Kulturkrockar · Nyhetsplock

Vi måste snacka lite om det där med könsneutrala barn.

Joakim Lamotte har skrivit en krönika om hur folk måste sluta försöka göra sina barn könsneutrala. Han är inte den första och säkerligen inte den sista. Folk blir som fullkomligt besatta av det där med könsneutrala barn och hur vi nu måste förhindra att det händer.

Och jag har ju hängt rätt länge i det här famösa genusträsket och mött och diskuterat med massor av de föräldrar Lamotte hänvisar till när han skriver om ”intensiva och nervösa konversationer” om hur man ska genomföra någon slags genusmedveten uppfostran. Missuppfatta mig inte nu, men många av dem går mig fullkomligt på nerverna. Varför? För att jag själv inte är där längre. På samma sätt orkar jag inte lyssna på folk som snackar BF (beräknat förlossningsdatum), ägglossning, babyförberedelser, vagnsinköp, nyfödingsbajs eller amning heller trots att jag levde i den konversationen för kanske 8 år sedan. Där och då fanns det inget viktigare. Där och då var jag en del av det som jag nu får utslag av att lyssna på någon längre stund. Men att jag nu befinner mig någon annanstans i världen av prioriteringar betyder inte att inte andra människor behöver föra samma konversationer nu.

När barnet väl har kommit och man står där med famnen full av det mest värdefulla, när hela ens väsen stannar upp och ställs på sin spets i detta nya liv man har anförtrotts, då möts man också av nya orosmoment. För många av oss som hade den stora lyckan att få ett friskt barn blev det orosmomentet hur man ska vara tillsammans med sitt barn så att barnet växer upp utan tyngden av att leva upp till skadliga stereotyper. Det blir rätt många intensiva och nervösa konversationer av det, om vi säger så. Och experimenterande förstås. Fast i ärlighetens namn har jag nog experimenterat mest med sömnen för holy crap, Batman, vad mina kids har sovit dåligt. Så vi har experimenterat med samsovning, nattningsmetoder, nappar och gosedjur – allt för att hitta den metod som passar vår familj bäst. Uttrycket ”experimentera med barnen” är något som kolumnister tar till ibland när man vill vara jävlig mot folk som inte har hittat sin metod ännu, och särskilt när det gäller folk som grubblar på genusrelaterade saker, trots att varenda käft som haft småbarn vet att de där första grumliga åren är ett enda långt experimenterande.

Men det var inte det jag skulle säga, jag skulle säga att jag, trots alla de här diskussionerna, inte har träffat på en enda typ som förespråkat att barn ska vara könsneutrala. Inte en enda. Däremot har jag träffat på en himla massa typer som vill arbeta emot de som vill göra barn könsneutrala och som härjar om barns könsidentitet. Könsidentiteten är en del av en persons identitet. För somliga är den viktigast, men för de allra flesta är den bara en liten, liten del. Jag är kvinna, men jag identifierar mig mer med begrepp som förälder, historiker, tårtfanatiker, genusforskare och kattslav.

Jag tycker synd om den mamma som Lamotte såg på tåget, som satt med sin lille son i en klänning han inte ville ha på sig. Jag har själv haft det likadant med barn som fullkomligt tokvägrar att ha på sig vad de just då har på sig. Oftast rör det mössan som de sliter av och kastar åt fanders – gärna ut genom tillfälligt öppna dörrar. Ibland rör det fel tröja. Fel tröja är väldigt random eftersom fel tröja kan vara rätt tröja 20 minuter innan den förvandlas till fel tröja och måste bort. Dessutom hade vi en ganska lång period då dotterns kläder ofelbart började klia så fort vi gick på fest, och hon därför var nästan näck redan innan vi hunnit ta av oss jackorna. Ja, och strumpbyxor ska vi inte ens tala om.

Att pojken på tåget ville ha bort klänningen kan ha tusen miljoner olika förklaringar. Kanske hade han drabbats av det där vår dotter hade som gjorde att det kliade och han behövde vara naken? Jag säger inte att det är uteslutet att mamman hade uppmuntrat honom lite väl mycket till att ha klänningen på och att han på tåget sedan blivit så obekväm med valet att han ville ha bort den. Sånt händer. Men att det skulle vara utmärkande för genusmedvetna föräldrar är absurt för är det någonting som de där nervösa konversationerna behandlar så är det hur man stärker sitt barn i att välja kläder som barnet själv känner sig bekväm med. Oavsett om det är en pojke i klänning eller en flicka i klänning eller ett barn som inte riktigt känner sig hemma varken som pojke eller flicka och som har en hunddräkt och bara svarar på namnet ”Pricken”. (Vår son vägrade svara om han inte tilltalades som Lilla-Mamma-Orm-Hunden en lång period, och han gick inte då utan ålade sig som en orm. På tal om experiment.) Jag har sett många fler föräldrar som insisterar på att klä sina barn som små vuxna (med slips på sonen och klänning på dottern) vars barn är mycket obekväma med utstyrsel och uppmärksamhet än vad jag sett genusmedvetna föräldrar pressa sina barn att ha en viss sorts kläder.

Och det här är viktigt så jag skriver det med versaler men ATT EN POJKE HAR KLÄNNING GÖR HONOM INTE TILL MINDRE POJKE. Det finns alltså inte ens ett litet korn av könsneutralitet i att en pojke har klänning. Inget alls. Varför? Därför att kläder och yttre attribut bara är en liten del av hur vi lever vår könsidentitet. Könsidentiteten bestäms inte av kläderna. Ingen har någonsin blivit förvirrad i sin könsidentitet av att ha på sig kläder som symboliserar ett annat kön än det man identifierar med. Till exempel har jag byxor nästan varje dag och känner mig inte det minsta förvirrad, trots att man för inte så länge sedan var säker på att det där med byxbärande kvinnor skulle leda till jätteförvirring och samhällskollaps.

Om man nu vill hålla på och skrika att vi inte ska göra könsneutrala barn och att könsidentiteten är viktig vore det ju prima om man först visste vad könsidentitet är. Då skulle man förstå det absurda i att tro att en pojke i klänning skulle ha någonting med saken att göra.

6 kommentarer på “Vi måste snacka lite om det där med könsneutrala barn.

  1. Barn är nya. Våra värderingar är äldre. Vi är utskrivna. Barn är knappt publicerade innan de blir recenserade. Så klänning har redan betydelse. lika mycket som byxor har det. När man är sisådär fem år.
    Vi kunde eventuellt inse att barn är alla våra tappade möjligheter. Att dom är det outsagda, det nya och förnyande. Att dom är framtiden helt enkelt. Och vi kunde låta bli att printa ut dom som om dom var någon annans dagboksanteckningar.
    Vi kunde låta bli att öppna käften vid vaje tillfälle där en åsikt kan luftas.
    Vi kunde låta bli att vara så jävla vuxna och medvetna och kloka och valfiffiga och hela.
    Vi kunde vara tysta för att inse.
    För att invänta och vi kunde vara nyfikna.
    Och. Istället ge barnen plats. Ge dem tillfälle att bilda rum och uppfattning. Helt själva.

  2. Tack Charlotte! Jag läste den där krönikan imorse, och den har gnagt i mig sedan dess. Så läste jag det här och det föll på plats. Just såhär skulle jag själv ha uttryckt mig ifall jag skulle ha kunnat uttrycka mig så.

Vad tycker du?