Egentligen borde jag säkert skriva någonting om kattungar eller kakor, innan vi alla drunknar i skilsmässoblaj, men det kom liksom upp någonting som jag kände att jag ville ta mig an direkt. Det var nämligen en person som är mig väldigt kär som undrade varför i hela friden jag gett mig på att försöka svartmåla och misskreditera mitt ex.
Om man har kunnat få den uppfattningen av mina två senaste blogginlägg så är det ett allvarligt misstag jag gjort. Jag har inte på något vis försökt svartmåla honom och det är mycket olyckligt att jag har gett den bilden. Tvärtom var min tanke med det senaste inlägget att ge honom credd för vad han faktiskt gör för barnen nu. De säger själva att han är kul att vara med. De gillar honom för att han är närvarande, alltid glad och tar väl hand om dem. För att han just nu är en skitbra pappa, helt enkelt. Han har inte mutat dem eller försökt köpa dem, och han har inte gjort umgänget med någon av oss svårare.
Att vi inte kommer överens om det ekonomiska nu (eller någonsin tidigare heller) är en annan femma (pun intended). Och det är en femma med de två berömda olika sidorna av samma mynt.
Samma person var också minst sagt upprörd över att jag, så att säga, tvättade min smutsbyk offentligt. Det här är rackars klurigt, men jag skulle vilja försöka förklara hur jag tänker ändå.
Dels vill jag skriva om sådant som jag hade behövt läsa om medan jag fortfarande var gift med exet. Om hur svårt jämställdhet är i praktiken och om hur det kan äta en själ när man känner att den där flexibiliteten och komprimissandet som behövs i ett parförhållande är väldigt ensidigt. När man vaknar upp en dag och fortfarande tycker att jämställdhet är oerhört viktigt men inser att man inte lever det.
Jag hoppas kanske att det kan hjälpa någon som varit eller är i en liknande situation att tro på sig själv och sitt eget värde och få till en förändring (antingen i förhållandet eller genom att lämna det) så att hen kan leva enligt sina värderingar. Enligt min erfarenhet tar det nämligen inte lång tid förrän man börjar tvivla på sig själv och tänka att det är en själv som orsakar de flesta problem.
Dels håller jag fullkomligt med i vad Sandra på Jämställd vardag skriver:
Det hjälper fan inte att sätta likhetstecken mellan kärlek och tyst lojalitet.
Första steget till att överhuvudtaget leva jämställt är att börja prata om det som pågår mellan hemmets fyra väggar. Jag är jätteledsen men det går liksom inte att undvika det faktumet.
Om vi konstant placerar allt vad kvinnofällor och ojämställda förhållanden beträffar i privatlivsmappen så kommer inte kvinnor (för det är flest kvinnor) att se hur vanligt det här är. För är det någonting som responsen på mina senaste inlägg visar så är det att det är jättevanligt att kvinnor försöker leva jämställt men ändå fastnar i traditionella mönster. En del säger att det väl bara är att förändra då, men förutom att det är lättare sagt än gjort ens när man är två som strävar åt samma håll så är det praktiskt taget omöjligt om ens partner inte är lika med på noterna. Och let’s face it: i många förhållanden så tjänar män på det patriarkala system som håller kvinnor fast.
Det är förresten samma system som gör att det automatiskt blir att tvätta sin smutsiga byk i offentligheten när kvinnor lyfter fram sina problem eftersom problemen finns inom hushållet och därför betecknas som privata. Det var inte länge sedan som misshandlade kvinnor uppmanades att vara förlåtande och milda så att ingen skulle få veta vad som hände inom hemmet även när kvinnan tvingades flytta bort.
Så kan vi inte ha det.
Om jag skulle låta bli att skriva om de sakerna jag har upplevt, så som jag trots allt har gjort regelbundet de senaste fyra eller så åren, så skyddar jag ett patriarkalt system. Det vill jag inte ställa upp på. För sakens skull vill jag dock återigen påpeka att exet INTE är en dålig typ. Vi lyckades bara inte tillsammans.
Hit och dit och tillbaka igen 
Upplevde inte alls att du svartmålat honom i dina senaste inlägg , tvärtom har du ju skrivit klart och tydligt bland kommentarer att han INTE mutat barnen och att han är en bra pappa. Har faktiskt svårt att se hur det du skrivit varit att smutskasta,man ser ju att varje ord är vägt på guldvåg just för att du inte vill skriva nånting nedlåtande.
Och det är faktiskt en tröst för mig att läsa att du, som är en supermedveten feminist, inte heller tycker det är en piece of cake att ha ett jämställt förhållande.
Vi diskuterar de här sakerna hela tiden hemma hos oss, och fast både min man och jag är på samma linje i teorin är det svårt att få det rättvist i praktiken. Alltså FAST vi är överens. Jag känner jätteofta att jag gör mer, ser mer, har bättre koll. Hur svårt ska det då inte vara då man inte har samma strävan, eller då man lever i ett samhälle där jämställdhet är otänkbart.
Jag tror som du att det är viktigt att prata om det här i offentligheten, just för att man inte ska tro att man är en enskild arbetsmyra, utan faktiskt se att det är ett strukturellt problem. Men det är också svårt att ta bladet från munnen, för det är klart att man hela tiden balanserar på en knivsegg, var går gränsen mellan att diskutera ett allmänt problem och att hänga ut den man älskar (eller älskade)?
Jag tror inte det går att överskatta internets betydelse för feminismen. Denna möjlighet som nu för första gången finns för kvinnor att läsa, dela med sig av och diskutera tankar och erfarenheter om just sådana saker som man annars lärt sig är privata och inget att prata om – hur livet egentligen ser ut och känns i kärnfamiljen och heterosexuella relationer. Den styrka och insikt som kommer av att inse att man inte är ensam och ens problem inte bara är ens egna utan del i en struktur….det är så otroligt viktigt.
Tack för att du vill och orkar berätta!
Hej! Har inte kommenterat tidigare men vill bara säga att jag uppskattar dina senaste inlägg sjukt mycket. Har själv liknande erfarenheter med barn och separationer i flera omgångar. Har också fått höra att jag svartmålar ex när jag bara försöker förklara vad som gått snett. Är otroligt viktigt att få prata om för att inte fastna i det där ”det måste va mig det är fel på”. Vilket jag faktiskt trodde ett tag. Tack för att du delar med dig.
Jag tycker inte heller att du har svartmålat. Jag tycker du har skrivit fint och ärligt om hur svårt det är att leva jämställt trots att både kärlek och god vilja finns. Och hur det blir än mer komplicerat när det finns (olika mycket) pengar med i bilden. Bra och viktiga inlägg!
Åh men vah faen? Censuren är patriarkatets lilla lakej.
Frågade maken vad jämställdhet innebär för honom.
– Att båda bidrar lika mycket till hemmet. Alltså om jag bidrar mera med lön så behöver jag inte göra lika mycket hemma. Jag har ändå bidragit med mer än vad du någonsin gjort.
Så det är alltså därför som jag både jobbat heltid och tagit hand om 80 – 90% av hemsysslorna. Och bränt ut mig samt drabbats av svår långvarig depression.
För att jag inte bidragit tillräckligt ekonomiskt till hemmet och alltså inte varit tillräckligt jämställd honom.
Alltså sånt där trams! Man bidrar väl med vad man kan!