På svenska Yle i dag finns en väldigt… öh… spännande artikel om restaurangkök och bristen på kvinnliga kockar. Av de 23 restaurangerna som utsetts till Helsingfors bästa är det nämligen ganska exakt ingen alls som har en kvinnlig köksmästare och bara en enda som har fler kvinnliga än manliga kockar. Man har därför, med rätta, frågat runt kring hur det detta kan komma sig.
Och det fina är att när man samlar alla dessa (bort)förklaringar uppstår ett synnerligen avslöjande mönster. Anledningen till att kvinnor inte når toppositioner i restaurangkök är, precis som forskningen visar, diskriminering baserad på stereotypa vanföreställningar om hur män och kvinnor är.
Följande förklaringar ger restaurangfolket själva:
1: De flesta lyfter fram kvinnors bräckliga fysik som en anledning. Det är tungt och varmt i ett kök. Och ja, det är tungt och varmt i ett kök men det finns ingenting som är så tungt och varmt att kvinnor inte skulle klara av det. Det finns alltså ingen fysisk begränsning som gör att kvinnor inte skulle passa.
Dessutom finns det mängder av uppgifter som kvinnor i andra branscher utför utan att någon höjer på ögonbrynen, men som inte ens räknas som tungt bara för att kvinnor utför dem. Prova att klä på 20 stycken treåringar full vintermundering ett par gånger om dagen till exempel. Där skulle vi ju också kunna slänga in något om den där stresstoleransen somliga inte tycker att kvinnor har nog av för att klara av kökets hårda miljö.
Kul är det ju också att en del hävdar att kvinnor inte blir så bra kockar för att det är en konstform medan andra hävdar att kvinnor passar bättre i kallskänken och vid efterrätterna för där krävs det sinne för det vackra (och det har ju kvinnor). Låter det motsägningsfullt? Förklaringsmodeller byggda på stereotyper är gärna det.
2: Många säger också att kvinnor hellre vill pyssla med sin familj och det faktum att så många kvinnor liksom faller bort på vägen mot toppen talar för det här som en viktig faktor. Men här måste vi fråga oss, ”hellre pyssla med sin familj än vaddå?”. För om man ger kvinnor rimliga alternativ, platser som inte kräver att de fullkomligt ger upp allt som har med familjen att göra och som dessutom är välkomnande och uppskattar kvinnors insatser (se punkt 1 för ett jävligt bra exempel på en plats som inte är välkomnande) får man ett helt annat resultat.
En typ hävdar:
”Kvinnor uppskattar kanske familjen och familjelivet mer än männen. Men kvinnorna och männen har samma chanser.”
Nej.
Det är lite som när man leker ”Under hökens vingar kom”. En står i mitten och skriker just så, de andra svarar ”vilken färg?” och alla de som sedan har den färgen får fripass att nå andra sidan, medan resten måste försöka springa över utan att bli fast. Alla har samma chanser att ta sig över. Det blir bara satans mycket lättare om man har rätt färg.
3: Diskriminering. Jupps. Right on! Och i ett kök ses det inte ens som ett problem. 100% av köksmästarna på de här restaurangerna är män och en typ bah ”[d]et är helt okej med jämställdheten. Alla behandlar varandra bra och det spelar ingen roll om du är man eller kvinna.” Men just det. Lägg dessutom till att till exempel restaurangkritiker bedömer manliga och kvinnliga kockar olika, samt att media konstant framställer den manliga kocken som den ”riktige” kocken.
4: Många pekar också på den hårda miljön i köket som en anledning. Forskning visar att just den miljön har väldigt stor betydelse, men inte för att kvinnor är så mjuka att de inte kan ta lite jargong utan för att kvinnor är måltavlorna i mycket utpräglad, sexistisk, manliga jargong som kvinnorna inte kan försvara sig mot. Kvinnor som säger emot blir beskyllda för att vara bossiga och inte passa in i teamet.
Vem skulle vilja ha ett krävande jobb i en bransch där man automatiskt ses som mindre lämpad, huh?
Hit och dit och tillbaka igen 
Den där Yletexten är skriven av en man eller? Så full av förutfattade meningar! Kan bara tala för mig själv men valde (som kvinna) i tiderna bort restaurangjobb p.g.a de dåliga villkoren. Mest säsongjobb, snuttjobb erbjöds och tyvärr om det var karlar på jobb så tog de ofta för givet att stekborden ”deras domän” trots det var där jag trivdes allra bäst. Inte hade man så mycket att säga till om. Visst är det tungt, visst är det varmt och visst är det stressigt många gånger i ett restaurangkök men det är lika för alla. Upplevde nog ibland manliga kockar som höll på att gå upp i limningen av stress och arbetsbördan medan andra igen (både män OCH kvinnor) kunde hålla huvudet kallt i stressiga stunder. Har inget med könet att göra utan mer hur man är som person! En sak jag lagt märke till är att i Sverige har män allt oftare börjat hitta vägen in i förskole/skolkök… F.d restaurangkockar som sadlat om och nu lagar mat till barn istället MEN då vill de inte kalla sig kockar. Näpp, de är då vanligtvis ”köksmästare” på skolor där;) Och frågan är om inte deras lön är högre än kvinnornas…
Jag kom att tänka på hästsporten när du skrev början om den bräckliga fysiken. Den om något är ju kvinnodominerad och stallarbete … nä, det är ingenting för någon med bräcklig fysik. Men aldrig har jag hört någon säga att orsaken till att hästsporten är kvinnodominerad är att det passar kvinnans bräckliga fysik.
Jag fick en känsla av att journalisten nog försökt ställa frågor om diskriminering men att de som intervjuades (inte alla) slog ifrån sig. Och sättet du ställer upp det på visar ju på hur djupt rotade de förutfattade meningarna är.