blir mycket segare om den bara sker på individnivå. Det är mycket lättare att få till förändring för sig själv om man tar hjälp av andra.